Att ha Emily hos sig jämnt hade ju varit det allra bästa. Det var ju så man hade tänkt sig den dag då man bestämde sig för att skaffa barn. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är livets gång. Och ändå så faller det mesta på plats ändå till slut.
Jag minns när vi bestämde oss för att separera. Jag och M. Det som ekade mest i huvudet var Emily. Hur kommer det här gå ut över henne? Nu får hon ju inte bo med mamma och pappa samtidgt. Vad är det vi gör egentligen? Det dåliga samvetet är nog svårt att inte känna under beslutet för en separation med barn i bilden.
I söndags var dags för Emily att åka till sin pappa. Det har alltid gått så smidigt med de här varannan vecka-veckorna. Emily var ju så liten när vi började med det. Så det har nog bara fallit naturligt för henne. Har inte varit något konstigt eftersom inte haft något att jämföra med. Men nu är hon ganska stor. Hon fyllde 7 år nu i juli och man märker att det händer mycket i hennes huvud. Många funderingar och tankar kring saker. Reflektioner.
Vi byter annars alltid veckor på fredagar genom hämtning och lämning. Den som haft veckan m Emily lämnar som vanligt på fredag morgon på fritids och sen hämtar den andra och där är switchen gjord. Mycket smidigt. Så slipper Emily krama mamma och papppa hej då varje vecka. Men nu under sommaren har det varit lättare rent praktiskt att lämna på söndagar.
När vi stod där i hallen hemma hos M. Jag, M och Emily och jag skulle säga hej då. Då får jag en kram av Emily och hon säger lite lågt till mig: "Kan inte pappa bo med oss istället? Så behöver inte jag åka fram och tillbaka, fram och tillbaka." Åhhh då kom det här dåliga samvetet som man genom åren lyckats förtränga rätt bra. Lilla gumman, så vill vi inte att du ska känna. Men jag tror och hoppas att det inte är så farligt som man tyckte just då att det kändes. Vi sa till henne att det är jättebra att hon säger vad hon tänker och känner för saker. Och sen pratade vi lite om det.
När jag åkte hem så satt det kvar i huvudet. "Hoppas att det är var en tanke som försvinner lika fort som den kommer. Kommer hon att börja grubbla och fundera och se det som en jobbig grej nu när hon börjar bli äldre?" Ja, det finns ju en chans. Jag minns från när Robin var i den här åldern. Det var mycket som dök upp i huvudet helt plötsligt. Om jorden går under, vad händer då? Vad händer efter döden?
Och på nåt sätt så känns det som om det kan bli "jobbigare" för tjejer. Vi är ju rätt bra på att fundera, analysera. Och älta..
Som förälder gäller det nog bara att lyssna så mycket som möjligt. Kolla av läget ibland. Nu när de börjar i skolan och allt. Visa att vi finns här. Fortsätta jobba på helt enkelt. Med heltidsjobbet som förälder :)
