Vi började helgen på torsdagen då vi åkte till Gröna Lund. Med alla andra tusentals människor.. Vi förstod att det skulle bli mycket folk. Solen sken, långhelg, nyligen lön.
När vi kom dit var det 10 min kvar innan öppning. Kön var ändå inte jättelång, men det var ändå kö.
Vi fick väl stå där i 20 min ungefär, men det var helt ok. Värre blev det för dem vi skulle möta upp utanför Grönan. De blev lite sena och kom strax efter oss. Då hade kön hunnit slingra sig bakom byggnaden och bort mot Skansen. Helt sjukt! 1 timme fick de stå och köa till att komma in på Grönan...!
Jag blev den första av mig och J som fick åka med Emily. Det blev "Tåget". En lagom liten slingrig småsnabb bana där svängarna vara tvära och som fick en att sitta och skratta. Alldeles lagom för mig.
Jag är ju inte alls den där åk-entusiasten. Tyvärr.. Det ser ju hur kul ut som helst att åka alla berg-och-dalbanor. Men jag vågar bara inte. Blev avskräckt som barn då jag trodde att det inte alls skulle kännas nåt att åka Flygande Mattan. Ett av mina mest hemska upplevelser i livet.. Jag satt med huvudet i mammas famn hela "resan" och trodde att jag skulle dö. Varje gång mattan åkte ner i hissnande fart tappade jag andan. Och det var sååå obehaglig. Aldrig mer! Och så fick det bli. Inget mer åkandes där jag kan tappa andan. Och det kanske jag gör om jag åker berg-och-dalbanor.. Jag tänker inte chansa i alla fall.
Emily är helt tvärtemot mig. Hon älskar att åka allt hon får åka på Grönan. Nackdelen med det den här gången var att att ställa sig i alla milslånga köer till varje attraktion. Det tog säkert en halvtimme att köa för varje grej. Och det kändes taskigt att säga nej till att åka. Det var ju därför vi åkt dit. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ställa sig och köa. Men det var det faktiskt värt. Det är så kul att se hur Emily tjuter av förtjusning när hon åker.
Men i slutet fick det vara slutköat. Och alla började bli ganska trötta. Men en sista grej fick hon åka. Twister. Den nya berg-och-dalbanan. Den första av trä på Grönan. Det här är ju en stor bana. Ingen Vilda Musen-grej. Jag kunde inte låta bli att bli den oroliga mamman. Tänk om Emily skulle få världens chock när hon sitter där och ser vilket stup hon ska åka nerför. Tänk om hon blir livrädd och börjar gråta. Vilken mardröm. Usch, jag blev nervös bara av att stå nedanför och titta på alla som åkte. Där skulle Emily upp och åka.
Kön var på säkert 40 min. Jocke, Emily och pappan i vårat sällskap, ställde sig för att åka. När det äntligen var deras tur (eller äntligen visste jag inte då..) stod jag nedanför med kameran i högsta hugg. Jag såg vagnen tuffa uppåt för en brant hög backe. Sen kom de på toppen. Nedanför var värdens nerförbacke. Ett stup tyckte jag mer att det var. Nu var det dags. Men hon skrattade. Hela ansiktet lös. Åh vad skönt. Vad härligt! Och vad stolt jag kände mig. Hon fixade det. Hon är så tuff! Jag skulle aldrig satt mig där som 7-åring.
Ner hon kom ner var det som hon inte gjort nåt annat än åka hela livet. Medans jag ställde tusen frågor. Jag var tusen ggr mer uppspelt än var hon var. Men sa sa hon faktist på vägen hem att hon vid ett tillfälle kände att det var lite läskigt att hon fick gråten i halsen men höll igen. Lilla snutta. Lilla tuffa snutta.
Fredagen var en lugn dag. Det var en varmare dag en gårdagen. J var tvungen att jobba och det skulle bli faktiskt bli skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Var fortfarande lite trötta från gårdagen. Jag åkte till centrum för att handla på mig ett gäng sommarkläder till Emily. Allt är ju för litet från förra året. Och det var så skönt att kunna handla ordentligt nu. Nu när man vet att jag fått jobb. Att jag kommer få lön snart. Nu behövde jag inte handla så begränsat som när man går på A-kassa. Äntligen.
Igår lördag åkte vi ut med båten. Vädret var helt fantastiskt. Inte ett moln på himlen. Vi tog med oss en engångsgrill, lite korv att grilla och lite bullar o kakor till fika. Vi skulle möta upp J´s syster o hennes man på en liten skärgårdsö där vi brukar vara på midsomrarna.
När vi kom fram var alla hungriga. Dags att sätta på den lilla engångsgrillen.
J ställde grillen ganska nära vattnet, uppe vid bryggan. Precis när jag hade fått upp elden så kommer en stor skärgårdbåt som det självklart blir vågor utav. Stora. När de närmat sig oss så är de inte lika stora längre, men de stänker. Stänker över våran grill. Som såklart släcktes. Jaha, det var den lunchen det. J försökte få eld på den igen, testade på flera olika ställen på ön. Men nej, det gick inte. Jaha, vad skulle vi göra nu? Vi var ju jättehungriga. Jäkla dumma vågor! Jäkla dåliga engångsgrill!
Det var bara att plocka ihopp allt och hoppa i båten igen. Vi tog oss till en närliggande ö. En stor ö där vi visste att det fanns Ica. När Emily och jag kom in i affären, som var väldigt väldigt liten, så var allt slut som vi behövde. Det fanns ingen mjölk, ingen fil, ingen youghurt, inget bröd. Ingenting. 4 risifruttis och ett paket med knäcke. Det var våran lunch. Och Emily äter inte ens risifrutti. Såklart.
När vi kom tillbaka till "våran" ö hade J´s syster och hennes man kommit med deras båt. De har ju en stor båt. Med kök. Varför tänkte vi inte på det? Vi kunde ju koka korven i deras kök.
Äntligen fick vi våran korv. Den godaste korven på länge.
