KBT. Nu har jag testat det 4 gånger. Och vad tycker jag hittills? Jo men det är väl helt ok. Känns helt ok. Inte fel, inte alls. Jag var ju lite skeptisk när jag skulle dit första gången. "Är det här något för mig? Kommer det hjälpa mig?" Sista frågan kommer jag inte få svar på än på ett tag. Kan tänka mig att det tar ett tag innan man märker att det ger nåt. Men visst, jag försöker. Jag försöker tänka på det som vi kommer fram till på samtalen. Ändra tankesätt, ändra inställning. Men det är inte lätt. Att ändra på ett beteende som suttit så länge långt där inne. Det krävs verkligen vilja. Vilja försöka försöka ändra på ett mönster. Men även om man så gärna vill så behöver det ju inte vara lätt.
Det som jag tycker är mest intressant på de här samtalen är när vi börjar diskutera varför man känner så här. Varför man tänker som gör. Vad är man för typ av person som resonerar på just det här sättet i situationer där man känner sig pressad, stressad eller vad det nu kan vara. Jobbiga situationer.
Hon som jag går hos har kommit fram rätt snabbt till att jag hör till "misslyckande-facket". Ja, men det lät ju kul.. Kan man blir mer misslyckad? Än att hamna i ett sånt fack? Men när hon sen förklarade så var det inte riktigt så det betydde. Utan att man är rädd för att misslyckas. Och det stämmer ju rätt bra. Hon läste upp punkter som man kan känna igen sig i när man hör till det här facket. Och jag kände igen men på säkert 8 av 10 punkter. Och det är riktigt intressant att höra och att faktiskt på en slags "aha-känsla". Jahaaa, då förstår jag varför jag agerar just så, tänker just så i vissa situationer. Det hade jag aldrig kommit fram till om jag inte gått på den här KBT:n.
Nej, det var inte så tokigt ändå. Tror på det här faktiskt. Jag kan rekommendera att gå och snacka så här om det är nåt beteende som man vill få bukt med. Ta hjälp med att ändra. För det är oftast inget man klarar av själv bara så där.
söndag 23 oktober 2011
onsdag 19 oktober 2011
FRÅN EN DAG TILL EN ANNAN
Jag trodde det inte skulle hända inom det närmaste året men härom kvällen säger R att han vill börja övningsköra. Som vanligt så är det en grej som jag varit på honom om att börja med men efter ett tag insåg jag att det är verkligen ingen idé att tjata om sånt här. Han måste ju vilja själv, istället för att det är jag som vill att han ska ta kortet så snart som möjligt.
Och nu sa han att han ville börja. Men sen säger han att han lovat Ida att börja köra i veckan.. Jaha, då var det ju inte hans egen vilja ändå. Antingen är det jag som tjatar på honom. Eller så är det han tjej..
Dan efter satt jag och R i min bil på en stor parkeringsplats för att övningsköra ihop för första gången. Det skulle bli kul. Inte bara för att målet är att han ska ta körkort utan för att få lite egen tid med honom. Kvalitetstid, som sker väldigt sällan numera. Vilket som såklart är förståeligt. Han är snart 19 år nu, då vill man inte hänga med morsan. Gärna så lite som möjligt.. Just därför när såna här tillfällen kommer så tar man dem till sig och lever på dem lite extra länge.
Och man märkte att R tyckte det var kul. Han behöver verkligen en kick i baken för att komma till slag med saker. Sen när det väl blir av så tycker han ju att det är kul. Sen behöver inte det betyda att han kommer fortsätta att köra nu..
I bilen på vägen hem satt vi och pratade om allt möjligt. Jättetrevligt! Han ville köra om två dagar igen. Jättekul att han vill fortsätta. Men jag kan ändå inte lita på att det kommer att bli så. Cause you never know.
Nästa blev jag arg på R. Jag hade varit och tränat på kvällen och var trött efter en arbetsdag. Han skulle fixa vissa saker som inte var fixat och då blir man så där jäkla less. Snacka om att det är berg-och-dalbana i våran relation. Blev faktiskt riktigt förbannad på honom så det rann över och slutade med att jag stod och skrek på en stängd dörr, där R befann sig på andra sidan.
Vi skulle övningskört nästa dag. Men så blev det ju inte såklart. Så nu får vi se när han får ett ryck igen. Jag tänkter inte tjata på honom i alla fall till honom. Det är inte jag som ska fixa körkort, det är han. Så därför "lägger jag ner" tills han säger nåt. Ibland lättare sagt men så får det bli den här gången.
Och nu sa han att han ville börja. Men sen säger han att han lovat Ida att börja köra i veckan.. Jaha, då var det ju inte hans egen vilja ändå. Antingen är det jag som tjatar på honom. Eller så är det han tjej..
Dan efter satt jag och R i min bil på en stor parkeringsplats för att övningsköra ihop för första gången. Det skulle bli kul. Inte bara för att målet är att han ska ta körkort utan för att få lite egen tid med honom. Kvalitetstid, som sker väldigt sällan numera. Vilket som såklart är förståeligt. Han är snart 19 år nu, då vill man inte hänga med morsan. Gärna så lite som möjligt.. Just därför när såna här tillfällen kommer så tar man dem till sig och lever på dem lite extra länge.
Och man märkte att R tyckte det var kul. Han behöver verkligen en kick i baken för att komma till slag med saker. Sen när det väl blir av så tycker han ju att det är kul. Sen behöver inte det betyda att han kommer fortsätta att köra nu..
I bilen på vägen hem satt vi och pratade om allt möjligt. Jättetrevligt! Han ville köra om två dagar igen. Jättekul att han vill fortsätta. Men jag kan ändå inte lita på att det kommer att bli så. Cause you never know.
Nästa blev jag arg på R. Jag hade varit och tränat på kvällen och var trött efter en arbetsdag. Han skulle fixa vissa saker som inte var fixat och då blir man så där jäkla less. Snacka om att det är berg-och-dalbana i våran relation. Blev faktiskt riktigt förbannad på honom så det rann över och slutade med att jag stod och skrek på en stängd dörr, där R befann sig på andra sidan.
Vi skulle övningskört nästa dag. Men så blev det ju inte såklart. Så nu får vi se när han får ett ryck igen. Jag tänkter inte tjata på honom i alla fall till honom. Det är inte jag som ska fixa körkort, det är han. Så därför "lägger jag ner" tills han säger nåt. Ibland lättare sagt men så får det bli den här gången.
söndag 16 oktober 2011
EN LÖRDAGSKVÄLL
Lördag kväll. Städat hela huset, vilade en liten snabbis och sen göra i ordning oss för att åka på middag till J´s syster och hennes man. Skulle bli trevligt, det var ett tag sen vi träffades bara vi.
Och det blev en jättetrevlig kväll. Grillade lite, drack massa gott vin, god mat, god efterrätt.
Men när klockan började bli sent och Camilla fortfarande inte hade fått tag på sin 17-åringa son som skulle sova över hos sin kompis, så började vi oroliga över varför han inte svarade. Hon ringde flera gånger från mobilen men inget svar. Hon ringde hem till kompisen där sonen skulle sova över men inget svar där heller. Vi försökte hitta numret till kompisens föräldrars mobil men utan resultat. Sen försökte Camillas man ringa istället. Då svarade han. Och han lät tydligen rätt påverkad och blev bara irriterad över att de ringde honom. Han sa att han sov hos sin kompis och blev irriterad över att de ringde och väckte honom hela tiden. Men varför svarade han inte när Camilla ringde? Och varför svarade inte kompisen på hemtelefonen?
I sånna här lägen blir man jäkligt osäker på vad man ska tro. Man vill inte misstänka sitt barn. Man vill ju så gärna tro på vad de säger. Men hur fasen vet man om de talar sanning eller inte. Och vad ska man göra då? Åka runt och leta? Tänk om han nu var full och var ute någonstans och nåt kanske skulle hända? Tänk om han dricker för mycket? Är det annat än alkohol han druckit? Om man inte gör något och resonerar att ok, vi tar det här med honom när han kommer hem imorgon, då känns det som som om man släpper problemet. Tar den enklaste vägen. Men då skulle man aldrig förlåta sig själv om nåt skulle hända. Man vill ju också markera och visa att det inte är ok om man inte svarar, när man får förtroendet att sova borta. Nu la han ju bara på när Camilla försökte nå honom.
När klockan började närma sig 01 var vi rätt trött, det var dags att åka hem. Camilla hade nog bestämt sig för att vara hemma och ta tag i det nästa dag.
Imorse när jag och J fortfarande låg i sängen så fick båda ett sms. Det var från Camilla. Hon o hennes man hade åkt hem till kompisen där sonen sagt att han sov över. Och det stämde. Han var där och hade legat o sovit när de försökt fått tag på honom. Så det stämde ju det han sa. Men gud vilken tur att de åkte dit. Då kunde de åka hem i lugn o ro och veta att allt var lugnt, och de hade också visat för sonen att så blir det om han inte svarar när man ringer och vill prata med honom. För man blir ju orolig.
Men åh, tonåren är så svåra. Man vet ju själv hur man kunde dra lögner för sina föräldrar för att kunna vara ute så länge som möjligt. för att få sova över där man inte egentligen inte fick sova. "Smugglade" med sig sprit ut i väskan rakt framför föräldrarnas näsor. Ja, man ljög för sina föräldrar. Och ja, chansen är stor att våra barn gör eller kommer göra samma sak mot oss. Men nu kan man inte förstå och tro att ens barn kan göra så mot oss. Inte början som tonårsförälder. Då kommer det nästan som en chock de första gångerna. Men det är nog då man ska försöka tänka tillbaka hur det faktiskt var, hur man själv gjorde, sätta sig in i deras situation. Lättare sagt än gjort. Men jag tror att man kan hantera det lättare då, när det väl dyker upp.
Och det blev en jättetrevlig kväll. Grillade lite, drack massa gott vin, god mat, god efterrätt.
Men när klockan började bli sent och Camilla fortfarande inte hade fått tag på sin 17-åringa son som skulle sova över hos sin kompis, så började vi oroliga över varför han inte svarade. Hon ringde flera gånger från mobilen men inget svar. Hon ringde hem till kompisen där sonen skulle sova över men inget svar där heller. Vi försökte hitta numret till kompisens föräldrars mobil men utan resultat. Sen försökte Camillas man ringa istället. Då svarade han. Och han lät tydligen rätt påverkad och blev bara irriterad över att de ringde honom. Han sa att han sov hos sin kompis och blev irriterad över att de ringde och väckte honom hela tiden. Men varför svarade han inte när Camilla ringde? Och varför svarade inte kompisen på hemtelefonen?
I sånna här lägen blir man jäkligt osäker på vad man ska tro. Man vill inte misstänka sitt barn. Man vill ju så gärna tro på vad de säger. Men hur fasen vet man om de talar sanning eller inte. Och vad ska man göra då? Åka runt och leta? Tänk om han nu var full och var ute någonstans och nåt kanske skulle hända? Tänk om han dricker för mycket? Är det annat än alkohol han druckit? Om man inte gör något och resonerar att ok, vi tar det här med honom när han kommer hem imorgon, då känns det som som om man släpper problemet. Tar den enklaste vägen. Men då skulle man aldrig förlåta sig själv om nåt skulle hända. Man vill ju också markera och visa att det inte är ok om man inte svarar, när man får förtroendet att sova borta. Nu la han ju bara på när Camilla försökte nå honom.
När klockan började närma sig 01 var vi rätt trött, det var dags att åka hem. Camilla hade nog bestämt sig för att vara hemma och ta tag i det nästa dag.
Imorse när jag och J fortfarande låg i sängen så fick båda ett sms. Det var från Camilla. Hon o hennes man hade åkt hem till kompisen där sonen sagt att han sov över. Och det stämde. Han var där och hade legat o sovit när de försökt fått tag på honom. Så det stämde ju det han sa. Men gud vilken tur att de åkte dit. Då kunde de åka hem i lugn o ro och veta att allt var lugnt, och de hade också visat för sonen att så blir det om han inte svarar när man ringer och vill prata med honom. För man blir ju orolig.
Men åh, tonåren är så svåra. Man vet ju själv hur man kunde dra lögner för sina föräldrar för att kunna vara ute så länge som möjligt. för att få sova över där man inte egentligen inte fick sova. "Smugglade" med sig sprit ut i väskan rakt framför föräldrarnas näsor. Ja, man ljög för sina föräldrar. Och ja, chansen är stor att våra barn gör eller kommer göra samma sak mot oss. Men nu kan man inte förstå och tro att ens barn kan göra så mot oss. Inte början som tonårsförälder. Då kommer det nästan som en chock de första gångerna. Men det är nog då man ska försöka tänka tillbaka hur det faktiskt var, hur man själv gjorde, sätta sig in i deras situation. Lättare sagt än gjort. Men jag tror att man kan hantera det lättare då, när det väl dyker upp.
lördag 15 oktober 2011
ETT TILL FÖDELSEDAGSBARN!
Klockan är snart 9.30 och det är bara jag som är uppe. Hade Emily varit hemma här så hade hon suttit bredvid mig i soffan just nu, inlindad i sin lilla morgonrock, och tittat på Bollibompa. Eller spelat Nintendo.
Jag ska snart åka iväg till gymmet och köra favoritpasset. Är rätt seg egentligen, men jag måste. Det är så lätt att släppa lite på rutinerna sen är man "utanför" igen. Särskilt när det gäller träningen.. Men vill jag uppnå nåt resultat så är det bara och köra hårt. Bara..
Pappa fyllde 65 år i förrgår. Många födelsedagar nu. Igår hade hade en liten bjudning för de närmsta. Som vanligt så har jag ingen aning om vad jag ska köpa i present. Det blir verkligen svårare ju äldre personerna är som man ska köpa till. Barn är a piece of cake. Då är det bara att gå till BR och roffa åt sig nåt på hyllorna. Men en 65-åring som har allt som de behöver. Vad ska man köpa då? Också är det ens pappa också. Då vill jag att det ska vara nåt "speciellt". Nåt lite mer personligt. Och jag känner alltid när det gäller just pappas födelsedagar, att jag vill "betala tillbaka". Visa tacksamhet och hur mycket jag uppskattar all hans hjälp och stöd som jag fått genom åren. Nu är man ju själv vuxen, nu är det min tur att ge tillbaka.
Och det gör det ju inte mycket enklare att komma på nåt.
Jag frågade pappa vad han önskade sig i present och då fick jag till svara att köp bara någon flaska vin. "Jag behöver inget. Eller ett par kalsonger". Ja men hur kul är det?? Så opersonligt och tråkigt som det kan bli. Nej, jag ville ge en upplevelse då istället.
Brunch! Det tror jag pappa aldrig varit på. I sånna fall bara någon enstaka gång. Det ska jag bjuda honom på. Jag fick tips om stället Bockholmen, som ligger vid vattnet. Det blir ju fint. Så fick det bli.
Innan pappas mottagning igår som började kl 18.30 så skulle jag först gå på KBT direkt efter jobbet, sen åka till Täby C för att byta en t-shirt som brorsan fick i present, lämna tillbaka dvd:n som vi hyrde för en vecka sen, köpa ett kort till pappas present, köpa tamponger som jag var i stooort behov utav, sen åka och träna, sen köpa en bukett. Och sen hem, slänga av sig grejerna och sen åka. Jo just det, packa Emilys väska med kläder också så hon slipper gå utan nu när hon är hos M.
Såklart är jag stressad när jag kom hem och ber J packa ihopp Emilys väska. Om 10 min ska jag stå nere vid stationen och hämta upp min moster som också ska med.
Det är alltid jag packar ihop den här väskan, J har gjort det någon enstaka gång. Så nu när jag ber om hjälp med det så blir han alldeles handfallen och har ingen aning om vad han ska packa.
Dan innan så jag till R vilken tid vi skulle åka ikväll, så nu 10 min innan vi måste dra, så knackar jag på hans dörr, (börjar bli mer och mer stressad), och kollar om han är klar. Nej, det är han ju såklar inte. Han låg och sov..! Fan att man ska behöva tänka på allt här hemma, kände man då. Kunde inte J kolla läget m R så att han var klar i tid? Han satt i soffan o spelade Nintendo när jag kom hem.. Ja herregud, har man inte rätt att bli irriterad så när f-n har man det??
Jag fick slita upp R, packa väskan och dra ner fort som fasen till stationen för att hämta upp min moster som stod där och väntade.
Det blev en mycket trevlig ikväll i alla fall med en glad 65-årig pappa som hade sina nära och kära runtomkring sig :)
Jag ska snart åka iväg till gymmet och köra favoritpasset. Är rätt seg egentligen, men jag måste. Det är så lätt att släppa lite på rutinerna sen är man "utanför" igen. Särskilt när det gäller träningen.. Men vill jag uppnå nåt resultat så är det bara och köra hårt. Bara..
Pappa fyllde 65 år i förrgår. Många födelsedagar nu. Igår hade hade en liten bjudning för de närmsta. Som vanligt så har jag ingen aning om vad jag ska köpa i present. Det blir verkligen svårare ju äldre personerna är som man ska köpa till. Barn är a piece of cake. Då är det bara att gå till BR och roffa åt sig nåt på hyllorna. Men en 65-åring som har allt som de behöver. Vad ska man köpa då? Också är det ens pappa också. Då vill jag att det ska vara nåt "speciellt". Nåt lite mer personligt. Och jag känner alltid när det gäller just pappas födelsedagar, att jag vill "betala tillbaka". Visa tacksamhet och hur mycket jag uppskattar all hans hjälp och stöd som jag fått genom åren. Nu är man ju själv vuxen, nu är det min tur att ge tillbaka.
Och det gör det ju inte mycket enklare att komma på nåt.
Jag frågade pappa vad han önskade sig i present och då fick jag till svara att köp bara någon flaska vin. "Jag behöver inget. Eller ett par kalsonger". Ja men hur kul är det?? Så opersonligt och tråkigt som det kan bli. Nej, jag ville ge en upplevelse då istället.
Brunch! Det tror jag pappa aldrig varit på. I sånna fall bara någon enstaka gång. Det ska jag bjuda honom på. Jag fick tips om stället Bockholmen, som ligger vid vattnet. Det blir ju fint. Så fick det bli.
Innan pappas mottagning igår som började kl 18.30 så skulle jag först gå på KBT direkt efter jobbet, sen åka till Täby C för att byta en t-shirt som brorsan fick i present, lämna tillbaka dvd:n som vi hyrde för en vecka sen, köpa ett kort till pappas present, köpa tamponger som jag var i stooort behov utav, sen åka och träna, sen köpa en bukett. Och sen hem, slänga av sig grejerna och sen åka. Jo just det, packa Emilys väska med kläder också så hon slipper gå utan nu när hon är hos M.
Såklart är jag stressad när jag kom hem och ber J packa ihopp Emilys väska. Om 10 min ska jag stå nere vid stationen och hämta upp min moster som också ska med.
Det är alltid jag packar ihop den här väskan, J har gjort det någon enstaka gång. Så nu när jag ber om hjälp med det så blir han alldeles handfallen och har ingen aning om vad han ska packa.
Dan innan så jag till R vilken tid vi skulle åka ikväll, så nu 10 min innan vi måste dra, så knackar jag på hans dörr, (börjar bli mer och mer stressad), och kollar om han är klar. Nej, det är han ju såklar inte. Han låg och sov..! Fan att man ska behöva tänka på allt här hemma, kände man då. Kunde inte J kolla läget m R så att han var klar i tid? Han satt i soffan o spelade Nintendo när jag kom hem.. Ja herregud, har man inte rätt att bli irriterad så när f-n har man det??
Jag fick slita upp R, packa väskan och dra ner fort som fasen till stationen för att hämta upp min moster som stod där och väntade.
Det blev en mycket trevlig ikväll i alla fall med en glad 65-årig pappa som hade sina nära och kära runtomkring sig :)
torsdag 13 oktober 2011
"JAG KAN FLYGA, JAG ÄR INTE RÄDD"..
"Jo, men herregud. Det är klart jag fixar det. Det handlar ju bara om 1 timme. Det har ju funkat förut. Nej, jag kommer inte klara det. Tänk om det inte går".
Så gick tankarna fram och tillbaka, fram och tillbaka hela natten till igår. Jag kan inte ha fått mer sömn en någon timme. Medans jag låg vaken så här så vågade jag inte heller titta på klockan. Då skulle jag bara blir stressad över hur lite tid det kanske var kvar av att försöka få någon sömn. Men när klockan skulle visa 4.40 så skulle den ringa. En halvtimme innan kunde jag inte låta bli. Men då väckte jag J. Det var knappt så att jag kunde säga till honom hur jag kände. Att jag legat vaken hela natten. Att jag inte klarar av att åka.. Jag kände mig så jäkla svag. Töntig. Misslyckad. Så här har det faktiskt aldrig blivit förut.
"J, jag kan inte åka idag. Jag klarar inte av att flyga till Malmö. Har legat vaken hela natten, är helt slut".
Sen började jag gråta. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske mest av trötthet. Inte så konstigt i och för sig.. Jag har aldrig gillat att flyga. Men när J och jag blev tillsammans så bestämde jag mer att det inte fick hindra mig att resa med honom. Han älskar ju att resa utomlands. Jag med men jag älskar inte flygrädslan. Men nu skulle jag släppa på det. Och det har faktiskt gått bra. Och det är väl faktiskt det bästa sättet. Att öva på sin rädsla.
Men sen för två somrar sen när vi skulle flyga till Kroatien så brast det helt plötsligt. Jag fick nästan panik på flyget, fick hjältklappning, svettningar, det liksom kröp i benen, och det kändes svårt att andas. Jag har aldrig var rädd för att störta, men det är att man inte har kontroll. Och det känns jäkligt obehagligt när den där känslan kommer krypandes. Och man sitter ju fast där på flyget också. Det är inte så att man kan gå ut och ta lite luft.. Nej men sitter istället som i en liten sardinburk. Fast.
Nu skulle jag flyga med jobbet fram och tillbaka till Malmö över dan bara. Till Malmö.. 1 timmes resa. Det är ju ingenting. Klart att jag fixar det. Det där bakslaget i Kroatien var ju för två år sen. Det kommer gå bra. Först hade jag tänkte att ta tåget fram och tillbaka men det skulle ta sån tid. 5 timmar enkel resa. Nej, så "mesig" får jag inte vara. Jag bokade flyget istället. Och jag var faktiskt säker på att jag skulle åka. Men sen kvällen innan, när vi satt i soffan. Då kände jag oron börja komma. Lite smått, men sen när jag skulle lägga mig och sova, då kunde jag inte tänka på nåt annat. "Tänk om jag kommer få sån där obehagligt känsla på planet? Hur gör jag då"???
Jag kunde inte åka helt enkelt. Och hur skulle jag säga det till chefen. Nu var det vara 1 tim kvar tills vi skulle ses på Arlanda. Han visste i och för sig innan hur jag känner för att flyga. Så det kändes ju bra. Så det inte skulle komma som en "överraskning" för honom. Sen är han lätt att prata med tycker. Förstående. Han skulle säkert förstå. Men åh vad det tog emot att ringa. Banga försäljningsmötet. Visst, det var inte jätteviktigt att åka dit. Men ändå. Man kändes sig som en svikare, man lät sin svaghet gå ut över jobbet. Kändes inte bra alls. Det kändes bara riktigt jäkligt dåligt. Men, det var bara att ta tjuren i hornen och ringa på en gång. Och han tog det ju jätttebra. Och var sådär förstående som jag hoppades på. Han tyckte jag skulle sova ut, inte känna sig dålig alls, det var helt förståeligt.
Jag låg o sov lite längre än vad jag kunde egentligen, efter vårat samtal. Sen åkte jag och lämnade Emily på fritids. Sen satte jag mig i bilen och körde till kontoret. Det var det minsta jag kunde göra för att döva det dåliga samvetet. Och jag var så trött hela dan. Ögonen kändes alldeles röda, huvudet var helt slut. På kvällen däckade jag vid 20 efter jag lagt Emily.
Imorgon ska jag på KBT igen. Jag ska nog fortsätta gå där ett tag till.
Det här får INTE hända igen. Nu jäklar ska rädslan bort!
"Jag kan flyga, jag är inte rädd" :)
Eftersom det blev "flygtema" i hela inlägget så kan jag lika gärna fortsätta med det.
Minns att pappa kom hem med ett kassetband när jag var liten, som han fått på flyget när han varit iväg med jobbet. Det var ett sånt här blandband. Nåt som SAS hade "fixat ihopp" som de delade ut till flygresenärerna. På det banden fanns den här låten som jag fastnade för. "Love is in the air" med Cat Stevens. Tror att jag var runt 9 år kanske.
Så gick tankarna fram och tillbaka, fram och tillbaka hela natten till igår. Jag kan inte ha fått mer sömn en någon timme. Medans jag låg vaken så här så vågade jag inte heller titta på klockan. Då skulle jag bara blir stressad över hur lite tid det kanske var kvar av att försöka få någon sömn. Men när klockan skulle visa 4.40 så skulle den ringa. En halvtimme innan kunde jag inte låta bli. Men då väckte jag J. Det var knappt så att jag kunde säga till honom hur jag kände. Att jag legat vaken hela natten. Att jag inte klarar av att åka.. Jag kände mig så jäkla svag. Töntig. Misslyckad. Så här har det faktiskt aldrig blivit förut.
"J, jag kan inte åka idag. Jag klarar inte av att flyga till Malmö. Har legat vaken hela natten, är helt slut".
Sen började jag gråta. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske mest av trötthet. Inte så konstigt i och för sig.. Jag har aldrig gillat att flyga. Men när J och jag blev tillsammans så bestämde jag mer att det inte fick hindra mig att resa med honom. Han älskar ju att resa utomlands. Jag med men jag älskar inte flygrädslan. Men nu skulle jag släppa på det. Och det har faktiskt gått bra. Och det är väl faktiskt det bästa sättet. Att öva på sin rädsla.
Men sen för två somrar sen när vi skulle flyga till Kroatien så brast det helt plötsligt. Jag fick nästan panik på flyget, fick hjältklappning, svettningar, det liksom kröp i benen, och det kändes svårt att andas. Jag har aldrig var rädd för att störta, men det är att man inte har kontroll. Och det känns jäkligt obehagligt när den där känslan kommer krypandes. Och man sitter ju fast där på flyget också. Det är inte så att man kan gå ut och ta lite luft.. Nej men sitter istället som i en liten sardinburk. Fast.
Nu skulle jag flyga med jobbet fram och tillbaka till Malmö över dan bara. Till Malmö.. 1 timmes resa. Det är ju ingenting. Klart att jag fixar det. Det där bakslaget i Kroatien var ju för två år sen. Det kommer gå bra. Först hade jag tänkte att ta tåget fram och tillbaka men det skulle ta sån tid. 5 timmar enkel resa. Nej, så "mesig" får jag inte vara. Jag bokade flyget istället. Och jag var faktiskt säker på att jag skulle åka. Men sen kvällen innan, när vi satt i soffan. Då kände jag oron börja komma. Lite smått, men sen när jag skulle lägga mig och sova, då kunde jag inte tänka på nåt annat. "Tänk om jag kommer få sån där obehagligt känsla på planet? Hur gör jag då"???
Jag kunde inte åka helt enkelt. Och hur skulle jag säga det till chefen. Nu var det vara 1 tim kvar tills vi skulle ses på Arlanda. Han visste i och för sig innan hur jag känner för att flyga. Så det kändes ju bra. Så det inte skulle komma som en "överraskning" för honom. Sen är han lätt att prata med tycker. Förstående. Han skulle säkert förstå. Men åh vad det tog emot att ringa. Banga försäljningsmötet. Visst, det var inte jätteviktigt att åka dit. Men ändå. Man kändes sig som en svikare, man lät sin svaghet gå ut över jobbet. Kändes inte bra alls. Det kändes bara riktigt jäkligt dåligt. Men, det var bara att ta tjuren i hornen och ringa på en gång. Och han tog det ju jätttebra. Och var sådär förstående som jag hoppades på. Han tyckte jag skulle sova ut, inte känna sig dålig alls, det var helt förståeligt.
Jag låg o sov lite längre än vad jag kunde egentligen, efter vårat samtal. Sen åkte jag och lämnade Emily på fritids. Sen satte jag mig i bilen och körde till kontoret. Det var det minsta jag kunde göra för att döva det dåliga samvetet. Och jag var så trött hela dan. Ögonen kändes alldeles röda, huvudet var helt slut. På kvällen däckade jag vid 20 efter jag lagt Emily.
Imorgon ska jag på KBT igen. Jag ska nog fortsätta gå där ett tag till.
Det här får INTE hända igen. Nu jäklar ska rädslan bort!
"Jag kan flyga, jag är inte rädd" :)
Eftersom det blev "flygtema" i hela inlägget så kan jag lika gärna fortsätta med det.
Minns att pappa kom hem med ett kassetband när jag var liten, som han fått på flyget när han varit iväg med jobbet. Det var ett sånt här blandband. Nåt som SAS hade "fixat ihopp" som de delade ut till flygresenärerna. På det banden fanns den här låten som jag fastnade för. "Love is in the air" med Cat Stevens. Tror att jag var runt 9 år kanske.
söndag 9 oktober 2011
CONGRATS MY VERY BEST LITTLEBROTHER
Jag är envis. Kan vara väldigt envis om det behövs. Emily börjar bli mer och mer envis. Men än så länge kan hon ge sig. Inte jag. Inte idag i alla fall.
Idag är det min lillebrors födelsedag. GRATTIS MIN ÄLSKADE FINA LILLEBROR!!
För en vecka sen flyttade han till ett nytt gruppboende. Ett gruppboende som mamma och pappa äntligen har fått en plats till åt Martin. Här kommer han att få det bättre. Få den hjälp han behöver, där det finns bra, mycket bättre resurser än där han har bott nu de senaste åren. Och en bättre miljö för just honom. En lugnare och skönare miljö där han slipper blir oroad och stressad av för mycket händelser runt omkring honom.
Jag och Emily skulle idag för första gången och till hans nya hem för att fira Martins födelsedag. Resan är lite mer än en timmer härifrån. R och hans tjej Ida skulle inte följa med för R var sjuk. J kunde inte heller följa med för han var tvungen att göra rent båten som togs upp igår för säsongen.
Självklart skulle ju inte Emily heller följa med då... "Varför får R stanna hemma och inte jag?? Han är aldrig med. Han följer ju aldrig med oss när vi ska resa på semester heller! Jag tänker inte följa med!!!"
Då får man ju förklara att R följde alltid med när han var lika gammal, nu är han stor och får göra som han vill.. Men hon envisades och jag tänkte inte ge mig. Lockade lite med att hon kunde ta med sig sina Top-Modelsblock och pennor. Efter ett tag så gav hon sig.
Det var jättefint där Martin bor nu. Nära naturen, lugnt område, mysigt boende. Och personalen fick jag bra intryck av. Och viktigast av allt. Martin verkade må bra.
Jag och Emily hade varit och köpte en röd t-shirt till honom i present. Han brukar gilla att få t-shirtar. Färgglada. Men den här var tydligen inte helt ok när han öppnat paketet. Han ville hellre ha en grön. Eller en svart. Eller vit. Blir att byta helt enkelt.
Det var dags att åka hem. Det skulle ändå ta lite mer än en timme att åka. Ville ju gärna hinna träna idag också, innan middagen.
Martin satt i soffan så jag satte mig knä vid honom och sa frågade om haft det bra idag på sin födelsedag. Han frågade om vi skulle åka hem nu.
Många autistiska har svårt för att vara fysiska. De kan ha rätt svårt för att låta någon komma när dem. Kramar är ingen självklarhet för Martin.
Nu när jag satt där vid honom och var på väg att gå, så tar lyfter han helt plötsligt sin hand och söker min som jag har på benet närmast honom. Han tar min hand lite försiktigt, försöker få kontakt med mig och
säger "Annie, hej då". Jag blev så glad när han gjorde så. Det tog jag verkligen till mig. Att Martin söker sig fysiskt så till någon är inte vanligt. Ibland är det knappt så att mamma får en kram. Man får liksom ofta ta den av honom, inte att han ger tillbaka.
Jag blev så glad så jag gav honom en stor kram. Och kände hur mycket jag älskar min bror. Det är klart att jag känt så förut, att jag vet att jag älskar honom. Men det här kändes något särskilt. Något fint, från honom.
Idag tillägnar jag självklart en låt till Martin på hans födelsedag. Det får bli en gammal Maiden-låt. Maiden har alltid varit hans favoriter sen vi var små och han satt i sitt rum och spelade för fullt på sin trum-set samtidigt som han sjöng till Iron Maiden-lp´n som spelades på skivspelaren.
Idag är det min lillebrors födelsedag. GRATTIS MIN ÄLSKADE FINA LILLEBROR!!
För en vecka sen flyttade han till ett nytt gruppboende. Ett gruppboende som mamma och pappa äntligen har fått en plats till åt Martin. Här kommer han att få det bättre. Få den hjälp han behöver, där det finns bra, mycket bättre resurser än där han har bott nu de senaste åren. Och en bättre miljö för just honom. En lugnare och skönare miljö där han slipper blir oroad och stressad av för mycket händelser runt omkring honom.
Jag och Emily skulle idag för första gången och till hans nya hem för att fira Martins födelsedag. Resan är lite mer än en timmer härifrån. R och hans tjej Ida skulle inte följa med för R var sjuk. J kunde inte heller följa med för han var tvungen att göra rent båten som togs upp igår för säsongen.
Självklart skulle ju inte Emily heller följa med då... "Varför får R stanna hemma och inte jag?? Han är aldrig med. Han följer ju aldrig med oss när vi ska resa på semester heller! Jag tänker inte följa med!!!"
Då får man ju förklara att R följde alltid med när han var lika gammal, nu är han stor och får göra som han vill.. Men hon envisades och jag tänkte inte ge mig. Lockade lite med att hon kunde ta med sig sina Top-Modelsblock och pennor. Efter ett tag så gav hon sig.
Det var jättefint där Martin bor nu. Nära naturen, lugnt område, mysigt boende. Och personalen fick jag bra intryck av. Och viktigast av allt. Martin verkade må bra.
Jag och Emily hade varit och köpte en röd t-shirt till honom i present. Han brukar gilla att få t-shirtar. Färgglada. Men den här var tydligen inte helt ok när han öppnat paketet. Han ville hellre ha en grön. Eller en svart. Eller vit. Blir att byta helt enkelt.
Det var dags att åka hem. Det skulle ändå ta lite mer än en timme att åka. Ville ju gärna hinna träna idag också, innan middagen.
Martin satt i soffan så jag satte mig knä vid honom och sa frågade om haft det bra idag på sin födelsedag. Han frågade om vi skulle åka hem nu.
Många autistiska har svårt för att vara fysiska. De kan ha rätt svårt för att låta någon komma när dem. Kramar är ingen självklarhet för Martin.
Nu när jag satt där vid honom och var på väg att gå, så tar lyfter han helt plötsligt sin hand och söker min som jag har på benet närmast honom. Han tar min hand lite försiktigt, försöker få kontakt med mig och
säger "Annie, hej då". Jag blev så glad när han gjorde så. Det tog jag verkligen till mig. Att Martin söker sig fysiskt så till någon är inte vanligt. Ibland är det knappt så att mamma får en kram. Man får liksom ofta ta den av honom, inte att han ger tillbaka.
Jag blev så glad så jag gav honom en stor kram. Och kände hur mycket jag älskar min bror. Det är klart att jag känt så förut, att jag vet att jag älskar honom. Men det här kändes något särskilt. Något fint, från honom.
Idag tillägnar jag självklart en låt till Martin på hans födelsedag. Det får bli en gammal Maiden-låt. Maiden har alltid varit hans favoriter sen vi var små och han satt i sitt rum och spelade för fullt på sin trum-set samtidigt som han sjöng till Iron Maiden-lp´n som spelades på skivspelaren.
lördag 8 oktober 2011
GRATTIS ANNIE!
"Just det, jag fyller ju år i morgon..!" Tanken dök upp i huvudet i måndags kväll, på väg hem från stan.
För min del så blir min egen födelsedag mindre och mindre betydelsefull för var år som går. På ett sätt kan det kännas lite tråkigt. Det var ju jättespännande "förut". Att fylla år. Man hade önskelista, man fick önska sig vad man ville äta till födelsedagsmiddag, vilka skulle man bjuda på sitt kalas.
Sen några år senare, då var det födelsedagsfest som gällde. Så mycket folk som möjligt!
Det är kul att ha lite fest idag också, när man fyller år. Men nu är det mer att man tar tillfället i akt för att träffa sina vänner som man inte alls träffar lika ofta som man gjorde förut. Eller så har man inget alls. För att man inte orkar. Eller för att man inte vill bli uppmärksammad när man fyller år längre. "Äh, det är inget att fira".
Såna tillfällen tycker jag är synd att man inte tar till sig ibland. För när man väl sitter där hemma och med sina vänner runtomkring sig så känns det riktigt bra att man hade den här festen, middagen, eller vinkvällen som man man bjöd in till. Att man tog tillfället i akt helt enkelt.
Dan efter, när det var dags att fylla år så vaknade jag av att sambons klocka ringde. Han börjar så tidigt på mornarna så det blev inget uppvaktande vid sängen. Lite tråkigt men jag fick ett blombud på dan sänt till jobbet istället. Jag blev faktiskt riktigt överraskad, det var inte alls något jag väntade mig.
Jag åkte tidigare från jobbet för att hinna hem och laga lite fisksoppa och baka en paj. Kl 18 skulle mina föräldrar och deras respektive komma över. Vi bjöd faktiskt inte J´s familj inte den här gången. Det skulle bli runt 20 pers då. Det är jättekul att ha alla samlade men det blir så himla rörigt. Man hinner inte prata med någon riktigt ordentligt. Så nu fick det bli bara min familj istället.
M kom över med Emily när det var dags att fika. Sen kom sonens pappa över också. Så det blev en riktigt "familjefika". Jag med barnens pappor, sambon, sonen R, Emily, mamma med hennes man och pappa. Fantastiskt! Vilken bild :)
För min del så blir min egen födelsedag mindre och mindre betydelsefull för var år som går. På ett sätt kan det kännas lite tråkigt. Det var ju jättespännande "förut". Att fylla år. Man hade önskelista, man fick önska sig vad man ville äta till födelsedagsmiddag, vilka skulle man bjuda på sitt kalas.
Sen några år senare, då var det födelsedagsfest som gällde. Så mycket folk som möjligt!
Det är kul att ha lite fest idag också, när man fyller år. Men nu är det mer att man tar tillfället i akt för att träffa sina vänner som man inte alls träffar lika ofta som man gjorde förut. Eller så har man inget alls. För att man inte orkar. Eller för att man inte vill bli uppmärksammad när man fyller år längre. "Äh, det är inget att fira".
Såna tillfällen tycker jag är synd att man inte tar till sig ibland. För när man väl sitter där hemma och med sina vänner runtomkring sig så känns det riktigt bra att man hade den här festen, middagen, eller vinkvällen som man man bjöd in till. Att man tog tillfället i akt helt enkelt.
Dan efter, när det var dags att fylla år så vaknade jag av att sambons klocka ringde. Han börjar så tidigt på mornarna så det blev inget uppvaktande vid sängen. Lite tråkigt men jag fick ett blombud på dan sänt till jobbet istället. Jag blev faktiskt riktigt överraskad, det var inte alls något jag väntade mig.
Jag åkte tidigare från jobbet för att hinna hem och laga lite fisksoppa och baka en paj. Kl 18 skulle mina föräldrar och deras respektive komma över. Vi bjöd faktiskt inte J´s familj inte den här gången. Det skulle bli runt 20 pers då. Det är jättekul att ha alla samlade men det blir så himla rörigt. Man hinner inte prata med någon riktigt ordentligt. Så nu fick det bli bara min familj istället.
M kom över med Emily när det var dags att fika. Sen kom sonens pappa över också. Så det blev en riktigt "familjefika". Jag med barnens pappor, sambon, sonen R, Emily, mamma med hennes man och pappa. Fantastiskt! Vilken bild :)
tisdag 4 oktober 2011
FORGIVE AND FORGET..INTE ALLTID EN LÄTT KOMBINATION
Jag hade råkat dubbelbokat gårdagens "happenings". Hur kan det hända när jag faktiskt skriver upp allt i kalendern på Gmail? Ja uppenbarligen så kan det ske.
Jag hade bokat med två tjejer som jag lärde känna där jag praktiserade under skoltiden förra hösten. En utav tjejerna ska flytta till Kina på fredag, alltså sista tillfället att träffa henne. Så det ville jag ju inte ställa in. Sen hade jag också bokat upp mig på att gå sonens pappas releasemingel. Han släppte sin andra bok igår och skulle ha lite mingel på puben Engelen inne i Gamla Stan. Det ville heller gärna inte missa. Så jag fick slå två flugor i en smäll. Jag visste att de här två tjejerna är rätt okomplicerade, flexibla. Så jag kollade om de ville hänga på med på minglet och sen gå vidare och äta någonstans. De köpte förslaget så kl 18 stod jag och väntade på dem en bit ifrån Engelen.
De var jättekul att träffa dem. Nästan varje gång som jag träffar personer som jag inte träffat på länge så känner man att varför ses vi inte oftare? "Åhh vi måste träffas mer" är en replik som ofta dyker upp i sånna tillfällen. Och det är ju faktiskt så jag känner. Varför gör man inte det? Man har familj, jobb, träning o allts annat på schemat. Men man borde ju ändå kunna klämma dit en liten träff då och då efter jobbet. Det tar ju bara några timmar.
Minglet var också bra. Sonen kom dit strax efter mig. Jag stod och pratade med mina vänner när jag såg honom komma in. Vi vinkade hej åt varandra och jag vinkade åt honom att komma. Jag fick bara en "huvudskakning" som sa nej typ.. Men det är klart. Det förstår jag faktiskt. Morsan är väl inte den första man vill stå och hänga med när hans polare är där, hans pappa och hans vänner.
Efter någon timmes mingel så tog R´s pappa scenen. Han berättade om vad hans nya bok handlar om, hur han liver idag, framtidsplaner, hur det var med livet i Thailand. Och när jag hörde allt han sa, allt han berättade, hur kan känt, vad han känner, så kunde jag inte låta bli att känna att halsen började kännas lite ansträngd. Så där som den känns när man står och håller sig för att inte gråta. Gråten var inte nära. Men det kändes väldigt känsloladdat. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Men där jag fick återigen en bekräftelse. En bekräftelse på att det sitter kvar där inne. Långt där inne någonstans. Allt som D gjort. Mot mig. Och allra mest mot R. Och där stod ju nu, än en gång, och minglade på hans release, applåderade när han pratar. Finns där för honom helt enkelt. Och det gör jag för att jag vill.
Om jag känner så här. Hur kände då R igår?
Jag hade bokat med två tjejer som jag lärde känna där jag praktiserade under skoltiden förra hösten. En utav tjejerna ska flytta till Kina på fredag, alltså sista tillfället att träffa henne. Så det ville jag ju inte ställa in. Sen hade jag också bokat upp mig på att gå sonens pappas releasemingel. Han släppte sin andra bok igår och skulle ha lite mingel på puben Engelen inne i Gamla Stan. Det ville heller gärna inte missa. Så jag fick slå två flugor i en smäll. Jag visste att de här två tjejerna är rätt okomplicerade, flexibla. Så jag kollade om de ville hänga på med på minglet och sen gå vidare och äta någonstans. De köpte förslaget så kl 18 stod jag och väntade på dem en bit ifrån Engelen.
De var jättekul att träffa dem. Nästan varje gång som jag träffar personer som jag inte träffat på länge så känner man att varför ses vi inte oftare? "Åhh vi måste träffas mer" är en replik som ofta dyker upp i sånna tillfällen. Och det är ju faktiskt så jag känner. Varför gör man inte det? Man har familj, jobb, träning o allts annat på schemat. Men man borde ju ändå kunna klämma dit en liten träff då och då efter jobbet. Det tar ju bara några timmar.
Minglet var också bra. Sonen kom dit strax efter mig. Jag stod och pratade med mina vänner när jag såg honom komma in. Vi vinkade hej åt varandra och jag vinkade åt honom att komma. Jag fick bara en "huvudskakning" som sa nej typ.. Men det är klart. Det förstår jag faktiskt. Morsan är väl inte den första man vill stå och hänga med när hans polare är där, hans pappa och hans vänner.
Efter någon timmes mingel så tog R´s pappa scenen. Han berättade om vad hans nya bok handlar om, hur han liver idag, framtidsplaner, hur det var med livet i Thailand. Och när jag hörde allt han sa, allt han berättade, hur kan känt, vad han känner, så kunde jag inte låta bli att känna att halsen började kännas lite ansträngd. Så där som den känns när man står och håller sig för att inte gråta. Gråten var inte nära. Men det kändes väldigt känsloladdat. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Men där jag fick återigen en bekräftelse. En bekräftelse på att det sitter kvar där inne. Långt där inne någonstans. Allt som D gjort. Mot mig. Och allra mest mot R. Och där stod ju nu, än en gång, och minglade på hans release, applåderade när han pratar. Finns där för honom helt enkelt. Och det gör jag för att jag vill.
Om jag känner så här. Hur kände då R igår?
söndag 2 oktober 2011
FEEDBACK - DO NO FORGET!
Varje fredag är det fredagsfrukost på jobbet. Sånt är uppskattat tycker jag. Det är ju annars så sällan som man träffar många på ens arbetsplats samtidigt. Vid såna här tillfällen som fredagsfrukostarna , så får man chansen att prata med ens sina kollegor, lära känna lite mer.
Vid 8.30 så säger alltid vd:n några ord. Sammanfattar veckan, berättar lite om vad som ska hända nästa vecka. Inte alls på nåt "märkvärdigt, speciellt" sätt. Utan väldigt avslappnat. Jag tänkte extra på en sak som hon sa i slutet den här fredagen. Att vi ska tänka på att visa uppskattning till varandra på jobbet. Ge beröm. Likadant i privatlivet. Hur mycket beröm och uppskattning faktiskt kan ge. Det är så lätt att man glömmer bort det, att man kör vidare. Även fast man känner sig glad, eller så för något så är det lätt att hålla det för sig själv. Det är ju alltid mycket lättare att ge negativ kritik om olika saker. Att irritera sig på någon eller något. Men om man tycker någon gjort något bra, så blir man ju jätteglad för att höra det.
Det ska jag försöka börja tänka på. Att ge beröm. Att säga delge sina positiva tankar mer än vad man gör nu.
Nu på fredagsmötet så bad vd:n mig berätta hur det var i Trestad där vi gjorde en säljattack och hade massa kundmöten under två dar. Jag berättade hur det var, hur jag upplevade mötena, responsen man fick osv.
Efter fick jag positiv kritik om det jag sagt, att de tyckte att jag sammanfattade bra och att det var intressant det jag sa. SÅNT är så himla kul att höra. Man får en liten egoboost och det är ju så skönt. Alla behöver ju faktiskt bekräftelse. Mer eller mindre. Privat som i arbetet. För vem vill inte känna sig bra? Vem vill inte höra att man är bra? Just give it to me!! :)
fredag 30 september 2011
SMÅ BARN, SMÅ PROBLEM..ELLER..??
Det var snart dags att göra i ordning oss för att åka och lämna Emily på fritids. Jag lät henne sova lite längre i morse, det blev en sen kväll igår när hon och J var och firade en utav J´s vänner som fyllde år. Jag kunde tyvärr inte vara med. Satt i stället i bilen på väg hem från Uddevalla, där vi hade våran"säljattack". Som faktiskt gick väldigt bra!
När vi satt där och åt frukost i köket så säger Emily: "Mamma, vet du vad. F och P (två tjejer i hennes klass) säger att jag leker för lite med dem." När hon sagt det ser jag en bekymrad min i hennes ansikte. Hon tittar ut genom fönstret med sina mörka ögon, och tankarna hon bär på är lite tyngre just nu. Min första känsla, tanke. Instinkt. Är få henne att känna och förstå att hon inte ska lyssna och bry sig om när kompisarna säger sånna saker. Att vara stark och stå på sig. Göra som hon vill, inte falla för tryckte. Att känna att hon inte gör nåt fel, hon gör det hon vill och det hon mår bra av. Men hur förmedlar jag det här till henne på ett bra sätt? Hur gör man för att få en 7-åring att ta in det här på ett bra sätt? Oron kommer för mig. Är det nu det sätter igång? Redan? Det är ju bara små barn. Varför ska tjejer alltid vara så elaka mot varandra. Vi är så bra på att psyka varandra, se andra tjejer som konkurrenter. Ja, en anledning är väl att vi ofta har dåligt självförtroende. Barn som vuxen. Inte på allt, men ofta på något. Jämför man med killar så känns de som om de ser många saker mycket enklare.
Som barn leker dem i grupp utan problem, inte massa psykande mobbing. Visst, killar kan också vara taskiga mot varandra. Men där är det med raka puckar.
Det har varit många års strulande, kämpande, jobbiga år med R från det att han började högstadiet. Skolk, ingen motivation, tjafs hemma, frånvarande pappa osv osv. Nu har han äntligen ett fast jobb, en nystart har börjat allt är äntligen mer stabilt än vad det varit på länge för honom. Men nu verkar Emily "ta över" det här istället... Ingen rast ingen ro. Åhh, jag fasar för vad som kommer att dyka upp med åren. Tonåren, killproblem, taskiga kompisar. And so on..
När vi satt där och åt frukost i köket så säger Emily: "Mamma, vet du vad. F och P (två tjejer i hennes klass) säger att jag leker för lite med dem." När hon sagt det ser jag en bekymrad min i hennes ansikte. Hon tittar ut genom fönstret med sina mörka ögon, och tankarna hon bär på är lite tyngre just nu. Min första känsla, tanke. Instinkt. Är få henne att känna och förstå att hon inte ska lyssna och bry sig om när kompisarna säger sånna saker. Att vara stark och stå på sig. Göra som hon vill, inte falla för tryckte. Att känna att hon inte gör nåt fel, hon gör det hon vill och det hon mår bra av. Men hur förmedlar jag det här till henne på ett bra sätt? Hur gör man för att få en 7-åring att ta in det här på ett bra sätt? Oron kommer för mig. Är det nu det sätter igång? Redan? Det är ju bara små barn. Varför ska tjejer alltid vara så elaka mot varandra. Vi är så bra på att psyka varandra, se andra tjejer som konkurrenter. Ja, en anledning är väl att vi ofta har dåligt självförtroende. Barn som vuxen. Inte på allt, men ofta på något. Jämför man med killar så känns de som om de ser många saker mycket enklare.
Som barn leker dem i grupp utan problem, inte massa psykande mobbing. Visst, killar kan också vara taskiga mot varandra. Men där är det med raka puckar.
Det har varit många års strulande, kämpande, jobbiga år med R från det att han började högstadiet. Skolk, ingen motivation, tjafs hemma, frånvarande pappa osv osv. Nu har han äntligen ett fast jobb, en nystart har börjat allt är äntligen mer stabilt än vad det varit på länge för honom. Men nu verkar Emily "ta över" det här istället... Ingen rast ingen ro. Åhh, jag fasar för vad som kommer att dyka upp med åren. Tonåren, killproblem, taskiga kompisar. And so on..
söndag 25 september 2011
ONE STEP BACK, TWO STEPS FORWARD
Äntligen skulle de lämna soffan och datorerna för en helg...! När jag nämnde för R i veckan, lite snabbt vid middagen, att pappa (hans pappa alltså), skulle iväg till Göteborg på bokmässan i helge och tyckte att det vore väl kul att följa med, så trodde jag inte alls att han skulle ta till sig det, eller ens agera. Men det gjorde han.
Jag pratade med hans pappa (pappa D) någon dag senare, som då berättade för mig att R och hans tjej skulle följa med dem ner. Vad kul! Härligt att de äntligen göööör någonting tillsammans. Det har ju varit så himla frustrerande att bara se dem sitta där inne och häcka framför datorn. Men nu. Nu skulle de till Götet tillsammans med D och hans tjej.
Undra hur det känns för R att åka iväg med sin pappa sådär? D har ju varit frånvarande så stor del av R´s liv. Och att åka iväg tillsammans någonstans har inte hänt mer än antalet fingrar jag har på handen. Kanske hälften.. Men det är ju aldrig försent. R fyller 19 år snart, men han är fortfarande ett barn. Men om några blir han vuxen. På riktigt. Och då kanske det inte är lika aktuellt för honom längre att ta igen tiden med sin pappa. Who knows.
De åkte ner igår. Tidigt på morgonen kom D och hans tjej och hämtade upp R här hemma. Sen hämtade de upp R´s tjej för att sen bila ner direkt till bokmässan, där D hade en liten monter med sin nya bok som snart ska komma ut. R måste vara stolt över sin pappa som presterat två böcker.
Sist när jag skrev så tyckte jag R´s attityd här hemma började bli rätt taskig igen. Så nu när han varit iväg under helgen så hoppades jag på att han kanske har "lättat" lite.
Jag var och hämtade upp honom inne i stan idag, direkt efter de kommit hem från Göteborg. Och nu var han faktiskt trevligare. Vanlig liksom. I bilen berättade han om hur de varit, han visade att han köpte sig en ny bok och berättade vad den handlade. Vi hade en trevlig liten pratstund helt enkelt. Och jag sa till mig själv att INTE ta upp något som skulle kunna förstöra den här trevliga pratstunden som vi nu hade. Alltså inte ta upp något så kallat "tjat". Och det gick bra faktiskt.
Imorgon är det måndag igen och man har en ny vecka framför sig. På tisdag ska jag iväg till Trestad på en liten sk "säljattack" som vi ska ha med jobbet. Det låter hårdare än vad det är. Ingen attack så, men vi ska bearbeta lite nya områden. De ska bli kul. Spännande. Och liiiite läskigt. Men bra. Bra för självförtroendet! "Det här kommer gå bra. Det här fixar jag". Det har jag lärt mig på KBT:n (Kognitiv BeteendeTerapi) att
jag ska tänka.
Jag pratade med hans pappa (pappa D) någon dag senare, som då berättade för mig att R och hans tjej skulle följa med dem ner. Vad kul! Härligt att de äntligen göööör någonting tillsammans. Det har ju varit så himla frustrerande att bara se dem sitta där inne och häcka framför datorn. Men nu. Nu skulle de till Götet tillsammans med D och hans tjej.
Undra hur det känns för R att åka iväg med sin pappa sådär? D har ju varit frånvarande så stor del av R´s liv. Och att åka iväg tillsammans någonstans har inte hänt mer än antalet fingrar jag har på handen. Kanske hälften.. Men det är ju aldrig försent. R fyller 19 år snart, men han är fortfarande ett barn. Men om några blir han vuxen. På riktigt. Och då kanske det inte är lika aktuellt för honom längre att ta igen tiden med sin pappa. Who knows.
De åkte ner igår. Tidigt på morgonen kom D och hans tjej och hämtade upp R här hemma. Sen hämtade de upp R´s tjej för att sen bila ner direkt till bokmässan, där D hade en liten monter med sin nya bok som snart ska komma ut. R måste vara stolt över sin pappa som presterat två böcker.
Sist när jag skrev så tyckte jag R´s attityd här hemma började bli rätt taskig igen. Så nu när han varit iväg under helgen så hoppades jag på att han kanske har "lättat" lite.
Jag var och hämtade upp honom inne i stan idag, direkt efter de kommit hem från Göteborg. Och nu var han faktiskt trevligare. Vanlig liksom. I bilen berättade han om hur de varit, han visade att han köpte sig en ny bok och berättade vad den handlade. Vi hade en trevlig liten pratstund helt enkelt. Och jag sa till mig själv att INTE ta upp något som skulle kunna förstöra den här trevliga pratstunden som vi nu hade. Alltså inte ta upp något så kallat "tjat". Och det gick bra faktiskt.
Imorgon är det måndag igen och man har en ny vecka framför sig. På tisdag ska jag iväg till Trestad på en liten sk "säljattack" som vi ska ha med jobbet. Det låter hårdare än vad det är. Ingen attack så, men vi ska bearbeta lite nya områden. De ska bli kul. Spännande. Och liiiite läskigt. Men bra. Bra för självförtroendet! "Det här kommer gå bra. Det här fixar jag". Det har jag lärt mig på KBT:n (Kognitiv BeteendeTerapi) att
jag ska tänka.
fredag 23 september 2011
VEM HAR SAGT ATT DET SKA VARA LÄTT?
Visst, man har ju själv varit där. Man vet hur det funkade "där uppe". Hur jäkla envis man kunde vara. Hur lite man lyssnade när ens föräldrar skulle predika om vad som var rätt eller fel. "De fattade ju ändå ingenting", tyckte man. Men ändå så fastnade det någonstans i bakhuvudet. Man visste ibland, att det var inte så jäkla fel det som föräldrarna faktiskt sa och tyckte. Men man skulle bara sätta sig emot, just för att det var dem som sa det. Hade någon annan sagt samma sak, någon som stod utanför familjen. Någon som man kanske t o m knappt kände. Då hade man säkert lyssnat.
Idag när man själv är vuxen och det blir motsatta roller. Att det nu är jag som ska "predika" till R, då förstår jag vilken roll man faktiskt kan ha i ens barns ögon. I ens barns tonårsögon. Eller t o m snart "vuxnaögon"..
Det känns som om R börjar komma tillbaka till den där mindre sociala attityden och sättet igen. Han sitter ju vid den där datorn varenda kväll efter jobbet och om man sticker in huvudet i hans rum några sekunder då kommer den där mindre trevliga tonen och han svarar inte ett ord mer än vad han behöver. Han varit så är i några dar och det är riktigt irriterande och provocerande att han håller på sådär.
Igår fick jag nog och sa åt honom att lägga av med det han håller på med. Lägg ner den där tonen. Jag tror att han lyssnade. Även fast han inte slutade att knappa på knapparna på tangentbordet medans jag "predikade"..
Vid middagen började vi prata om honom och hans tjej. Hon är snart klar med sina studier och vi frågade vad de har för planer sen. R berättade att de har planer på att flytta från Stockholm, att han i sånna fall tänker säga upp sig från jobbet i november. Varför november? Hon går ju inte skolan förens i vår??!! Ok, men då ser du till att fixa ett jobb först väl, innan du flyttar du? Nää, varför det, tycker? Det kan jag fixa där. Jag började förklara för honom att det är ju dumt att säga upp sig från ett jobb och sen åkan er o söka lägenhet, utan inkomst. Men han ville ju inte lyssna. Nu var man "dum i huvudet" igen för att man inte fattade något, och för att jag inte bara kunde lyssna på vad han hade att berätta.
Åhhh vad frustrerad jag blir!! Var man sådär naiv när man var yngre?? Hur tänker dem? Tänker dem över huvudtaget?? Nä, uppenbarligen inte här gången i alla fall. Tror dem att de kan åka ner och få tag på lägenhet utan inkomst? Vem vill ha en hyresgäst som inte kan betala? Eller har de tänkt att leva på bara en inkomst medans den andra söker jobb? Hur ska de gå? Jobb växer inte på träd, särskilt inte om man åker långt ifrån en storstad. Och är det inte smartare att bo hemma ett tag, spara pengar nu när han ändå har heltidsjobb, fixa körkort. Fixa en sparbuffert. Och SEN flytta. Allt det här vill man ju berätta. Man vill stötta och försäkra sina barn om det bästa. Men det går ju inte. Han lyssnar ju inte. Och som J sa. Återigen. "Låt han märka själv vad som händer". Jag veeeet. Men det är fasen inte lätt jämnt!! Det är inte lätt att inte vara det här skyddsnätet i alla situationer. Men är vuxen nu. Och jag tycker faktiskt att jag "släppt" mycket mer än tidigare. Men när man kommer till såna större livssituationer, val i livet. Då vill man ju verkligen hjälpa till. Ge bästa råden. Men nope! Inte denna gången. Heller..
Idag när man själv är vuxen och det blir motsatta roller. Att det nu är jag som ska "predika" till R, då förstår jag vilken roll man faktiskt kan ha i ens barns ögon. I ens barns tonårsögon. Eller t o m snart "vuxnaögon"..
Det känns som om R börjar komma tillbaka till den där mindre sociala attityden och sättet igen. Han sitter ju vid den där datorn varenda kväll efter jobbet och om man sticker in huvudet i hans rum några sekunder då kommer den där mindre trevliga tonen och han svarar inte ett ord mer än vad han behöver. Han varit så är i några dar och det är riktigt irriterande och provocerande att han håller på sådär.
Igår fick jag nog och sa åt honom att lägga av med det han håller på med. Lägg ner den där tonen. Jag tror att han lyssnade. Även fast han inte slutade att knappa på knapparna på tangentbordet medans jag "predikade"..
Vid middagen började vi prata om honom och hans tjej. Hon är snart klar med sina studier och vi frågade vad de har för planer sen. R berättade att de har planer på att flytta från Stockholm, att han i sånna fall tänker säga upp sig från jobbet i november. Varför november? Hon går ju inte skolan förens i vår??!! Ok, men då ser du till att fixa ett jobb först väl, innan du flyttar du? Nää, varför det, tycker? Det kan jag fixa där. Jag började förklara för honom att det är ju dumt att säga upp sig från ett jobb och sen åkan er o söka lägenhet, utan inkomst. Men han ville ju inte lyssna. Nu var man "dum i huvudet" igen för att man inte fattade något, och för att jag inte bara kunde lyssna på vad han hade att berätta.
Åhhh vad frustrerad jag blir!! Var man sådär naiv när man var yngre?? Hur tänker dem? Tänker dem över huvudtaget?? Nä, uppenbarligen inte här gången i alla fall. Tror dem att de kan åka ner och få tag på lägenhet utan inkomst? Vem vill ha en hyresgäst som inte kan betala? Eller har de tänkt att leva på bara en inkomst medans den andra söker jobb? Hur ska de gå? Jobb växer inte på träd, särskilt inte om man åker långt ifrån en storstad. Och är det inte smartare att bo hemma ett tag, spara pengar nu när han ändå har heltidsjobb, fixa körkort. Fixa en sparbuffert. Och SEN flytta. Allt det här vill man ju berätta. Man vill stötta och försäkra sina barn om det bästa. Men det går ju inte. Han lyssnar ju inte. Och som J sa. Återigen. "Låt han märka själv vad som händer". Jag veeeet. Men det är fasen inte lätt jämnt!! Det är inte lätt att inte vara det här skyddsnätet i alla situationer. Men är vuxen nu. Och jag tycker faktiskt att jag "släppt" mycket mer än tidigare. Men när man kommer till såna större livssituationer, val i livet. Då vill man ju verkligen hjälpa till. Ge bästa råden. Men nope! Inte denna gången. Heller..
söndag 18 september 2011
80-TALSROCK OCH EN WOODY ALLEN-FILM
Sitter i soffan och känner mig småfrusen. Det skulle vara skönt med ett par varma härliga tofflor att ha på sig. Men det har jag ju inga. Istället sitter jag inlindad i en filt som alltid blir "min" när vi ska titta på tv. J tycker den sticker så mycket så istället har han den mjuka sköna. Och jag den stickiga...
Det är söndagkväll, klockan börjar närma sig 20 och det går typ inget på tv. Bara massa junk. Därför tänkte jag att jag skriver ett litet blogginlägg istället. Men om vad? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om ikväll. Har inget speciellt sådär som jag tycker är värt att blogga om. Så jag skriver väl lite om hur helgen har varit istället.
I fredags gav jag förslaget till J att hitta på nåt på kvällen. Jag kände inte för att åka hem och sätta mig i soffan och sitta och nicka till efter ett glas rödvin. Absolut, det är mysigt och skönt att bara ta det lugnt när det blir helg, men ibland vill jag gärna komma ifrån soffan. Om det går. Och det gjorde det ju den här helgen för Emily var hos M.
Jag fick ett bra förslag på jobbet på ett ställe vi kunde gå och äta på. Också bokade jag biobiljetter till filmen "Midnatt i Paris.". Det fanns inte alls några bra filmer som gick på bio så vi tog den som verkade ok. Om ens det.. Men vi ville gå på bio. Eller, JAG ville gå på bio så nu tog vi bara nåt. Jo, J ville också gå. Jag skulle ju aldrig tvinga honom om han inte ville..
Restaurangen vi åt på hette B.A.R Blasieholmen och hade inriktningen fisk. Det var en sånt där ställe där det fanns en fiskdisk där man kunde beställa fisken och välja lite "sideorders" eller så beställde man något direkt något från menyn. Det fanns kött också men mest fiskrätter. Jag gillar när det är lite annorlunda koncept från det vanliga. Ett bra after-work-ställe med mycket god mat. I recomend!
Bion gick vi och såg på Grand på Sveavägen. (Visst var det där som Olof Palme och hans fru när han blev skjuten på väg hem?)
Filmen var faktiskt helt ok. Jag hade inga som helst förväntningar och då brukar det jag faktiskt bli helt ok. Och den var lite annorlunda också. Men det kanske inte var så kontsigt att den var annorlunda. Det är ju Woddy Allen som har gjort den. Men den var konstig på ett bra sätt. Den handlade om ett par som var på besök i Paris tillsammans med tjejens föräldrar. En kväll vill killen, som spelas av Owen Wilson, som FAKTISKT var helt ok. Annars är ju en B-skådis som oftast får samma typ av roller. Lite halvdum blond kille som bara jagar brudar typ. Men den stämpeln försvann faktiskt i den här filmen. Men i alla fall, Owen Wilson går själv ut i Paris en natt för han vill inte följa med tjejen och kompisarna när de ska ut och dansa. Han går vilse och hamnar vid en kyrkklocka som slår midnatt. En gamma veteranbil kommer körandes och Owen hoppar in. Han hamnar i 20-talet och det händer lite ditten och datten. Mycket kort och dålig förklaring men gå och se den. Eller hyr. Lite gullig och mysig film. Lite charmig t o m.
Igår (lördag) skulle vi på 40-årsfest till J:s svåger. Jag var inte riktigt på festhumör så jag sa att jag kunde köra ikväll. Så slipper man ta taxi. Och vara bakfull nästa dag. Var inte heller nåt jag kände för att bli.
Som vanligt så hade jag beslutsångest om vad jag skulle ha på mig, precis när vi skulle åka. Av och på med olika kläder sen var jag tvungen att bestämma. Sen kom jag att då måste jag ju måla naglarna om jag ska ha den här toppen och de här byxorna. Men det skulle jag inte hinna. F..n! Jag får måla dem i bilen. Men nej, hur bra gick det?? Det guppade jag ju alldeles för mycket. J fick stanna till vid en busshållplats så jag kunde måla naglarna i stillastående läge. SEN kunde vi åka vidare...
När vi kom dit så hade de flesta kommit men som tur var så var det ingen sittande middag med bordsplacering så man verkade kunna droppa in lite när som. Jag kände inte ens hälften. Kanske en tiondel. Om ens det. Men det är ju alltid kul att träffa lite nytt folk. Men så där i början på en fest när alla inte blivit fulla, då blir det ju rätt stelt. De man hälsar på blir det verkligen kallsnack med. "Å bilen går bra" typ. Sen var det dags att äta. Vi satte oss vi de fyra personer vi kände. Middagen var trevlig och det var ett jäkla liv. Det kändes nästan som man var tonåring och satt på en 18-årsfest. Jättehög ljudvolym, "hockeylaget" som satt långbordet bakom var inte rädda för att höras mest och tjoade och skrev så fort någon ville resa sig upp och hålla ett litet tal. Liiite oseriöst kändes det, men det var väl kul att "testa nåt nytt" också..
Sen var det liveband som var jättebra. De fick med alla att dansa och sjunga så det var bra drag. 40-taggarna, som de flesta var (förtom vi och några till) var rätt dragna nu så nu började det att dansas och knäppa upp skjortan. Klämma sin kompisars män på rumpan och ta så många drinkar man bara kan.
När man var runt 20 tyckte man 30-taggarna var patetiska ute på krogen och tyckte att de skulle hålla sig hemma. Nu är man 30 och tycker att det ser lite "fel" ut när 40+taggarna vinglar runt på dansgolvet och skriker gamla 80-talsrockmusklåtar. Snart är man där..!
Det är söndagkväll, klockan börjar närma sig 20 och det går typ inget på tv. Bara massa junk. Därför tänkte jag att jag skriver ett litet blogginlägg istället. Men om vad? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om ikväll. Har inget speciellt sådär som jag tycker är värt att blogga om. Så jag skriver väl lite om hur helgen har varit istället.
I fredags gav jag förslaget till J att hitta på nåt på kvällen. Jag kände inte för att åka hem och sätta mig i soffan och sitta och nicka till efter ett glas rödvin. Absolut, det är mysigt och skönt att bara ta det lugnt när det blir helg, men ibland vill jag gärna komma ifrån soffan. Om det går. Och det gjorde det ju den här helgen för Emily var hos M.
Jag fick ett bra förslag på jobbet på ett ställe vi kunde gå och äta på. Också bokade jag biobiljetter till filmen "Midnatt i Paris.". Det fanns inte alls några bra filmer som gick på bio så vi tog den som verkade ok. Om ens det.. Men vi ville gå på bio. Eller, JAG ville gå på bio så nu tog vi bara nåt. Jo, J ville också gå. Jag skulle ju aldrig tvinga honom om han inte ville..
Restaurangen vi åt på hette B.A.R Blasieholmen och hade inriktningen fisk. Det var en sånt där ställe där det fanns en fiskdisk där man kunde beställa fisken och välja lite "sideorders" eller så beställde man något direkt något från menyn. Det fanns kött också men mest fiskrätter. Jag gillar när det är lite annorlunda koncept från det vanliga. Ett bra after-work-ställe med mycket god mat. I recomend!
Bion gick vi och såg på Grand på Sveavägen. (Visst var det där som Olof Palme och hans fru när han blev skjuten på väg hem?)
Filmen var faktiskt helt ok. Jag hade inga som helst förväntningar och då brukar det jag faktiskt bli helt ok. Och den var lite annorlunda också. Men det kanske inte var så kontsigt att den var annorlunda. Det är ju Woddy Allen som har gjort den. Men den var konstig på ett bra sätt. Den handlade om ett par som var på besök i Paris tillsammans med tjejens föräldrar. En kväll vill killen, som spelas av Owen Wilson, som FAKTISKT var helt ok. Annars är ju en B-skådis som oftast får samma typ av roller. Lite halvdum blond kille som bara jagar brudar typ. Men den stämpeln försvann faktiskt i den här filmen. Men i alla fall, Owen Wilson går själv ut i Paris en natt för han vill inte följa med tjejen och kompisarna när de ska ut och dansa. Han går vilse och hamnar vid en kyrkklocka som slår midnatt. En gamma veteranbil kommer körandes och Owen hoppar in. Han hamnar i 20-talet och det händer lite ditten och datten. Mycket kort och dålig förklaring men gå och se den. Eller hyr. Lite gullig och mysig film. Lite charmig t o m.
Igår (lördag) skulle vi på 40-årsfest till J:s svåger. Jag var inte riktigt på festhumör så jag sa att jag kunde köra ikväll. Så slipper man ta taxi. Och vara bakfull nästa dag. Var inte heller nåt jag kände för att bli.
Som vanligt så hade jag beslutsångest om vad jag skulle ha på mig, precis när vi skulle åka. Av och på med olika kläder sen var jag tvungen att bestämma. Sen kom jag att då måste jag ju måla naglarna om jag ska ha den här toppen och de här byxorna. Men det skulle jag inte hinna. F..n! Jag får måla dem i bilen. Men nej, hur bra gick det?? Det guppade jag ju alldeles för mycket. J fick stanna till vid en busshållplats så jag kunde måla naglarna i stillastående läge. SEN kunde vi åka vidare...
När vi kom dit så hade de flesta kommit men som tur var så var det ingen sittande middag med bordsplacering så man verkade kunna droppa in lite när som. Jag kände inte ens hälften. Kanske en tiondel. Om ens det. Men det är ju alltid kul att träffa lite nytt folk. Men så där i början på en fest när alla inte blivit fulla, då blir det ju rätt stelt. De man hälsar på blir det verkligen kallsnack med. "Å bilen går bra" typ. Sen var det dags att äta. Vi satte oss vi de fyra personer vi kände. Middagen var trevlig och det var ett jäkla liv. Det kändes nästan som man var tonåring och satt på en 18-årsfest. Jättehög ljudvolym, "hockeylaget" som satt långbordet bakom var inte rädda för att höras mest och tjoade och skrev så fort någon ville resa sig upp och hålla ett litet tal. Liiite oseriöst kändes det, men det var väl kul att "testa nåt nytt" också..
Sen var det liveband som var jättebra. De fick med alla att dansa och sjunga så det var bra drag. 40-taggarna, som de flesta var (förtom vi och några till) var rätt dragna nu så nu började det att dansas och knäppa upp skjortan. Klämma sin kompisars män på rumpan och ta så många drinkar man bara kan.
När man var runt 20 tyckte man 30-taggarna var patetiska ute på krogen och tyckte att de skulle hålla sig hemma. Nu är man 30 och tycker att det ser lite "fel" ut när 40+taggarna vinglar runt på dansgolvet och skriker gamla 80-talsrockmusklåtar. Snart är man där..!
torsdag 15 september 2011
INTE KBT..ELLER KBT..
Tandläkarbesök och "KBT" stod det i kalendern idag. Båda är i Täby så det fick bli att jobba hemma idag.
Jag skulle faktiskt gärna ha åkt in till kontoret och jobbat. Eftersom jag trivs så bra. Men det blir så mycket åkandes fram och tillbaka mellan både mötena i så fall.
KBT. Kognitiv BeteendeTerapi. Jag har aldrig testat det förut. Men jag har hört från många och läst att det ska vara bra. Att det har funkat och hjälpt.
I somras när vi skulle åka till Gotland så bokade jag först ett läkarbesök hos husläkaren innan vi skulle åka. Jag visste att jag skulle noja mig över ifall det skulle bli dåligt väder på sjön. Ifall det skulle börja gunga, och jag kanske skulle må dåligt.. Inte för att jag någonsin gjort det. Men tänk om. Man vet ju inte. Lika bra att gå och få lugnande utskrivet. För förra året när vi skulle hem från Gotland blåste det på och ordentligt när vi skulle ta båten hem. Och jag fick ju värsta panikångesten pga det. Ingen kontroll alls! Och det orkade jag inte chansa på att få den här gången.
Och när jag nu satt där vid läkarens skrivbord och förklarade varför jag behövde de här tabletterna så frågade han om jag inte skulle testa att gå på sån här KBT. Jag kunde inte låta bli att känna mig skeptisk, men nu satt jag ju ändå här och kunde få en remiss och tid bokad. So why not! Vi kör, skicka remissen så går jag och testar.
Så idag var det dags. Som vanligt så var jag ute i sista sekunden och körde alldeles för snabbt för att hinna i tid. Men jag hann! Någon minut sen bara.
Jag vet inte riktigt vad jag hade för bild av hur det skulle vara, hur det skulle se ut, hur hon skulle vara. Inte så positivt i alla fall. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. På alla sätt. Hon gav faktiskt ett bra intryck. Och när hon sa att hon endast jobbade med det här deltid och annars jobbade på en privat psykmottagning i Bromma, så fick hon som en liten guldstjärna i kanten. Det blir ju så ju. Desto bättre "referenser", desto mer får man förtroendet. Så är det ju.
Och det kändes faktiskt helt ok. 5 gånger får man gå så jag går dem gångerna så får vi se om den här "lilla" ångesten vill försvinna ur kroppen. För den är faktiskt jobbig att ha. Väldigt jobbig. Även fast den inte dyker upp så ofta, så finns den där. Och jag känner mig så otroligt "svag" när jag får den. Svag som människa? Varför kan inte jag också bara gå på ett flygplan som om jag ska åka buss? Utan att känna massa ångest och oro. Det vore så jäkla skönt. Och så ska det bli! Någon dag. Det är mitt mål. Wish me luck..!
Jag skulle faktiskt gärna ha åkt in till kontoret och jobbat. Eftersom jag trivs så bra. Men det blir så mycket åkandes fram och tillbaka mellan både mötena i så fall.
KBT. Kognitiv BeteendeTerapi. Jag har aldrig testat det förut. Men jag har hört från många och läst att det ska vara bra. Att det har funkat och hjälpt.
I somras när vi skulle åka till Gotland så bokade jag först ett läkarbesök hos husläkaren innan vi skulle åka. Jag visste att jag skulle noja mig över ifall det skulle bli dåligt väder på sjön. Ifall det skulle börja gunga, och jag kanske skulle må dåligt.. Inte för att jag någonsin gjort det. Men tänk om. Man vet ju inte. Lika bra att gå och få lugnande utskrivet. För förra året när vi skulle hem från Gotland blåste det på och ordentligt när vi skulle ta båten hem. Och jag fick ju värsta panikångesten pga det. Ingen kontroll alls! Och det orkade jag inte chansa på att få den här gången.
Och när jag nu satt där vid läkarens skrivbord och förklarade varför jag behövde de här tabletterna så frågade han om jag inte skulle testa att gå på sån här KBT. Jag kunde inte låta bli att känna mig skeptisk, men nu satt jag ju ändå här och kunde få en remiss och tid bokad. So why not! Vi kör, skicka remissen så går jag och testar.
Så idag var det dags. Som vanligt så var jag ute i sista sekunden och körde alldeles för snabbt för att hinna i tid. Men jag hann! Någon minut sen bara.
Jag vet inte riktigt vad jag hade för bild av hur det skulle vara, hur det skulle se ut, hur hon skulle vara. Inte så positivt i alla fall. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. På alla sätt. Hon gav faktiskt ett bra intryck. Och när hon sa att hon endast jobbade med det här deltid och annars jobbade på en privat psykmottagning i Bromma, så fick hon som en liten guldstjärna i kanten. Det blir ju så ju. Desto bättre "referenser", desto mer får man förtroendet. Så är det ju.
Och det kändes faktiskt helt ok. 5 gånger får man gå så jag går dem gångerna så får vi se om den här "lilla" ångesten vill försvinna ur kroppen. För den är faktiskt jobbig att ha. Väldigt jobbig. Även fast den inte dyker upp så ofta, så finns den där. Och jag känner mig så otroligt "svag" när jag får den. Svag som människa? Varför kan inte jag också bara gå på ett flygplan som om jag ska åka buss? Utan att känna massa ångest och oro. Det vore så jäkla skönt. Och så ska det bli! Någon dag. Det är mitt mål. Wish me luck..!
torsdag 8 september 2011
WHEN TOMORROW COMES
Idag är det säkert jättemånga som googlar på Stefan Liv. Det är nog inget ovanligt att göra det men idag har det varit av en orsak som man aldrig någonsin vill ska hända en själv. Eller någon i sin familj, eller några av sina vänner. Ingen.
Att få ett dödsbesked i telefonen, eller när någon knackar på ens dörr; det måste vara det värsta som kan hända. När det allra minst är som väntat. Sist man sågs var som viken vanlig dag som helst. Man kanske höll på och gör i ordning inför att lämna barnen på dagis för att sen skynda ner till tåget eller för att sätta sig i massa bilköer på väg in till jobbet. Det är bara några minuter kvar innan man ska åka så man slänger bara iväg ett snabb"Hej då" i hallen till dem i familjen som inte åkt iväg ännu. Man kommer ju ändå ringa varandra sen på dan. Eller ses på kvällen efter jobbet.
Man ligger på varsin sida av sängen. Man är fortfarande inte helt vänner, tjafset ligger i luften. Men man orkar bara inte fortsätta att tjafsa. Men man står på sig. Man vill inte ge sig. "Jag tänker inte säga förlåt. Jag orkar inte reda ut nåt nu". Man vänder sig om med ryggen mot varandra och försöker somna. Trots att aggressionerna finns där, tankarna snurrar runt i huvudet. Man har svårt för att stänga av men man måste bara somna nu för i morgon ska man upp tidigt till jobbet igen. Man kommer ju ändå ses imorgon. Vi fortsätter att prata om det då istället. Eller så kanske det har runnit ut i sanden.
Man kanske somnar som ovänner. Inte som vänner i alla fall. Vi tar det i morgon istället. För vi ska ju ända ses nästa dag..
Tankarna har kommit många gånger att man INTE ska skiljas åt som ovänner. Att man ska leva för dagen. Att man aldrig ska någon för givet. För vem vet hur morgondagen ser ut. Ingen. Morgondagen för Stefan Livs familj blev en mardröm. Och hur kunde de veta det dan innan, när allt var som vanligt? När allt var så bra.
När sånna här hemska tragedier inträffar får man ofta en tankeställare. I alla fall jag. Till livet. Livet är kort. Livet är så oförutsägbart. Tänk inte, agera! "Jag borde ju.." Gör det då! "Tänk om vi kunde.." Se till att det händer! Byt jobb, åk på den där resan, ring till vännen som du varit ovän med ett tag, skit i stoltheten, hälsa på mormor oftare, köp den där båten, visa uppskattning till dem man håller av. Just do it! För man vet aldrig vem eller vad som finns kvar imorgon. Det ska jag i alla fall försöka bli bättre på. För vem vet hur morgondagen ser ut? Ingen.
Den här låten spelades ur iPoden medans jag googlade på "Stefan Liv" ikväll. "Shoreline" med Anna Thernheim. Den går till Stefan Liv och hans familj.
söndag 4 september 2011
Vad är en bal på slottet?
Det finns en fördel (säkert flera också) med att knappt gå ut längre. Och det är att när man väl gör det så blir det oftast riktigt kul. Förut när man gick ut typ varannan helg, då kunde man ofta känna att den ena utgången var den andra lik. Men inte nu. Det händer ju så otroligt sällan numera. Men igår blev det en lyckad, rolig och bra utgång med tjejerna.
Vi brukar ses kanske en gång i månaden allihopa. Sen några år tillbaka har vi haft tjejmiddagar och turats om att ha den hos sig. Alla ses hos någon som har fixat middag och efterrätt. När all mat är uppäten och all vin druckits upp så blir det spontandans på golvet i vardagsrummet. Och sen utgång på stan. Så var det de första två, tre åren. Men nu stannar vi kvar på vardagsrumsgolvet. Eller så blir vi kvar i stolarna vid middagsbordet. Vinet dricks inte alltid längre upp och det har faktiskt t o m hänt att det bytts ut mot vatten. Vad hände?? Vi har blivit 30+. Trötta småbarnsmammor som börjar titta på klockan när den passerat 23. Börjat gnugga ögonen och gäspa och säga att "det är en dag i morgon också".
Nu under sommar och semestertider så har vi haft ett litet uppehåll på att ses. Så nu var det dags att tag i att ses igen. Men jag kände inte för att sitta hemma och gäspa när klockan blir 23. Nu ville jag gå ut. For once. Så jag bokade bord till oss 7 tjejer som kunde komma med, på ett Italienskt ställe inne i stan.
Jättetrevligt blev det. Det kändes som om alla behövde komma ut. Komma ifrån vardagen, släppa på sina mammaroller och bara ha kul. Jag är ju barnledig varannan vecka så jag kanske inte har riktigt samma behov av att få "komma ifrån" för en kväll, men det var riktigt kul att komma ut med tjejerna. Bara sitta och snacka om allt möjligt, äta god mat på en restaurang. Beställa in gott vin, bli lite småberusad. Bli lite fnittriga. Så där som var för typ 15 år sen.
En tjej i gänget är singel och därför ute typ varje helg så hon fick guida oss genom stan, vart man skulle gå. Vi har ju ingen koll alls. "Är det där stället Hirschenkeller på Regeringsgatan öppet fortfarande? Nähä, det stängde för 10 år sen..."
Vi gick in på Riche och tittade på alla människor som satt i baren, tittade på alla människor som klätt upp sig för att hoppas på att den här kvällen kanske man får napp. Tittade på alla människor som försöker söka och nå någons blick på andra sidan baren.
Sen gick vi till ett ställe där vi hoppades på att få dansa lite. Och visst, det fick vi. Men alla runtomkring oss var säker minst 10 år yngre och ljudet av musiken spelades ut från högtalare som inte kunde överrösta vad man sa. Nu förstod man varför det var gratis inträde.. Nej, inget bra ställe alls men vi hade kul ändå, och alla fick göra några dansmoves innan fötterna började värka ordentligt, klockan närmade sig 02 och alla ville helt plötsligt hem. Men först det klassiska besöket på McDonalds.
Nu har vi blivit vallade ute på ängarna för den här gången. Nästa gång vet vi inte när det blir. Kanske om ett halvår, ett år. Who knows. Idag är alla back on track igen. På med mammarollen. Och vi gillar det. Vi älskar det! Att komma ut och dansa loss och dricka lite mer än vad man ska är kul ibland. Men sen vill man "tillbaka". Man kan få för mycket av det goda. Och det blir det inte lika kul längre.
Vi brukar ses kanske en gång i månaden allihopa. Sen några år tillbaka har vi haft tjejmiddagar och turats om att ha den hos sig. Alla ses hos någon som har fixat middag och efterrätt. När all mat är uppäten och all vin druckits upp så blir det spontandans på golvet i vardagsrummet. Och sen utgång på stan. Så var det de första två, tre åren. Men nu stannar vi kvar på vardagsrumsgolvet. Eller så blir vi kvar i stolarna vid middagsbordet. Vinet dricks inte alltid längre upp och det har faktiskt t o m hänt att det bytts ut mot vatten. Vad hände?? Vi har blivit 30+. Trötta småbarnsmammor som börjar titta på klockan när den passerat 23. Börjat gnugga ögonen och gäspa och säga att "det är en dag i morgon också".
Nu under sommar och semestertider så har vi haft ett litet uppehåll på att ses. Så nu var det dags att tag i att ses igen. Men jag kände inte för att sitta hemma och gäspa när klockan blir 23. Nu ville jag gå ut. For once. Så jag bokade bord till oss 7 tjejer som kunde komma med, på ett Italienskt ställe inne i stan.
Jättetrevligt blev det. Det kändes som om alla behövde komma ut. Komma ifrån vardagen, släppa på sina mammaroller och bara ha kul. Jag är ju barnledig varannan vecka så jag kanske inte har riktigt samma behov av att få "komma ifrån" för en kväll, men det var riktigt kul att komma ut med tjejerna. Bara sitta och snacka om allt möjligt, äta god mat på en restaurang. Beställa in gott vin, bli lite småberusad. Bli lite fnittriga. Så där som var för typ 15 år sen.
En tjej i gänget är singel och därför ute typ varje helg så hon fick guida oss genom stan, vart man skulle gå. Vi har ju ingen koll alls. "Är det där stället Hirschenkeller på Regeringsgatan öppet fortfarande? Nähä, det stängde för 10 år sen..."
Vi gick in på Riche och tittade på alla människor som satt i baren, tittade på alla människor som klätt upp sig för att hoppas på att den här kvällen kanske man får napp. Tittade på alla människor som försöker söka och nå någons blick på andra sidan baren.
Sen gick vi till ett ställe där vi hoppades på att få dansa lite. Och visst, det fick vi. Men alla runtomkring oss var säker minst 10 år yngre och ljudet av musiken spelades ut från högtalare som inte kunde överrösta vad man sa. Nu förstod man varför det var gratis inträde.. Nej, inget bra ställe alls men vi hade kul ändå, och alla fick göra några dansmoves innan fötterna började värka ordentligt, klockan närmade sig 02 och alla ville helt plötsligt hem. Men först det klassiska besöket på McDonalds.
Nu har vi blivit vallade ute på ängarna för den här gången. Nästa gång vet vi inte när det blir. Kanske om ett halvår, ett år. Who knows. Idag är alla back on track igen. På med mammarollen. Och vi gillar det. Vi älskar det! Att komma ut och dansa loss och dricka lite mer än vad man ska är kul ibland. Men sen vill man "tillbaka". Man kan få för mycket av det goda. Och det blir det inte lika kul längre.
fredag 2 september 2011
You gotta do what you gotta do
Jag trivs riktigt j--a bra på nya jobbet. Sen jag började i mitten av juni så har varje dag varit givande, rolig, spännande. Kul! Jag har faktiskt nog aldrig känt så här för något jobb tidigare.
Vad är det som får mig att känna så här då? Varför känns det så bra? Jo men dels för att jag har velat bli säljare ganska länge. Och nu äntligen är jag det. På ett bra företag. Inte alls den här "kräng-sälj-kulturen". Helt tvärtom. Det är kvalité rakt igenom. Sen verkar alla trivas så bra på företaget. Man har kul tillsammans, man hjälper varandra. Och vi säljare tävlar inte mot varandra på nåt sätt. Och det är ingen hierarki. Inte alls. Både VD:n för Sverige och nordiska VD:n är verkligen laid back. Man känner att alla är på samma nivå. Kanske inte "befattnings-mässigt"men att alla liksom är värda lite mycket. Oavsett om du är säljchef eller sitter på kundtjänst. Cheferna lunchar med "oss andra". Vi andra lunchar med cheferna.
Nej, det känns bra det här. Och för att spä på det ännu lite mer så måste jag säga att jag aldrig har skrattat så mycket som jag gör på nya jobbet. Vi är tre säljare på kontoret som alla sitter i samma rum och jobbar. Det är bara en som är "gammal i gården", vi andra två är nya. Och vi funkar riktigt bra ihop. Det är jag och två killar. Det är nog också en anledning till att vi funkar bra i grupp. Blir det för mycket tjejer så känns det som att det lätt kan bli massa kackel, för mycket tjejsnack. Nåt som jag absolut tycker är jättekul och trevligt, men som ibland också kan bli mindre fördelaktigt på jobbet. Och är det bara killar i grupp, då blir det för grabbigt. Men en blandning tror jag är det ultimata. Mycket bättre teamwork med blandning.
Och vad viktigt det är att arbeta på jobb man trivs på. Det gör ju så himla mycket. Man tar ju ofta med sig "jobbet hem". Man blir så mycket gladare, positiv, piggare. Man blir en gladare mamma, flickvän, sambo, kompis, fru. Nej, trivs man inte på jobbet och man märker att det inte blir någon förändring. Att det går ut över sitt privatliv. Då är det dags att bryta sig ur det dåliga mönstret. Innan det är försent. Innan man blir alltför bekväm, gammal eller kanske rädd. Rädd för att byta till nåt nytt som man inte gjort förut. "Jag har det ju rätt ok här ändå". Jo visst, men det ska vara bra. Man ska tycka att det är kul att gå till jobbet. Det ska jag ge nåt. Man ska känna att man får nåt tillbaka. Som i en relation till människor. Ge och ta. Samma sak gäller i arbetslivet.
You only live once! So live your life!
Vad är det som får mig att känna så här då? Varför känns det så bra? Jo men dels för att jag har velat bli säljare ganska länge. Och nu äntligen är jag det. På ett bra företag. Inte alls den här "kräng-sälj-kulturen". Helt tvärtom. Det är kvalité rakt igenom. Sen verkar alla trivas så bra på företaget. Man har kul tillsammans, man hjälper varandra. Och vi säljare tävlar inte mot varandra på nåt sätt. Och det är ingen hierarki. Inte alls. Både VD:n för Sverige och nordiska VD:n är verkligen laid back. Man känner att alla är på samma nivå. Kanske inte "befattnings-mässigt"men att alla liksom är värda lite mycket. Oavsett om du är säljchef eller sitter på kundtjänst. Cheferna lunchar med "oss andra". Vi andra lunchar med cheferna.
Nej, det känns bra det här. Och för att spä på det ännu lite mer så måste jag säga att jag aldrig har skrattat så mycket som jag gör på nya jobbet. Vi är tre säljare på kontoret som alla sitter i samma rum och jobbar. Det är bara en som är "gammal i gården", vi andra två är nya. Och vi funkar riktigt bra ihop. Det är jag och två killar. Det är nog också en anledning till att vi funkar bra i grupp. Blir det för mycket tjejer så känns det som att det lätt kan bli massa kackel, för mycket tjejsnack. Nåt som jag absolut tycker är jättekul och trevligt, men som ibland också kan bli mindre fördelaktigt på jobbet. Och är det bara killar i grupp, då blir det för grabbigt. Men en blandning tror jag är det ultimata. Mycket bättre teamwork med blandning.
Och vad viktigt det är att arbeta på jobb man trivs på. Det gör ju så himla mycket. Man tar ju ofta med sig "jobbet hem". Man blir så mycket gladare, positiv, piggare. Man blir en gladare mamma, flickvän, sambo, kompis, fru. Nej, trivs man inte på jobbet och man märker att det inte blir någon förändring. Att det går ut över sitt privatliv. Då är det dags att bryta sig ur det dåliga mönstret. Innan det är försent. Innan man blir alltför bekväm, gammal eller kanske rädd. Rädd för att byta till nåt nytt som man inte gjort förut. "Jag har det ju rätt ok här ändå". Jo visst, men det ska vara bra. Man ska tycka att det är kul att gå till jobbet. Det ska jag ge nåt. Man ska känna att man får nåt tillbaka. Som i en relation till människor. Ge och ta. Samma sak gäller i arbetslivet.
You only live once! So live your life!
tisdag 30 augusti 2011
Easy like a Tuesday mornin´..
Jag trodde att jag skulle känna mig mycket tröttare än vad jag gjorde när klockan i morse ringde kl 04.40. Idag skulle jag ut till Arlanda och se hur Jetpak jobbar där ute. Det skulle bli kul faktiskt. Lite spännande att komma "bakom kulisserna" på ett ställe där man alltid annars bara ser en viss del. Typ avgångs-och ankomsthallarna.
När jag körde ut mot flygplatsen var det helt dött ute. Klockan började närma sig 05.30 och det var inte en människa ute. Inte en bil. Och dimman låg tät över marken. Det var en mysig känsla på nåt sätt. Lugnet, dimman, tomheten. På radion var det fortfarande "nattradio". De spelade en lugn, skön, soft låt. "Easy" med The Commondores. Den passade till allt runtomkring på nåt sätt.
Jag körde av motorvägen och in på en slingrig 70-väg, på väg mot Upplands Väsby. Det är lite "landet" där man kör. Den enda bilen som jag ser (som ligger framför mig) bromsar helt plötsligt in. Då ser jag en jättestor älg på min högra sida, som står och väntar på att få över vägen. Nära stod den. Häftigt! Strax därefter står en tom taxibil och blinkar med varningsblinkers. Vart är chaffisen då..? Jaha, där stod han. Bakom en busskur och kissar.
Ja, det var en upplevelserik biltur en tidig tisdagsmorgon.
Jag har haft lite dåligt samvete de sista dagarna för att jag inte har ringt till min bror på ett tag. Men idag tänkte jag faktiskt göra det. Ska bara fixa tvätt, ut o springa, lägga Emily. Och sånt.. Och självklart så hann han ringa mig före. Vi pratade om lite allt möjligt. Jag fick rätt bra kontakt med honom idag tycker jag.
Vi pratar om att jag ska komma förbi honom i morgon och hälsa på. Han ville gärna det.
-"Ja men då kommer jag förbi i morgon på kvällen någon gång då. Det blir väl bra?"
-"Jag har knapert med pengar.
-"Mmm.. Men Martin. Då kommer jag i morgon då.
-Annie..!
-Ja..
-Knapert..!
Jag kunde inte låta bli att börja skratta.. Småskratta lite bara. Min underbara lilla fina bror.
När jag körde ut mot flygplatsen var det helt dött ute. Klockan började närma sig 05.30 och det var inte en människa ute. Inte en bil. Och dimman låg tät över marken. Det var en mysig känsla på nåt sätt. Lugnet, dimman, tomheten. På radion var det fortfarande "nattradio". De spelade en lugn, skön, soft låt. "Easy" med The Commondores. Den passade till allt runtomkring på nåt sätt.
Jag körde av motorvägen och in på en slingrig 70-väg, på väg mot Upplands Väsby. Det är lite "landet" där man kör. Den enda bilen som jag ser (som ligger framför mig) bromsar helt plötsligt in. Då ser jag en jättestor älg på min högra sida, som står och väntar på att få över vägen. Nära stod den. Häftigt! Strax därefter står en tom taxibil och blinkar med varningsblinkers. Vart är chaffisen då..? Jaha, där stod han. Bakom en busskur och kissar.
Ja, det var en upplevelserik biltur en tidig tisdagsmorgon.
Jag har haft lite dåligt samvete de sista dagarna för att jag inte har ringt till min bror på ett tag. Men idag tänkte jag faktiskt göra det. Ska bara fixa tvätt, ut o springa, lägga Emily. Och sånt.. Och självklart så hann han ringa mig före. Vi pratade om lite allt möjligt. Jag fick rätt bra kontakt med honom idag tycker jag.
Vi pratar om att jag ska komma förbi honom i morgon och hälsa på. Han ville gärna det.
-"Ja men då kommer jag förbi i morgon på kvällen någon gång då. Det blir väl bra?"
-"Jag har knapert med pengar.
-"Mmm.. Men Martin. Då kommer jag i morgon då.
-Annie..!
-Ja..
-Knapert..!
Jag kunde inte låta bli att börja skratta.. Småskratta lite bara. Min underbara lilla fina bror.
söndag 28 augusti 2011
Grattis, Ikea..!
Det känns som om man är inne i en "köpa-period". Är inte hösten en typisk sådan? Man behöver inköpa massa nytt till barnen, det är skolstart, semestern och sommaren är över. Höstaktiviteterna börjar, nya kläder behöver inköpas.
Emily har ett ganska litet smalt rum. Vi har tidigare haft som ett litet "issue" hur vi ska få in ett skrivbord också när hon börjar ettan. Nu har Emily börjat ettan. I och för sig har hon bara gått i en vecka men det är lika bra att köpa det där skrivbordet nu innan hon hinner gå klart trean..
I morse när vi vaknade gick åskan rätt bra och det ösregnade. Sånna dagar på sommaren kan vara rätt sköna ibland. Man slipper få dåligt samvete av om man inte åker ut och är i solen. Så nu kunde vi med gott samvete åka till Ikea och handla skrivbordet. Tillsammans med alla andra tusentals människor. Lönehelg och dåligt väder..
Men det var faktiskt rätt ok. Man kom fram med vagnen i gångarna utan att behöva armbåga sig fram. Och vi lyckades faktiskt, nästan, att bara köpa det vi tänkt att köpa från början. Några drickglas, galgar, lite lakan och ljus slank ner i påsen men sen fick det vara stopp. För så blir det ju jämt när man kommit hem från Ikea. Man har minst två fulla kassar med sånt man INTE hade dit för att köpa. Den där Kamprad kom
på ett jäkligt bra grej när han skapade Ikea..!
När vi kom hem var det bara det roligaste kvar. Att sätta ihop den stora garderoben och det lilla fina skrivbordet. Tusen skruvar och muttrar, och massa träskivor på hela golvet. Har man tur så saknas det inget. Har man otur får man åka tillbaka. Men det gick bra den här gången. Efter 7 timmars skruvande...
Emily har ett ganska litet smalt rum. Vi har tidigare haft som ett litet "issue" hur vi ska få in ett skrivbord också när hon börjar ettan. Nu har Emily börjat ettan. I och för sig har hon bara gått i en vecka men det är lika bra att köpa det där skrivbordet nu innan hon hinner gå klart trean..
I morse när vi vaknade gick åskan rätt bra och det ösregnade. Sånna dagar på sommaren kan vara rätt sköna ibland. Man slipper få dåligt samvete av om man inte åker ut och är i solen. Så nu kunde vi med gott samvete åka till Ikea och handla skrivbordet. Tillsammans med alla andra tusentals människor. Lönehelg och dåligt väder..
Men det var faktiskt rätt ok. Man kom fram med vagnen i gångarna utan att behöva armbåga sig fram. Och vi lyckades faktiskt, nästan, att bara köpa det vi tänkt att köpa från början. Några drickglas, galgar, lite lakan och ljus slank ner i påsen men sen fick det vara stopp. För så blir det ju jämt när man kommit hem från Ikea. Man har minst två fulla kassar med sånt man INTE hade dit för att köpa. Den där Kamprad kom
på ett jäkligt bra grej när han skapade Ikea..!
När vi kom hem var det bara det roligaste kvar. Att sätta ihop den stora garderoben och det lilla fina skrivbordet. Tusen skruvar och muttrar, och massa träskivor på hela golvet. Har man tur så saknas det inget. Har man otur får man åka tillbaka. Men det gick bra den här gången. Efter 7 timmars skruvande...
lördag 27 augusti 2011
Another day in Täby
Jag måste erkänna att barnkalas aldrig varit riktigt min grej. Det är inte alls så att jag tycker att det är tråkigt eller så. Tvärtom. Det är jättekul att se hur glad Emily är dagen innan, inför "the big day". Hur förväntansfull och spänd hon är. När hon nästa morgon vaknar alldeles för tidigt för att sen räkna minuterna fram till det är dags. Fram tills det ringer på ringklockan och första gästen kommer.
Nej, det är mer att man vill att det ska bli bra, att man vet att det kommer bli två intensiva timmar med fix och underhåll på alla sätt. Lekar, ta fram lunch, duka av lunch, värma bullarna, fram med fikat, fixa lekar, öppna presenter. Se till att alla barn är glada och har kul. Visst, det är roligt men också speedat. Och det är alltid lika skönt när allt är klart. När alla har gått och man bara kan sätta sig i soffan och pusta ut. Nu är det bara 1 år kvar till nästa gång.. Nej, jag överdriver lite kanske. Men jag ljuger om jag säger att det inte gör nåt att det dröjer ett tag till det är dags igen.
När alla barnen blivit hämtade och vi satte oss i solen och läste tidningen för att varva ner lite, så kände man tröttheten komma. Vi hade först pratat om att åka ut med båten så fort kalaset var slut men vi hoppade det. Vädret var jättefint. Äntligen lite efterlängtad värme som vi inte haft på typ hela augusti. Men den fick vi njuta av i solstolen på tomten istället.
Och vad händer imorgon då? DÅ..kanske vi åker ut med båten. Beroende på vädret. Man vet ju aldrig. Även fast det står på SMHIs hemsida att det ska bli bra imorgon så kan det hinnas ändras nästa morgon till 12 grader och moln.. Så vi får se hur väl det stämmer. Annars ska vi nog åka och hälsa på en vän här i närheten. Ta en liten eftermiddagsfika eller nåt. Alltid lika trevligt.
Känner att det här inlägget i stort sett inte handlade om någonting, men nu ska jag ju försöka att skriva oftare. Och då kanske det kommer bli nåt sånt här "blajprat" ibland.
Nu ska jag dricka ur mitt vinglas som stått och väntat alldeles för länge på att jag ska skriva klart. Sen blir det nog läggdags. Klockan är 23 och Emily sover här i soffan bredvid. J tittar på någon s..tfilm på trean.
Sleep tight!
Nej, det är mer att man vill att det ska bli bra, att man vet att det kommer bli två intensiva timmar med fix och underhåll på alla sätt. Lekar, ta fram lunch, duka av lunch, värma bullarna, fram med fikat, fixa lekar, öppna presenter. Se till att alla barn är glada och har kul. Visst, det är roligt men också speedat. Och det är alltid lika skönt när allt är klart. När alla har gått och man bara kan sätta sig i soffan och pusta ut. Nu är det bara 1 år kvar till nästa gång.. Nej, jag överdriver lite kanske. Men jag ljuger om jag säger att det inte gör nåt att det dröjer ett tag till det är dags igen.
När alla barnen blivit hämtade och vi satte oss i solen och läste tidningen för att varva ner lite, så kände man tröttheten komma. Vi hade först pratat om att åka ut med båten så fort kalaset var slut men vi hoppade det. Vädret var jättefint. Äntligen lite efterlängtad värme som vi inte haft på typ hela augusti. Men den fick vi njuta av i solstolen på tomten istället.
Och vad händer imorgon då? DÅ..kanske vi åker ut med båten. Beroende på vädret. Man vet ju aldrig. Även fast det står på SMHIs hemsida att det ska bli bra imorgon så kan det hinnas ändras nästa morgon till 12 grader och moln.. Så vi får se hur väl det stämmer. Annars ska vi nog åka och hälsa på en vän här i närheten. Ta en liten eftermiddagsfika eller nåt. Alltid lika trevligt.
Känner att det här inlägget i stort sett inte handlade om någonting, men nu ska jag ju försöka att skriva oftare. Och då kanske det kommer bli nåt sånt här "blajprat" ibland.
Nu ska jag dricka ur mitt vinglas som stått och väntat alldeles för länge på att jag ska skriva klart. Sen blir det nog läggdags. Klockan är 23 och Emily sover här i soffan bredvid. J tittar på någon s..tfilm på trean.
Sleep tight!
torsdag 25 augusti 2011
JAG ÄR KVAR
Jag är ju ingen "bloggare". Då är man väl inne o bloggar flera gånger varje dag..? Eller i alla fall en gång varje dag. Jag är ju inne knappt en gång i veckan.
För bara någon timme sen tänkte jag att det jag lika gärna kan stänga ner bloggen. Jag håller inte "måttet" känner jag. Men jag tror att jag ska ge det ett försök till. Testa om jag kanske bättrar mig lite.
Jag har ju ingen aning om, om det är någon som läser min blogg över huvudtaget. Jag kanske bara skriver "ut i tomma luften". Men jag vill fortsätta en dag. Det är kul att skriva. Skriva av sig lite, med hopp om att man kanske får någon liten läsare med sig. Eller att man på nåt sätt får någon att känna igen sig i olika situationer.
Förra måndagen började en ny säljare hos oss. Så nu är jag inte ensam ny :) Vi är nu full säljstyrka på tre personer. Jag o två killar. Chefen är hemma och är nybliven pappa men vi andra tre kör på. Och det känns riktigt kul. Jag har nog inte skrattat så mycket på en arbetsplats på länge, som jag gör här. Vi funkar bra ihopp. Jag måste säga att det är lättare att jobba med två killar, en med två tjejer. Eller lättare. Det är lättsammare på nåt sätt. Självklart hade det varit lika kul att jobba med två tjejer också.
Imorgon är det fredag. Jag har haft Emily den här veckan och ska ha henne fram tills på tisdag. Vi håller på och pusslar om lite efter sommarledigheten. På lördag ska Emily ha kalas. Åh vad hon har längtat efter det. Såklart :) Idag var jag och köpte två fulla påsar med lösgodis och allt annat man ska ha till kalas. Prinsess-muggar, prinsesstallrikar, prinsess-godispåsar.. Lite väl mycket rosa och prinsess. Men annars fanns det bara Spindelmannen att välja på och det hade inte gått hem. Snacka om barnen skaffar sina könsroller tidigt. Eller att affärer och media ger barnen könsroller tidigt.. Rosa eller blått. Prinsessa eller Spindelmannen..
Nej, nu är klockan mycket. Känner att jag börjar bli hungrig också efter att ha tagit en kvällsrunda i spåret. Slarvar alltid med att äta efter träning. Nu blir det äta nåt litet sen gå å sova. Imorgon fredagsmys :)
Sleep tight!!
För bara någon timme sen tänkte jag att det jag lika gärna kan stänga ner bloggen. Jag håller inte "måttet" känner jag. Men jag tror att jag ska ge det ett försök till. Testa om jag kanske bättrar mig lite.
Jag har ju ingen aning om, om det är någon som läser min blogg över huvudtaget. Jag kanske bara skriver "ut i tomma luften". Men jag vill fortsätta en dag. Det är kul att skriva. Skriva av sig lite, med hopp om att man kanske får någon liten läsare med sig. Eller att man på nåt sätt får någon att känna igen sig i olika situationer.
Förra måndagen började en ny säljare hos oss. Så nu är jag inte ensam ny :) Vi är nu full säljstyrka på tre personer. Jag o två killar. Chefen är hemma och är nybliven pappa men vi andra tre kör på. Och det känns riktigt kul. Jag har nog inte skrattat så mycket på en arbetsplats på länge, som jag gör här. Vi funkar bra ihopp. Jag måste säga att det är lättare att jobba med två killar, en med två tjejer. Eller lättare. Det är lättsammare på nåt sätt. Självklart hade det varit lika kul att jobba med två tjejer också.
Imorgon är det fredag. Jag har haft Emily den här veckan och ska ha henne fram tills på tisdag. Vi håller på och pusslar om lite efter sommarledigheten. På lördag ska Emily ha kalas. Åh vad hon har längtat efter det. Såklart :) Idag var jag och köpte två fulla påsar med lösgodis och allt annat man ska ha till kalas. Prinsess-muggar, prinsesstallrikar, prinsess-godispåsar.. Lite väl mycket rosa och prinsess. Men annars fanns det bara Spindelmannen att välja på och det hade inte gått hem. Snacka om barnen skaffar sina könsroller tidigt. Eller att affärer och media ger barnen könsroller tidigt.. Rosa eller blått. Prinsessa eller Spindelmannen..
Nej, nu är klockan mycket. Känner att jag börjar bli hungrig också efter att ha tagit en kvällsrunda i spåret. Slarvar alltid med att äta efter träning. Nu blir det äta nåt litet sen gå å sova. Imorgon fredagsmys :)
Sleep tight!!
tisdag 16 augusti 2011
MIN LILLA STORA TJEJ..!
Att ha Emily hos sig jämnt hade ju varit det allra bästa. Det var ju så man hade tänkt sig den dag då man bestämde sig för att skaffa barn. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är livets gång. Och ändå så faller det mesta på plats ändå till slut.
Jag minns när vi bestämde oss för att separera. Jag och M. Det som ekade mest i huvudet var Emily. Hur kommer det här gå ut över henne? Nu får hon ju inte bo med mamma och pappa samtidgt. Vad är det vi gör egentligen? Det dåliga samvetet är nog svårt att inte känna under beslutet för en separation med barn i bilden.
I söndags var dags för Emily att åka till sin pappa. Det har alltid gått så smidigt med de här varannan vecka-veckorna. Emily var ju så liten när vi började med det. Så det har nog bara fallit naturligt för henne. Har inte varit något konstigt eftersom inte haft något att jämföra med. Men nu är hon ganska stor. Hon fyllde 7 år nu i juli och man märker att det händer mycket i hennes huvud. Många funderingar och tankar kring saker. Reflektioner.
Vi byter annars alltid veckor på fredagar genom hämtning och lämning. Den som haft veckan m Emily lämnar som vanligt på fredag morgon på fritids och sen hämtar den andra och där är switchen gjord. Mycket smidigt. Så slipper Emily krama mamma och papppa hej då varje vecka. Men nu under sommaren har det varit lättare rent praktiskt att lämna på söndagar.
När vi stod där i hallen hemma hos M. Jag, M och Emily och jag skulle säga hej då. Då får jag en kram av Emily och hon säger lite lågt till mig: "Kan inte pappa bo med oss istället? Så behöver inte jag åka fram och tillbaka, fram och tillbaka." Åhhh då kom det här dåliga samvetet som man genom åren lyckats förtränga rätt bra. Lilla gumman, så vill vi inte att du ska känna. Men jag tror och hoppas att det inte är så farligt som man tyckte just då att det kändes. Vi sa till henne att det är jättebra att hon säger vad hon tänker och känner för saker. Och sen pratade vi lite om det.
När jag åkte hem så satt det kvar i huvudet. "Hoppas att det är var en tanke som försvinner lika fort som den kommer. Kommer hon att börja grubbla och fundera och se det som en jobbig grej nu när hon börjar bli äldre?" Ja, det finns ju en chans. Jag minns från när Robin var i den här åldern. Det var mycket som dök upp i huvudet helt plötsligt. Om jorden går under, vad händer då? Vad händer efter döden?
Och på nåt sätt så känns det som om det kan bli "jobbigare" för tjejer. Vi är ju rätt bra på att fundera, analysera. Och älta..
Som förälder gäller det nog bara att lyssna så mycket som möjligt. Kolla av läget ibland. Nu när de börjar i skolan och allt. Visa att vi finns här. Fortsätta jobba på helt enkelt. Med heltidsjobbet som förälder :)
Jag minns när vi bestämde oss för att separera. Jag och M. Det som ekade mest i huvudet var Emily. Hur kommer det här gå ut över henne? Nu får hon ju inte bo med mamma och pappa samtidgt. Vad är det vi gör egentligen? Det dåliga samvetet är nog svårt att inte känna under beslutet för en separation med barn i bilden.
I söndags var dags för Emily att åka till sin pappa. Det har alltid gått så smidigt med de här varannan vecka-veckorna. Emily var ju så liten när vi började med det. Så det har nog bara fallit naturligt för henne. Har inte varit något konstigt eftersom inte haft något att jämföra med. Men nu är hon ganska stor. Hon fyllde 7 år nu i juli och man märker att det händer mycket i hennes huvud. Många funderingar och tankar kring saker. Reflektioner.
Vi byter annars alltid veckor på fredagar genom hämtning och lämning. Den som haft veckan m Emily lämnar som vanligt på fredag morgon på fritids och sen hämtar den andra och där är switchen gjord. Mycket smidigt. Så slipper Emily krama mamma och papppa hej då varje vecka. Men nu under sommaren har det varit lättare rent praktiskt att lämna på söndagar.
När vi stod där i hallen hemma hos M. Jag, M och Emily och jag skulle säga hej då. Då får jag en kram av Emily och hon säger lite lågt till mig: "Kan inte pappa bo med oss istället? Så behöver inte jag åka fram och tillbaka, fram och tillbaka." Åhhh då kom det här dåliga samvetet som man genom åren lyckats förtränga rätt bra. Lilla gumman, så vill vi inte att du ska känna. Men jag tror och hoppas att det inte är så farligt som man tyckte just då att det kändes. Vi sa till henne att det är jättebra att hon säger vad hon tänker och känner för saker. Och sen pratade vi lite om det.
När jag åkte hem så satt det kvar i huvudet. "Hoppas att det är var en tanke som försvinner lika fort som den kommer. Kommer hon att börja grubbla och fundera och se det som en jobbig grej nu när hon börjar bli äldre?" Ja, det finns ju en chans. Jag minns från när Robin var i den här åldern. Det var mycket som dök upp i huvudet helt plötsligt. Om jorden går under, vad händer då? Vad händer efter döden?
Och på nåt sätt så känns det som om det kan bli "jobbigare" för tjejer. Vi är ju rätt bra på att fundera, analysera. Och älta..
Som förälder gäller det nog bara att lyssna så mycket som möjligt. Kolla av läget ibland. Nu när de börjar i skolan och allt. Visa att vi finns här. Fortsätta jobba på helt enkelt. Med heltidsjobbet som förälder :)
onsdag 10 augusti 2011
JUST IDAG ÄR JAG EXTRA STOLT!
"Hej.. Jag har fått jobbet..!"
Klockan hade nyligen passerat 11 när R ringde. Hade han inte hittat till intervjun? Inte bra om han var sen nu.
Men jo, intervjun var redan klar. Han hade kommit lite för tidigt så de började tidigare att intervjua. Och nu var R på väg därifrån med ett jobb i fickan. Hans första intervju. I livet. Och den gick hem. Och han fixade det själv. Helt själv. Så jäkla bra jobbat av honom. Vilken stolt mamma jag jag kände mig. Känner mig! Det var lite hårdare tag som behövdes. Eller ganska mycket hårdare tag. Och en ordentlig spark i baken. Sen gick det vägen. Och även om han inte fått jobb så fort som det gått nu så är jag ändå stolt. För det har verkligen skett en förändring sen han åkte till sin pappa D förra veckan.
D och jag har haft dagliga samtal om hur han och R suttit och pratat och planerat framåt hur R dels ska lägga upp allt för att söka jobb. Skriva in sig på Arbetsförmedlingen, gå och dela ut sitt CV till caféer och butiker, ringa runt till olika ställen och anmäla sitt jobbintresse, mejla ut sitt CV till alla grundskolor i Täby för jobb på fritids.Och sen bokföra och följa upp allting. Ligga i till 110%, allt för att få ett jobb.
Sen är det ju ytterligare en sak som har varit minst lika viktigt att åtgärda. Akut. För att allt det här ska funka. Och det är att skapa rutiner, sätta regler, ge konsekvenser. Lära sig att ta ansvar som en vuxen.
D har verligen legat i hårt med här nu. Och det känns så otroligt bra. Tänk om han inte hade varit närvarande. Tänk om hans frånvaro hade varit lika stort som det var för två år sen. Vad skulle vi gjort då? Vad hade hänt? För jag känner att jag hade nog inte fixat att få Robin på rätt väg. Inte så som D har gjort. Det har blivit för "infekterat" mellan mig och R. Nej, jag är evigt tacksam för D´s insats i det här. Jag tror att R är det också. Att äntligen få känna att hans pappa äntligen engagerar sig för honom. Sätter gränser för honom. Bestämmer och slår näven i bordet. Jag tror att det är väldigt viktigt för både barn och ungdomar att få känna det här. De behöver verkligen en riktlinje, en förebild. Någon som kan säga åt dem och samtidigt stötta och pusha dem.
Ja, vem har sagt att det är lätt att vara förälder. Tonårsförälder som småbarnsförälder. Men det ska det väl inte vara heller. Man måste ju få kämpa lite här i livet.. Och sen när man kommer i mål och känslan oslagbar.
Låten "Just idag är jag stark" går till min R som verkligen ska vara stolt och känna sig stark i det han har presterat idag. Texten är R!
Klockan hade nyligen passerat 11 när R ringde. Hade han inte hittat till intervjun? Inte bra om han var sen nu.
Men jo, intervjun var redan klar. Han hade kommit lite för tidigt så de började tidigare att intervjua. Och nu var R på väg därifrån med ett jobb i fickan. Hans första intervju. I livet. Och den gick hem. Och han fixade det själv. Helt själv. Så jäkla bra jobbat av honom. Vilken stolt mamma jag jag kände mig. Känner mig! Det var lite hårdare tag som behövdes. Eller ganska mycket hårdare tag. Och en ordentlig spark i baken. Sen gick det vägen. Och även om han inte fått jobb så fort som det gått nu så är jag ändå stolt. För det har verkligen skett en förändring sen han åkte till sin pappa D förra veckan.
D och jag har haft dagliga samtal om hur han och R suttit och pratat och planerat framåt hur R dels ska lägga upp allt för att söka jobb. Skriva in sig på Arbetsförmedlingen, gå och dela ut sitt CV till caféer och butiker, ringa runt till olika ställen och anmäla sitt jobbintresse, mejla ut sitt CV till alla grundskolor i Täby för jobb på fritids.Och sen bokföra och följa upp allting. Ligga i till 110%, allt för att få ett jobb.
Sen är det ju ytterligare en sak som har varit minst lika viktigt att åtgärda. Akut. För att allt det här ska funka. Och det är att skapa rutiner, sätta regler, ge konsekvenser. Lära sig att ta ansvar som en vuxen.
D har verligen legat i hårt med här nu. Och det känns så otroligt bra. Tänk om han inte hade varit närvarande. Tänk om hans frånvaro hade varit lika stort som det var för två år sen. Vad skulle vi gjort då? Vad hade hänt? För jag känner att jag hade nog inte fixat att få Robin på rätt väg. Inte så som D har gjort. Det har blivit för "infekterat" mellan mig och R. Nej, jag är evigt tacksam för D´s insats i det här. Jag tror att R är det också. Att äntligen få känna att hans pappa äntligen engagerar sig för honom. Sätter gränser för honom. Bestämmer och slår näven i bordet. Jag tror att det är väldigt viktigt för både barn och ungdomar att få känna det här. De behöver verkligen en riktlinje, en förebild. Någon som kan säga åt dem och samtidigt stötta och pusha dem.
Ja, vem har sagt att det är lätt att vara förälder. Tonårsförälder som småbarnsförälder. Men det ska det väl inte vara heller. Man måste ju få kämpa lite här i livet.. Och sen när man kommer i mål och känslan oslagbar.
Låten "Just idag är jag stark" går till min R som verkligen ska vara stolt och känna sig stark i det han har presterat idag. Texten är R!
söndag 7 augusti 2011
SEPARATION OCH GRÄNSER. HAND I HAND?!
Ilskan lös i hans ögon. På ett sätt som jag aldrig sett förut. Jag kunde inte låta bli att känna en viss rädsla för att ilskan skulle rinna över. Skulle han bli våldsam? Vad gör jag då? Men ändå så kände och visste jag att det skulle inte hända. Han skulle inte göra något mot mig.
Situationen kändes bisarr, overklig. Och det fick mig också att känna att nu får det vara nog. Nu räcker det. Det här funkar inte längre. Och jag lät mina tankar komma ut i ord också. Jag tittade honom i ögonen, försökte samla mig, men kände mig ändå väldigt bestämd. "Nu räcker det, R. Det räcker nu!". Blicken som han gav mig tillbaka var som en litet barns två vilsna ögon. Han lugnade helt plöstliget ner sig, tittade bara på mig ett kort men intensivt tag. Sen gick han. Jag väntade på att jag skulle höra hur han skulle slänga igen dörren när han gick in på sitt rum. Men smällen kom aldrig. Sen blev det tyst.
Strax efter pep det till i mobilen. Det var R´s pappa D som undrade hur det hade gått. Hur det hade gått med att sätta ett ultimatum på R. För det var det som hade utbrutit "bråket". Vi, alltså jag, D och J hade tillsammans bestämt att vi måste sätta ett ultimatum på R. Hans lathet och passiva stil funkar inte längre. Vi måste få honom och förstå att fixar inte han ett jobb snart, visar han inte något som helst engagemang på att han söker jobb, då kan han inte bo kvar här längre. Han kan inte ligga i soffan fram till kl 13 och sen sätta sig och spela WOW resten av dan. Leva på mig och J. Nu är det slut med det. Konsekvensen av att jag skulle sätta det här ultimatumet på R i förrgår utbröt i bråk. R klarade inte av att jag ställde ett sånt här krav på honom helt plötsligt. Han fixade inte att jag helt plötsligt bestämmer vad han ska göra, att jag "slänger ut" honom om det inte går. Det blev för mycket. Och jag tror att han samtidigt blev rädd. Rädd för att bli lämnad, att bli "släppt". Jag har alltid funnits för honom. Jag har alltid ställt upp, jag har givit honom så många chanser genom åren. Med skola, med att ta ansvar här hemma, med att fixa praktik. Man vill ju finnas där för sina barn. Hjälpa. Så är det ju. Men det har brustit på vägen. Och det är riktigt jäkla svårt att lära en gammal hund att sitta. Och någonstans i livet kommer en brytpunk. Där det är dags att ändra riktning. Nu är den här. Både för mig och för R.
Jag ringde upp till D efter jag fått hans mess. Han slog också näven i bordet och en timme senare var han här. Här för att hämta med sig R hem till sig. Nu är det hans tur att ta över. Det känns som om jag och R har slitit ut varandra i sånna här situationer. Det spelar ingen roll längre vilka gränser jag sätter, eller hur många. R tar inte till sig längre. Det håller inte. På D lyssnar han. Deras relation är inte infekterad på samma sätt.
Men det kändes otroligt jobbigt att "släppa" R. Riktigt jobbigt var det. Men jag visste att jag var tvungen. Det här är den enda vägen. Och det kommer att bli bra. För alla, men mest självklart för R. Sen kände jag också att jag var rädd för att R skulle känna att jag lämnar honom. Så är det ju inte. Men han är inte dum. Han förstår nog längst inne att jag gör det för hans bästa. Släpper honom. Och för att markera en gräns. Den största markeringen jag gjort.
Att sätta en gräns, att markera för att sen behöva släppa. Går de ihopp? Faller kravet så måste man ju agera. Man måste följa sina krav. Och i värsta fall släppa. Som den här gången.
Och det är är tufft. Jäkligt tufft. Tufft som mamma att klippa navelsträngen. Som förälder att släppa sitt barn.
Men ibland måste man. Måste göra saker i livet som just då känns för jäkligt men som sen visar sig varit det bästa.
Situationen kändes bisarr, overklig. Och det fick mig också att känna att nu får det vara nog. Nu räcker det. Det här funkar inte längre. Och jag lät mina tankar komma ut i ord också. Jag tittade honom i ögonen, försökte samla mig, men kände mig ändå väldigt bestämd. "Nu räcker det, R. Det räcker nu!". Blicken som han gav mig tillbaka var som en litet barns två vilsna ögon. Han lugnade helt plöstliget ner sig, tittade bara på mig ett kort men intensivt tag. Sen gick han. Jag väntade på att jag skulle höra hur han skulle slänga igen dörren när han gick in på sitt rum. Men smällen kom aldrig. Sen blev det tyst.
Strax efter pep det till i mobilen. Det var R´s pappa D som undrade hur det hade gått. Hur det hade gått med att sätta ett ultimatum på R. För det var det som hade utbrutit "bråket". Vi, alltså jag, D och J hade tillsammans bestämt att vi måste sätta ett ultimatum på R. Hans lathet och passiva stil funkar inte längre. Vi måste få honom och förstå att fixar inte han ett jobb snart, visar han inte något som helst engagemang på att han söker jobb, då kan han inte bo kvar här längre. Han kan inte ligga i soffan fram till kl 13 och sen sätta sig och spela WOW resten av dan. Leva på mig och J. Nu är det slut med det. Konsekvensen av att jag skulle sätta det här ultimatumet på R i förrgår utbröt i bråk. R klarade inte av att jag ställde ett sånt här krav på honom helt plötsligt. Han fixade inte att jag helt plötsligt bestämmer vad han ska göra, att jag "slänger ut" honom om det inte går. Det blev för mycket. Och jag tror att han samtidigt blev rädd. Rädd för att bli lämnad, att bli "släppt". Jag har alltid funnits för honom. Jag har alltid ställt upp, jag har givit honom så många chanser genom åren. Med skola, med att ta ansvar här hemma, med att fixa praktik. Man vill ju finnas där för sina barn. Hjälpa. Så är det ju. Men det har brustit på vägen. Och det är riktigt jäkla svårt att lära en gammal hund att sitta. Och någonstans i livet kommer en brytpunk. Där det är dags att ändra riktning. Nu är den här. Både för mig och för R.
Jag ringde upp till D efter jag fått hans mess. Han slog också näven i bordet och en timme senare var han här. Här för att hämta med sig R hem till sig. Nu är det hans tur att ta över. Det känns som om jag och R har slitit ut varandra i sånna här situationer. Det spelar ingen roll längre vilka gränser jag sätter, eller hur många. R tar inte till sig längre. Det håller inte. På D lyssnar han. Deras relation är inte infekterad på samma sätt.
Men det kändes otroligt jobbigt att "släppa" R. Riktigt jobbigt var det. Men jag visste att jag var tvungen. Det här är den enda vägen. Och det kommer att bli bra. För alla, men mest självklart för R. Sen kände jag också att jag var rädd för att R skulle känna att jag lämnar honom. Så är det ju inte. Men han är inte dum. Han förstår nog längst inne att jag gör det för hans bästa. Släpper honom. Och för att markera en gräns. Den största markeringen jag gjort.
Att sätta en gräns, att markera för att sen behöva släppa. Går de ihopp? Faller kravet så måste man ju agera. Man måste följa sina krav. Och i värsta fall släppa. Som den här gången.
Och det är är tufft. Jäkligt tufft. Tufft som mamma att klippa navelsträngen. Som förälder att släppa sitt barn.
Men ibland måste man. Måste göra saker i livet som just då känns för jäkligt men som sen visar sig varit det bästa.
onsdag 27 juli 2011
DET GICK JU BRA...
Man vill ju inte bli "ovän" med sina grannar. Man vill inte skapa någonting "olustigt". Man vill kunna gå ut på morgonen och hämta tidningen och nicka trevligt åt grannen utan att känna att man "förstört" sin minimala relation till varandra.
Vi har fyra hus runtomkring oss. Ena huset har det varit mörkt i sen vi kom hem från Gotland. Verkar som om de är bortresta. Andra huset som ligger bakom oss, det ser vi inte. Tredje huset ligger mittemot våran infart. Dem är hemma. Ett medelålderspar vars barn verkar ha vuxit ut ur huset. Man ser dem väldigt sällan i alla fall. Det fjärde huset, som också ligger mittemot infarten, där bor också ett medelålderspar. Ena sonen flyttade ut för ett år sen tror jag. Men den yngre sonen bor kvar. Hur gammal kan han vara? 20 år kanske. Jättetrevlig. Hälsar alltid glatt och vinkar.
Under sommaren har hans föräldrar varit bortresta den mesta tiden. Då tar sonen såklart hemma massa polare. Dag som kväll. Sitter o softar till musik. Hög musik. Knäcker öl efter öl. Njuter av att ha "FF". Jag förstår dem. Så skulle jag också gjort i deras ålder. Man minns ju hur det var. Hur soft som helst. Och den stämningen vill man ju inte störa, som granne. Man har "förståelse", känner med dem. Ungdomarna..
Till en viss gräns. Sen blir man tyvärr den där äldre personen. Den där 30-plussaren med familj som gärna vill ha lite lugn och ro när man sitter ute på altanen och äter middag. Visst, reggaemusiken är skön som han spelar. Men inte när det dunkar i huset av basen när klockan är sent och man vill kunna ha öppen altandörr utan att höra musik i hela vardagsrummet. Som inte kommer ut från ens egna högtalare..
Visst, jag hade kunnat gå upp till dem och be dem sänka. Lite snällt sådär, med ett leende på läpparna. Men jag överlät det till J istället.
Han ville ju alls gå upp. Egentligen. Han ville ju inte skapa den där "dåliga stämningen" mellan oss grannar. Men vi fick ta chansen. Såå farligt kan det ju inte vara. De förstår säkert.
Emily ville ju följa med också såklart. Men det sa vi nej till. Och hon tjatade. Och vi sa nej. "Men varför får jag inte följa med?" Jag ska inte heller med, Emily. Vi stannar hemma så går J själv. "Men varför får jag inte??" Ok, jag skulle ge en förklaring. Så att hon förstår. Och slutar tjata... "Därför om killarna skulle bli arga på J när han säger till så är det dumt att vi följer med. Då är det bättre att J går själv. Om det kanske skulle bli lite bråkigt". Ok, nu förstod hon. Men hon ville ändå stå ute på studsmattan och titta över till grannen när J skulle gå dit och prata med dem.
Jag satt här inne och J gick motvilligt iväg. Emily stod ute o studsade på mattan och följde J med blicken när han gick över. Jag tyckte lite synd om honom. Men som sagt, sååå farligt är det ju inte.
Det gick fort. J var tillbaka efter knappt någon minut. Jag hör Emily ropa på honom, och ser honom komma in på våran baksida. "Det gick ju bra. Det blev inget bråk!" Ropar hon- Högt.. Musiken var nerskruvad. Chansen att killarna hörde var ganska så stor.. Och J ser då lagom smått irriterad och besvärad ut.
Men Emily tyckte ju det var jättebra. Att det gick bra. Och det ville hon ju säga till J. Såklart. Att det gick bra. Fint Emily, men inte så högt kanske.... Men är man 7 år så är man.
Vi har fyra hus runtomkring oss. Ena huset har det varit mörkt i sen vi kom hem från Gotland. Verkar som om de är bortresta. Andra huset som ligger bakom oss, det ser vi inte. Tredje huset ligger mittemot våran infart. Dem är hemma. Ett medelålderspar vars barn verkar ha vuxit ut ur huset. Man ser dem väldigt sällan i alla fall. Det fjärde huset, som också ligger mittemot infarten, där bor också ett medelålderspar. Ena sonen flyttade ut för ett år sen tror jag. Men den yngre sonen bor kvar. Hur gammal kan han vara? 20 år kanske. Jättetrevlig. Hälsar alltid glatt och vinkar.
Under sommaren har hans föräldrar varit bortresta den mesta tiden. Då tar sonen såklart hemma massa polare. Dag som kväll. Sitter o softar till musik. Hög musik. Knäcker öl efter öl. Njuter av att ha "FF". Jag förstår dem. Så skulle jag också gjort i deras ålder. Man minns ju hur det var. Hur soft som helst. Och den stämningen vill man ju inte störa, som granne. Man har "förståelse", känner med dem. Ungdomarna..
Till en viss gräns. Sen blir man tyvärr den där äldre personen. Den där 30-plussaren med familj som gärna vill ha lite lugn och ro när man sitter ute på altanen och äter middag. Visst, reggaemusiken är skön som han spelar. Men inte när det dunkar i huset av basen när klockan är sent och man vill kunna ha öppen altandörr utan att höra musik i hela vardagsrummet. Som inte kommer ut från ens egna högtalare..
Visst, jag hade kunnat gå upp till dem och be dem sänka. Lite snällt sådär, med ett leende på läpparna. Men jag överlät det till J istället.
Han ville ju alls gå upp. Egentligen. Han ville ju inte skapa den där "dåliga stämningen" mellan oss grannar. Men vi fick ta chansen. Såå farligt kan det ju inte vara. De förstår säkert.
Emily ville ju följa med också såklart. Men det sa vi nej till. Och hon tjatade. Och vi sa nej. "Men varför får jag inte följa med?" Jag ska inte heller med, Emily. Vi stannar hemma så går J själv. "Men varför får jag inte??" Ok, jag skulle ge en förklaring. Så att hon förstår. Och slutar tjata... "Därför om killarna skulle bli arga på J när han säger till så är det dumt att vi följer med. Då är det bättre att J går själv. Om det kanske skulle bli lite bråkigt". Ok, nu förstod hon. Men hon ville ändå stå ute på studsmattan och titta över till grannen när J skulle gå dit och prata med dem.
Jag satt här inne och J gick motvilligt iväg. Emily stod ute o studsade på mattan och följde J med blicken när han gick över. Jag tyckte lite synd om honom. Men som sagt, sååå farligt är det ju inte.
Det gick fort. J var tillbaka efter knappt någon minut. Jag hör Emily ropa på honom, och ser honom komma in på våran baksida. "Det gick ju bra. Det blev inget bråk!" Ropar hon- Högt.. Musiken var nerskruvad. Chansen att killarna hörde var ganska så stor.. Och J ser då lagom smått irriterad och besvärad ut.
Men Emily tyckte ju det var jättebra. Att det gick bra. Och det ville hon ju säga till J. Såklart. Att det gick bra. Fint Emily, men inte så högt kanske.... Men är man 7 år så är man.
måndag 25 juli 2011
GOTLAND
Nyligen hemkommen från en veckas semester på Gotland tillsammans m J och Emily. Alla är lagom sega och sitter i soffan och hänger vid datorerna. Emily spelar på ipoden. En sån "modern" familj vi framstår att vara.. Men det är faktiskt skönt att bara sjunka ner i den den rätt efterlängtade egna soffan när man varit bortrest i en vecka. Inte alls lång tid men det är ändå känslan "bortra bra men hemma bäst" man får när man låser upp och kommer in, hem, i hallen.
R har varit hemma med flickvännen medans vi har varit borta. De första dagarna bodde hans pappa här tillsammans med flickvännen och hennes barn. Sen bodde D själv här en dag medans flickvännen och barnen åkte hem. Syftet var att D och R skulle få lite tid själva. Att bara umgås på. Kanske t o m ta igen lite förlorad tid. Och det verkade ha gått bra. Jag fick samtal från R två gånger under veckan då han en gången undrade om vi hade Alfapet och andra gången om han fick sätta upp Emilys nya piltavla som hon fått i present några dar innan. R´s vardag har nu under sommaren annars bestått av att sitta inne och spela dator och äta chips och dricka cola.. Så när han ringde och frågade efter spel o piltavla så måste jag säga att jag blev riktigt positivt överraskad..! Men å andra sidan så vet jag att D inte hade tillåtit R att sitta inne på rummet, när D skulle bo här. Han hade ju kommit hit för att de skulle umgås.
Kändes bra och också kul att veta att de hade det bra tillsammans hemma hos oss. Att ha en vardag med sin pappa är ju inte något som R haft som vardag under sina 18 år precis.. Bättre sent än aldrig. Hoppas jag. Även fast det den här gången bara bestod av några dagar. Några värdefulla dagar.
Veckan på Gotland var bra. Bättre än förväntan faktiskt. Även fast jag aldrig brukar lita på flerdygngprognoser så kunde jag inte låta bli att titta hur vädret skulle se ut på Gotland, dagarna innan vi skulle åka. Det såg ju inte alls bra ut. Grått och regnigt. Och inte särskilt varmt. Så vi åkte dit med hopp om att få slippa regnet i alla fall. Men det blev ju faktiskt jättebra. Vi fick flera soliga dagar då vi såklart åkte till den jättehärliga stranden Norsta Auren. Och till Sudersand. Och till kalkbrotten Blå Lagunen.
Stugan vi hade hyrt hittade jag på Blocket. Minns inte riktigt när det var vi började titta efter stuga men det var en bra bit innan sommaren. Men ändå så var i stort sett allt uthyrt på Fårö. I alla fall i den prisklass som vi önskade. Det var ju där vi helst ville bo men istället hittade vi ett jättemysigt ställe strax innan Fårösund, precis vid Bunge. Då hade vi i alla fall nära till bilfärjan över till Fårö.
Det var ett gammalt vitt stenkalkshus. Ett sånt där klassiskt Gotländskt. Det låg lantligt med massa får runtomkring.
Det var andra året i rad vi åkte nu. Emily fäste sig verkligen förra gången och det här året "Mamma, nästa år kan vi ta med oss pappa hit". Mmm..eller så kan ni åka hit själva... :)
Det blir nog inget Gotland nästa år. Jag älskar verkligen att vara där. Många av mina sommrar som barn spenderade jag på Fårö. Men nu känner jag att det räcker med två år i rad på samma ställe. Hur underbart det än är. Sen vill jag ha förändring. Nåt nytt. Så vi får se vart vi hamnar då.
Nu är det två veckor kvar på semestern. Den här veckan har jag min andra vecka med Emily. Sen åker hon till M. Då är jag och J själva. Vi skulle gärna vilja åka iväg någonstans men jag får se vart ekonomin tar oss.. Ikväll blir det att betala räkningar och sen se hur mycket vi har kvar efter Gotland. Men det behöver inte bli nåt jättemärkvärdigt. Det är ju bara skönt att bara kunna åka iväg själva ett par dar. Sen sätter jobbet igång. For real! Det ser jag riktigt mycket fram emot. Fick förresten in min första offert nu under semestern. Skojigt!!
Lägger in några Gotlandsbilder:
R har varit hemma med flickvännen medans vi har varit borta. De första dagarna bodde hans pappa här tillsammans med flickvännen och hennes barn. Sen bodde D själv här en dag medans flickvännen och barnen åkte hem. Syftet var att D och R skulle få lite tid själva. Att bara umgås på. Kanske t o m ta igen lite förlorad tid. Och det verkade ha gått bra. Jag fick samtal från R två gånger under veckan då han en gången undrade om vi hade Alfapet och andra gången om han fick sätta upp Emilys nya piltavla som hon fått i present några dar innan. R´s vardag har nu under sommaren annars bestått av att sitta inne och spela dator och äta chips och dricka cola.. Så när han ringde och frågade efter spel o piltavla så måste jag säga att jag blev riktigt positivt överraskad..! Men å andra sidan så vet jag att D inte hade tillåtit R att sitta inne på rummet, när D skulle bo här. Han hade ju kommit hit för att de skulle umgås.
Kändes bra och också kul att veta att de hade det bra tillsammans hemma hos oss. Att ha en vardag med sin pappa är ju inte något som R haft som vardag under sina 18 år precis.. Bättre sent än aldrig. Hoppas jag. Även fast det den här gången bara bestod av några dagar. Några värdefulla dagar.
Veckan på Gotland var bra. Bättre än förväntan faktiskt. Även fast jag aldrig brukar lita på flerdygngprognoser så kunde jag inte låta bli att titta hur vädret skulle se ut på Gotland, dagarna innan vi skulle åka. Det såg ju inte alls bra ut. Grått och regnigt. Och inte särskilt varmt. Så vi åkte dit med hopp om att få slippa regnet i alla fall. Men det blev ju faktiskt jättebra. Vi fick flera soliga dagar då vi såklart åkte till den jättehärliga stranden Norsta Auren. Och till Sudersand. Och till kalkbrotten Blå Lagunen.
Stugan vi hade hyrt hittade jag på Blocket. Minns inte riktigt när det var vi började titta efter stuga men det var en bra bit innan sommaren. Men ändå så var i stort sett allt uthyrt på Fårö. I alla fall i den prisklass som vi önskade. Det var ju där vi helst ville bo men istället hittade vi ett jättemysigt ställe strax innan Fårösund, precis vid Bunge. Då hade vi i alla fall nära till bilfärjan över till Fårö.
Det var ett gammalt vitt stenkalkshus. Ett sånt där klassiskt Gotländskt. Det låg lantligt med massa får runtomkring.
Det var andra året i rad vi åkte nu. Emily fäste sig verkligen förra gången och det här året "Mamma, nästa år kan vi ta med oss pappa hit". Mmm..eller så kan ni åka hit själva... :)
Det blir nog inget Gotland nästa år. Jag älskar verkligen att vara där. Många av mina sommrar som barn spenderade jag på Fårö. Men nu känner jag att det räcker med två år i rad på samma ställe. Hur underbart det än är. Sen vill jag ha förändring. Nåt nytt. Så vi får se vart vi hamnar då.
Nu är det två veckor kvar på semestern. Den här veckan har jag min andra vecka med Emily. Sen åker hon till M. Då är jag och J själva. Vi skulle gärna vilja åka iväg någonstans men jag får se vart ekonomin tar oss.. Ikväll blir det att betala räkningar och sen se hur mycket vi har kvar efter Gotland. Men det behöver inte bli nåt jättemärkvärdigt. Det är ju bara skönt att bara kunna åka iväg själva ett par dar. Sen sätter jobbet igång. For real! Det ser jag riktigt mycket fram emot. Fick förresten in min första offert nu under semestern. Skojigt!!
Lägger in några Gotlandsbilder:
tisdag 12 juli 2011
KANSKE EN MENING? KANSKE INTE
En av J´s vänner hade frågat om vi ville komma ut med båten i fredags, till deras landställe.
Det hade absolut varit jättetrevligt men vi hade planerat att åka ut på lördagen istället och sova borta en natt.
Och det var tur att vi inte tackade ja till fredagen. Vi var så himla trötta när vi kom hem från jobbet. Av någon konstig anledning för veckan hade inte varit så jätteansträngande.
Istället gjorde vi en enkel pastarätt, satte oss på altanen, drack vin och bara hade en lugn och skön kväll.
Vi struntade i att handla inför båtturen nästa dag, det kunde vi göra precis innan vi skulle ut..
Herregud vad mycket packning..! Vi skulle ju bara vara ute en natt. Mat, täcken, kuddar, kläder. Att man alltid blir lika förvånad när man packar. "Vad mycket plats det tar, vad många väskor det blir".
Sen iväg till Centrum för att handla på Bolaget, köpa den sista maten, hitta några nya solglasögon som gick sönder när vi var ute m båten för några veckor sen.
När vi sprungit runt där i en timme och båda började känna att klockan tickade på rätt bra så frågade man sig att varför gjorde vi inte det här igår?? Nu var klockan över 12, det var fint väder. Halva dagen hade snart gått. På att stressa runt.
Äntligen kom vi ut i skärgården. Solen sken fortfarande. Vi knappade in en ö i närheten av Möja på plottern, där J´s syster och hennes familj med vänner skulle befinna sig. Efter någon timmes åkande så hittade vi viken där de låg. En mysigt ställe hade de hittat.
Det blir varmt så vi tog ett dopp från båten, låg o solade och pratade. Kopplade av. När kvällen kom tände alla sina grillar. Det blev en ganska sen kväll. En skön sommarkväll.
Nästa dag tänkte jag och J dra vidare. Åka till Möja där jag aldrig varit, för att äta lite lunch, strosa runt och sen ta båten hemmåt igen. Ni vi vaknade sken solen men mulnade det på. Typiskt. Kom t o m lite regnstänk men som tur var blev det inget mer sen.
När vi packade ihopp så skulle jag skölja rent bikinin i vattnet. Jag stod på båten och böjde mig för att nå vattenytan. Oj, min ring som jag haft i flera flera år höll på att glida av fingret. Lika bra att ta av den så att den inte åker i vattnet. "Om jag lägger den här bredvid mig så kommer jag säkert råka stöta till den ner i vattnet". Plums! Sekunden efter åker ringer ner i vattnet..! Riktigt j-a klumpig av mig. Och den där ringen också. Jag gillade verkligen den. Inte för att jag fick den av M för flera flera år sen, utan för att den var så fin. En speciell ring. Under åren har den försvunnit till och från. Men den har alltid kommit tillbaka. Sist försvann den under första året m J. Den var bara borta en dag. Jag hade jämt på mig den. Men nu var den försvunnen. Jag letade överallt i lägenheten men det var spårlöst försvunnen. Ett år senare skulle jag och J flytta till huset. När vi skulle flytta ut sängen och drar den från väggen, så ligger ringen där! I ett hörn bakom sängen. Jag bler jätteglad. Nu satt den på mitt finger dagligen igen. Men på jobbet, när man varit på toa, så var det inte ovanligt att receptionisten mejlade ut att "någon" hade glöm sin ring på toan. Who could that be....?
Och nu låg den på bottnen. Inte alls djupt ner, jag kunde se den ligga och glimra från båten. Men det skulle vara lite halt att gå ner på stenhällen från land. Jag tyckte att om man tar fiskespöet och försöker fånga upp den från båten så kanske det går. Den låg ju så synligt där. Men J föreslår att Charlie, ett utav barnen, kunde gå ner i vattnet från land, och försöka ta upp den med handen. Det var inget bra förslag. Det blev bara grumligt och och massa lera rördes upp när Charlie försöka få tag på den. Jaha, det var den ringen.. Vi försökte igen sen när leran lagt sig, men det gick inte. End of story. F-n, jag gillade ju verkligen den där ringen. Men som jag brukar tänka, när nåt mindre kul händer, det fanns väl en mening med det också. Vaddå för mening?? Vet inte, men kanskte typ att det var nåt jag fått från mitt ex. Att ringen symobileserar "dåtid" och att jag tar ett steg frammåt i livet just nu. Nytt jobb, nya händelser... Ytterligare ett steg från"det gamla" ytterligare ett steg till det nya. Kanske en ny ring på fingret.
Långsökt, ljupt, töntigt tänkt. But who knows..
Det hade absolut varit jättetrevligt men vi hade planerat att åka ut på lördagen istället och sova borta en natt.
Och det var tur att vi inte tackade ja till fredagen. Vi var så himla trötta när vi kom hem från jobbet. Av någon konstig anledning för veckan hade inte varit så jätteansträngande.
Istället gjorde vi en enkel pastarätt, satte oss på altanen, drack vin och bara hade en lugn och skön kväll.
Vi struntade i att handla inför båtturen nästa dag, det kunde vi göra precis innan vi skulle ut..
Herregud vad mycket packning..! Vi skulle ju bara vara ute en natt. Mat, täcken, kuddar, kläder. Att man alltid blir lika förvånad när man packar. "Vad mycket plats det tar, vad många väskor det blir".
Sen iväg till Centrum för att handla på Bolaget, köpa den sista maten, hitta några nya solglasögon som gick sönder när vi var ute m båten för några veckor sen.
När vi sprungit runt där i en timme och båda började känna att klockan tickade på rätt bra så frågade man sig att varför gjorde vi inte det här igår?? Nu var klockan över 12, det var fint väder. Halva dagen hade snart gått. På att stressa runt.
Äntligen kom vi ut i skärgården. Solen sken fortfarande. Vi knappade in en ö i närheten av Möja på plottern, där J´s syster och hennes familj med vänner skulle befinna sig. Efter någon timmes åkande så hittade vi viken där de låg. En mysigt ställe hade de hittat.
Det blir varmt så vi tog ett dopp från båten, låg o solade och pratade. Kopplade av. När kvällen kom tände alla sina grillar. Det blev en ganska sen kväll. En skön sommarkväll.
Nästa dag tänkte jag och J dra vidare. Åka till Möja där jag aldrig varit, för att äta lite lunch, strosa runt och sen ta båten hemmåt igen. Ni vi vaknade sken solen men mulnade det på. Typiskt. Kom t o m lite regnstänk men som tur var blev det inget mer sen.
När vi packade ihopp så skulle jag skölja rent bikinin i vattnet. Jag stod på båten och böjde mig för att nå vattenytan. Oj, min ring som jag haft i flera flera år höll på att glida av fingret. Lika bra att ta av den så att den inte åker i vattnet. "Om jag lägger den här bredvid mig så kommer jag säkert råka stöta till den ner i vattnet". Plums! Sekunden efter åker ringer ner i vattnet..! Riktigt j-a klumpig av mig. Och den där ringen också. Jag gillade verkligen den. Inte för att jag fick den av M för flera flera år sen, utan för att den var så fin. En speciell ring. Under åren har den försvunnit till och från. Men den har alltid kommit tillbaka. Sist försvann den under första året m J. Den var bara borta en dag. Jag hade jämt på mig den. Men nu var den försvunnen. Jag letade överallt i lägenheten men det var spårlöst försvunnen. Ett år senare skulle jag och J flytta till huset. När vi skulle flytta ut sängen och drar den från väggen, så ligger ringen där! I ett hörn bakom sängen. Jag bler jätteglad. Nu satt den på mitt finger dagligen igen. Men på jobbet, när man varit på toa, så var det inte ovanligt att receptionisten mejlade ut att "någon" hade glöm sin ring på toan. Who could that be....?
Och nu låg den på bottnen. Inte alls djupt ner, jag kunde se den ligga och glimra från båten. Men det skulle vara lite halt att gå ner på stenhällen från land. Jag tyckte att om man tar fiskespöet och försöker fånga upp den från båten så kanske det går. Den låg ju så synligt där. Men J föreslår att Charlie, ett utav barnen, kunde gå ner i vattnet från land, och försöka ta upp den med handen. Det var inget bra förslag. Det blev bara grumligt och och massa lera rördes upp när Charlie försöka få tag på den. Jaha, det var den ringen.. Vi försökte igen sen när leran lagt sig, men det gick inte. End of story. F-n, jag gillade ju verkligen den där ringen. Men som jag brukar tänka, när nåt mindre kul händer, det fanns väl en mening med det också. Vaddå för mening?? Vet inte, men kanskte typ att det var nåt jag fått från mitt ex. Att ringen symobileserar "dåtid" och att jag tar ett steg frammåt i livet just nu. Nytt jobb, nya händelser... Ytterligare ett steg från"det gamla" ytterligare ett steg till det nya. Kanske en ny ring på fingret.
Långsökt, ljupt, töntigt tänkt. But who knows..
tisdag 5 juli 2011
EN SMAK PÅ LANDET MED LITE CROCKET
Vart tog solen vägen? Det var ju hur varmt som helst förra veckan. Kanske lite för varmt.. men hellre det än mulet. Bara det inte blir sånt här väder när vi ska till Gotland om två veckor. Det skulle vara så typiskt. Känns som om jag ofta har otur med vädret när jag semestrar i Sverige.. Det är ju verkligen en chansning att semestra "hemma". Så väderbaserat.
Det har varit en bra dag på jobbet idag. Imorse undrade jag hur jag skulle få dan att gå. Min chef skulle inte vara på kontoret och Peter, säljaren som handleder mig lite, är bortrest. Så det är bara jag kvar på säljsidan.
Men ändå gick dan jättefort. Jag har fått tre stycken online-utbildningar att göra, så jag satte igång med den första idag. Den handlade om säkerheten kring leveranser, vad man måste uppmärksamma vid interna och externa hot. Var faktiskt intresssant. Den här branschen är ju helt ny för mig. Och det är kul. Kul att lära sig något nytt.
Utbildningen tog längre tid än vad jag trodde så det var ju bra :) Sen har jag pratat med min första potentiella kund. Jag måste säga att jag kände mig väldigt "lugn" under samtalet. Jag kände verkligen att jag har nytta efter alla år av kundkontakter via telefonen. Det var inget konstigt liksom, att ringa det här företaget och inleda en bra dialog. När vi la på hade vi bestämt att vi ska ha möte efter semestern. För att sen förhoppningsvis sälja in en bra lösning till honom. Äntligen börjar det dra igång. Sakta men säkert. Lite läskigt men riktigt kul.
M är ute med Emily på mammas och hennes mans nyinköpta landställe. Fast hon o hennes man är inte där.
Jag ringde till dem ikväll och hörde hur de hade det. Mammig och lite hönsig som jag är så tänkte jag att vi kunde köpa med hos något kul utespel som de kunde ha där. Kunde tänka mig att M inte tänkt på att köpa med sig nåt. Eftersom vädret inte varit bra när de varit där nu i två dagar så behöver Emily säkert underhållas lite mer...
Så jag och J åkte iväg efter middag och köpte med oss Crocket och ett till utespel. Kommer inte ihåg vad det hette.. Men båda spelen minns jag att jag själv hade hemma, som vi oftade spelade i trädgården på sommarkvällarna. Nu är det Emilys tur :)
Vi överraskade dem och åkte ut med grejerna med oss. Emily blev jätteglad. Vi satte upp Crocket-spelet på en gång och spelade. Det var kul faktiskt! Och mysigt att åka ut på landet en kortis.
Nu är det läggdags. Imorgon är det upp tidigt igen. 1 1/2 vecka kvar att jobba. Sen är det semester :) Det här är nog första året på länge som jag inte känner en jättelängtan efter ledighet. Jag skulle kunna jobba mer. Den känslan får jag suga på så länge jag kan..!
Det har varit en bra dag på jobbet idag. Imorse undrade jag hur jag skulle få dan att gå. Min chef skulle inte vara på kontoret och Peter, säljaren som handleder mig lite, är bortrest. Så det är bara jag kvar på säljsidan.
Men ändå gick dan jättefort. Jag har fått tre stycken online-utbildningar att göra, så jag satte igång med den första idag. Den handlade om säkerheten kring leveranser, vad man måste uppmärksamma vid interna och externa hot. Var faktiskt intresssant. Den här branschen är ju helt ny för mig. Och det är kul. Kul att lära sig något nytt.
Utbildningen tog längre tid än vad jag trodde så det var ju bra :) Sen har jag pratat med min första potentiella kund. Jag måste säga att jag kände mig väldigt "lugn" under samtalet. Jag kände verkligen att jag har nytta efter alla år av kundkontakter via telefonen. Det var inget konstigt liksom, att ringa det här företaget och inleda en bra dialog. När vi la på hade vi bestämt att vi ska ha möte efter semestern. För att sen förhoppningsvis sälja in en bra lösning till honom. Äntligen börjar det dra igång. Sakta men säkert. Lite läskigt men riktigt kul.
M är ute med Emily på mammas och hennes mans nyinköpta landställe. Fast hon o hennes man är inte där.
Jag ringde till dem ikväll och hörde hur de hade det. Mammig och lite hönsig som jag är så tänkte jag att vi kunde köpa med hos något kul utespel som de kunde ha där. Kunde tänka mig att M inte tänkt på att köpa med sig nåt. Eftersom vädret inte varit bra när de varit där nu i två dagar så behöver Emily säkert underhållas lite mer...
Så jag och J åkte iväg efter middag och köpte med oss Crocket och ett till utespel. Kommer inte ihåg vad det hette.. Men båda spelen minns jag att jag själv hade hemma, som vi oftade spelade i trädgården på sommarkvällarna. Nu är det Emilys tur :)
Vi överraskade dem och åkte ut med grejerna med oss. Emily blev jätteglad. Vi satte upp Crocket-spelet på en gång och spelade. Det var kul faktiskt! Och mysigt att åka ut på landet en kortis.
Nu är det läggdags. Imorgon är det upp tidigt igen. 1 1/2 vecka kvar att jobba. Sen är det semester :) Det här är nog första året på länge som jag inte känner en jättelängtan efter ledighet. Jag skulle kunna jobba mer. Den känslan får jag suga på så länge jag kan..!
fredag 1 juli 2011
ÄNTLIGEN SOMMARLOV!
Jag har faktiskt tyckt lite synd om Emily den här veckan för att hon har behövt att gå på fritids. Det har ju bara varit hon och en till från hennes klass som har varit där. Sen andra barn såklart från de andra klasserna.
Jag veeet, det går ju ingen nöd på henne. Hon tycker det är kul att vara där. Men mornarna har varit lite sådär faktiskt. Hon har varit hos M i veckan men han sa att hon kramades gärna lite extra länge när de skulle säga hej då, och ville att han skulle komma så tidigt som möjligt. Sen när han hämtat henne på eftermiddagen, så har hon tyckt att han kommit för tidigt. Då blir man ju lättad. Det är inte så farligt som det låter. Men ändå.
Det dåliga samvetet kommer lätt fram..
Idag var det min tur att få hem lilla älsklingen. Eftersom det är hennes sista dag, och fredag. Så ville jag hämta henne så tidigt som möjligt. Och sen göra något mysigt ihopp. Fira att det är sommarlov för henne.
Men jag ville jag kolla av på jobbet. Man vill ju inte dra iväg för tidigt utan att veta att det är ok. Jobbet är fortfarande "nytt. Så jag checkade av läget och chefen sa som jag trodde: "Som jag sa när vi skrev kontrakt, du går när du vill. Det är inget jag tänker hålla kolla på. Länge man sköter sitt jobb och gör det man ska" I love my job! :) Så skönt att jobba med frihet under ansvar.
Vid 14-tiden ringde J. Han var jättetrött och var på väg hem. Tog en tidigare dag han med. Så det blev han som hämtade Emily istället. Men jag tog mig hem tidigt ändå så vi kunde gå ner och fika sen. Hon blev så glad litta snuttan när jag sa att vi skulle gå ner till kondiset.
![]()
Det är otroligt härligt med de här varma sköna sommarkvällarna. Man vill ju verkligen ta vara på dem. Det är jättemysigt att vara hemma och ha fredagsmys, att sitta ute på altanen i lugn och ro tills klockan blir sen. Men ibland är det mysigt att ta sig in till stan sånna här kvällar också.
Vi är sällan ute och äter med Emily. Kan ju i och för sig bero på att hon är väldigt kräsen också.. Det är liksom ingen idé då, när hon ändå knappt äter nåt. Därför är ställen som Vapiano bra. Först tänkte vi faktiskt åka till Jimmys Steakhouse på söder. Där finns det ju hamburgare. T ex. Men det var såna köer genom stan så vi svängde in i city istället och hamnade på Vapiano. Perfekt! Där finns det pizza också.
Det blev verkligen en bra eftermiddag och kväll. En minnesvärd hoppas jag. För Emily. Man vill ju ge barnen sånna minnen som man själv hade när man var liten.
Jag veeet, det går ju ingen nöd på henne. Hon tycker det är kul att vara där. Men mornarna har varit lite sådär faktiskt. Hon har varit hos M i veckan men han sa att hon kramades gärna lite extra länge när de skulle säga hej då, och ville att han skulle komma så tidigt som möjligt. Sen när han hämtat henne på eftermiddagen, så har hon tyckt att han kommit för tidigt. Då blir man ju lättad. Det är inte så farligt som det låter. Men ändå.
Det dåliga samvetet kommer lätt fram..
Idag var det min tur att få hem lilla älsklingen. Eftersom det är hennes sista dag, och fredag. Så ville jag hämta henne så tidigt som möjligt. Och sen göra något mysigt ihopp. Fira att det är sommarlov för henne.
Men jag ville jag kolla av på jobbet. Man vill ju inte dra iväg för tidigt utan att veta att det är ok. Jobbet är fortfarande "nytt. Så jag checkade av läget och chefen sa som jag trodde: "Som jag sa när vi skrev kontrakt, du går när du vill. Det är inget jag tänker hålla kolla på. Länge man sköter sitt jobb och gör det man ska" I love my job! :) Så skönt att jobba med frihet under ansvar.
Vid 14-tiden ringde J. Han var jättetrött och var på väg hem. Tog en tidigare dag han med. Så det blev han som hämtade Emily istället. Men jag tog mig hem tidigt ändå så vi kunde gå ner och fika sen. Hon blev så glad litta snuttan när jag sa att vi skulle gå ner till kondiset.
Det är otroligt härligt med de här varma sköna sommarkvällarna. Man vill ju verkligen ta vara på dem. Det är jättemysigt att vara hemma och ha fredagsmys, att sitta ute på altanen i lugn och ro tills klockan blir sen. Men ibland är det mysigt att ta sig in till stan sånna här kvällar också.
Vi är sällan ute och äter med Emily. Kan ju i och för sig bero på att hon är väldigt kräsen också.. Det är liksom ingen idé då, när hon ändå knappt äter nåt. Därför är ställen som Vapiano bra. Först tänkte vi faktiskt åka till Jimmys Steakhouse på söder. Där finns det ju hamburgare. T ex. Men det var såna köer genom stan så vi svängde in i city istället och hamnade på Vapiano. Perfekt! Där finns det pizza också.
Det blev verkligen en bra eftermiddag och kväll. En minnesvärd hoppas jag. För Emily. Man vill ju ge barnen sånna minnen som man själv hade när man var liten.
tisdag 28 juni 2011
SÅ OTROLIGT KLUMPIGT!!!
Så otroligt riktiga j...a klumpigt!! Efter att haft tjänstebil i knappt två veckor så repar ju upplaken
på ena sidordörren när jag ska åka in på våran infart här hemma. Den där j..a pelaren som står i vägen
och sen två bilar till som står på infarten. Det blr liiite trångt att komma in där men jag har ju alltid fixat det förut. Men nu när jag har tjänstebil, så skrapar jag självklart emot..!!!
Åh, vilken ångest jag hade igår kväll. Vad ska min chef tänka om mig nu?? "Jaha, det är var ju smidigt, bra Annie..! Typiskt tjejer.." Men ändå så har jag fått en känsla av att han är snäll. Och förstående. Jag tror faktiskt inte att han kommer bli arg eller så. Men det är bara så pinsamt. Och dessutom efter så kort tid.
Men det gick bra som tur var..! "Ingen fara, Annie. Sånt händer. Det där fixar vi". Det var ju där det svaret man hade hoppats på att få. Men inte riktigt vågade tro det helt. Skönt!!
Så! Nu är det överstökat. Nu vänder vi blad och går vidare.. :)
på ena sidordörren när jag ska åka in på våran infart här hemma. Den där j..a pelaren som står i vägen
och sen två bilar till som står på infarten. Det blr liiite trångt att komma in där men jag har ju alltid fixat det förut. Men nu när jag har tjänstebil, så skrapar jag självklart emot..!!!
Åh, vilken ångest jag hade igår kväll. Vad ska min chef tänka om mig nu?? "Jaha, det är var ju smidigt, bra Annie..! Typiskt tjejer.." Men ändå så har jag fått en känsla av att han är snäll. Och förstående. Jag tror faktiskt inte att han kommer bli arg eller så. Men det är bara så pinsamt. Och dessutom efter så kort tid.
Men det gick bra som tur var..! "Ingen fara, Annie. Sånt händer. Det där fixar vi". Det var ju där det svaret man hade hoppats på att få. Men inte riktigt vågade tro det helt. Skönt!!
Så! Nu är det överstökat. Nu vänder vi blad och går vidare.. :)
söndag 26 juni 2011
"WE ARE THE ONES WHO MAKES A BRIGHTER DAY SO LET START GIVIN´"
Bara ta det lugnt, inte anstränga mig på nåt sätt. Bara vila. Det har varit min inställning idag. För att jag inte ska bli sämre imorgon och inte kunna gå till jobbet. Det skulle verkligen ta emot faktiskt, att ringa och sjukanmäla sig efter bara en vecka. Not looking good..
Så vad har jag gjort idag? Sov fram tills klockan var 9.30. Inte likt mig, inte helt frisk. Förkylningen var fortfarande kvar i kroppen. Men det var riktigt skönt att kunna sova ut. Sov inte helt bra i båten. J kallade mig för "prinsessan på ärten" när jag vaknade i ruffen på midsommardagen, och var lagom öm i kroppen. Men jag har svårt för att sova på andra ställen än i en säng. Och på andra ställen än i ens egna säng. Jag klarade att sova fram tills kl 8 i alla fall.
Frukosten fick bli i soffan. Knäppte på tv:n och tittade på slutet av 4:ans morgon-tv. Eric Saaaade var med. Igen. Han är ju med överallt hela tiden på media känns det som. Det går bra för honom. Kul. Han är ju faktiskt rätt duktig. Not my kind of music. Men ändå.
J gick ut för att fixa gräsmattan där det är alldeles för mycket mossa och ogräs. Eftersom jag bara skulle vila och inte göra någonting idag, så blev jag kvar i soffan. "So you think you can dance" började på femman. Gillar programmet starkt. Älskar dansen. Varje gång jag ser programmet så frågar jag mig själv varför jag inte fortsatte med dansen. Det är ju så jäkla kul att dansa. Visst, det är inte försent. Men jag vet ändå, jag känner mig själv, att jag inte skulle börja nu ändå.
Sen började Oprah Winfrey. Det var nåt program som handlade om välgörenhet. Det är kanske inte så ovanligt när det gäller henne i och försig. Men jag tittar ju sällan på hennes program i och med att det aldrig går på kvällar. Annar tycker jag hon är bra. Det här programmet handlade om att två team skulle uppfylla någons önskan. Det ena teamet fick i uppdrag att ordna en julafton till barn på en skola som aldrig fått uppleva det förut, pga att deras föräldrar är så fattiga. Så hade de fått en budget och skulle också få in så mycket pengar som möjligt för att kunna maxa det här. Det andra teamet skulle också göra nåt för en skola. En skola som knappt hade pengar där också fattiga barn gick. De hade ingen lekplats och standarden på gården var botten. Så fick man följa med de här grupperna och se hur de gjorde för att få ihopp pengarna, hur bra de jobbade i sina team osv. De fick också hjälp av varsin kändis att få in så mycket sponsorpengar som möjligt. Ena kändisen var Andre Agassi och den andra var någon känd skateboard åkare. Minns inte vad han hette...
När jag satt och tittade på det här otroligt typiska hjälte-amerikanska programmet så fick jag nästan gråten i halsen när man såg hur glada alla fattiga barn blev, så tänkte man att det här är ju bara något som någon som Oprah kan göra. Och hon gör det så jäkla bra. Faktiskt. Hade jag haft så mycket pengar som hon så skulle också köpa hundratals juklappar tilla alal fattiga barn och ta hjälp av världskändisar. Hon snackar ju inte bara, hon engagerar sig verkligen. Snacka om att bli hyllad den dag hon går bort. Borde hon bli i alla fall. Tycker jag..
Nej, det var häftigt att se faktiskt. Publiken blev ju helt galna.
Jag måste ju lägga in låten "We are the world"som kom upp i huvdet när man såg hennes program. Jag vet, lite larvigt, men den passar ju så bra till det här "temat". Lyssnade mycket på den när jag var liten. Pappa hade köpt kassetbandet med World Aid, som gruppen hette som gjorde de här välgörenhetslåtarna. Michael Jackson var ju med så man var bara tvungen att gilla låten..! Men den VAR ju faktiskt bra. Tyckte det var maffig med alla olika röster som sjöng ihopp och kontrade varandra. Stevie Wonders mjuka härliga soulröst tillsammans med Bruce Springsteens The Boss hesa häftiga röst. Rös t o m, när jag lyssnade på den minns jag. "Jag ska också hjälpa alla fattiga när jag när blir stor".
Så vad har jag gjort idag? Sov fram tills klockan var 9.30. Inte likt mig, inte helt frisk. Förkylningen var fortfarande kvar i kroppen. Men det var riktigt skönt att kunna sova ut. Sov inte helt bra i båten. J kallade mig för "prinsessan på ärten" när jag vaknade i ruffen på midsommardagen, och var lagom öm i kroppen. Men jag har svårt för att sova på andra ställen än i en säng. Och på andra ställen än i ens egna säng. Jag klarade att sova fram tills kl 8 i alla fall.
Frukosten fick bli i soffan. Knäppte på tv:n och tittade på slutet av 4:ans morgon-tv. Eric Saaaade var med. Igen. Han är ju med överallt hela tiden på media känns det som. Det går bra för honom. Kul. Han är ju faktiskt rätt duktig. Not my kind of music. Men ändå.
J gick ut för att fixa gräsmattan där det är alldeles för mycket mossa och ogräs. Eftersom jag bara skulle vila och inte göra någonting idag, så blev jag kvar i soffan. "So you think you can dance" började på femman. Gillar programmet starkt. Älskar dansen. Varje gång jag ser programmet så frågar jag mig själv varför jag inte fortsatte med dansen. Det är ju så jäkla kul att dansa. Visst, det är inte försent. Men jag vet ändå, jag känner mig själv, att jag inte skulle börja nu ändå.
Sen började Oprah Winfrey. Det var nåt program som handlade om välgörenhet. Det är kanske inte så ovanligt när det gäller henne i och försig. Men jag tittar ju sällan på hennes program i och med att det aldrig går på kvällar. Annar tycker jag hon är bra. Det här programmet handlade om att två team skulle uppfylla någons önskan. Det ena teamet fick i uppdrag att ordna en julafton till barn på en skola som aldrig fått uppleva det förut, pga att deras föräldrar är så fattiga. Så hade de fått en budget och skulle också få in så mycket pengar som möjligt för att kunna maxa det här. Det andra teamet skulle också göra nåt för en skola. En skola som knappt hade pengar där också fattiga barn gick. De hade ingen lekplats och standarden på gården var botten. Så fick man följa med de här grupperna och se hur de gjorde för att få ihopp pengarna, hur bra de jobbade i sina team osv. De fick också hjälp av varsin kändis att få in så mycket sponsorpengar som möjligt. Ena kändisen var Andre Agassi och den andra var någon känd skateboard åkare. Minns inte vad han hette...
När jag satt och tittade på det här otroligt typiska hjälte-amerikanska programmet så fick jag nästan gråten i halsen när man såg hur glada alla fattiga barn blev, så tänkte man att det här är ju bara något som någon som Oprah kan göra. Och hon gör det så jäkla bra. Faktiskt. Hade jag haft så mycket pengar som hon så skulle också köpa hundratals juklappar tilla alal fattiga barn och ta hjälp av världskändisar. Hon snackar ju inte bara, hon engagerar sig verkligen. Snacka om att bli hyllad den dag hon går bort. Borde hon bli i alla fall. Tycker jag..
Nej, det var häftigt att se faktiskt. Publiken blev ju helt galna.
Jag måste ju lägga in låten "We are the world"som kom upp i huvdet när man såg hennes program. Jag vet, lite larvigt, men den passar ju så bra till det här "temat". Lyssnade mycket på den när jag var liten. Pappa hade köpt kassetbandet med World Aid, som gruppen hette som gjorde de här välgörenhetslåtarna. Michael Jackson var ju med så man var bara tvungen att gilla låten..! Men den VAR ju faktiskt bra. Tyckte det var maffig med alla olika röster som sjöng ihopp och kontrade varandra. Stevie Wonders mjuka härliga soulröst tillsammans med Bruce Springsteens The Boss hesa häftiga röst. Rös t o m, när jag lyssnade på den minns jag. "Jag ska också hjälpa alla fattiga när jag när blir stor".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)