EN RESA PÅ MOLN!!

Today was the day. Dagen med stort D. Klockan åtta på morgonen skulle jag ha den tredje och sista intervjun för mitt drömjobb. Nu var det min sista chans. Nu skulle jag träffa säljchefen, nu skulle jag sälja in mig så rök om det. Eller kanske inte. När jag stod i badrummet och tittade mig i spegeln minuten innan det var dags att gå, så tänkte jag att jag ska vara mig själv. Bara vara mig själv och få honom att känna min starka vilja att få arbeta som säljare hos dem.

Jag kände mig lite nervös. Det är ett gott tecken. Jag hade "kollat" in säljchefen på Facebook så att jag visste vem jag skulle titta efter när jag kom in på fiket.
När jag började närma mig såg jag längre fram en man i min ålder som hade kostym och höll i en dataväska. Han jag gick med raska steg mot fiket. Det måste vara han, tänkte jag.
Mycket riktigt. När jag kom in stod mannen jag sett på vägen dit, och handlade en smörgås och en kopp kaffe. Jag gick fram till honom, sträckte fram handen och sa hans namn frågande. Det kändes bra. Lugnet kom lika snabbt som jag tagit mig till fiket som en ligger ett stenkast ifrån där jag bor.
Vi gick och satte oss vid ett litet bord vid fönstret och kom igång bra med att lätta på stämningen genom att prata lite "väder och vind".
Sen satte intervjun igång. Vi satt nog där i 1 1/2 timme. Jag beställde bara en kopp te, klockan var ju inte så mycket när vi började. Jag hade bara tagit en halv kopp youghurt så efter 1 timme blev jag så himla hungrig. Jag tänkte först om jag skulle vänta med att ta nåt tills jag kom hem, vi kanske började närma oss slutet. Men när han tog upp sin laptop för att visa lite företagspresentation, då var jag bara tvungen att avbryta för att gå och köpa mig en smörgås. Sen fortsatte vi.

"Känner du att du fått svar på dina frågor, att jag berättat så att du fått en bra bild?"
Det gjorde jag. Nu ville jag ju veta vad som händer nu. Men det var nästan så att jag inte vågade låta orden komma ut från min mun. I och med att jag skulle göra det, så visste jag att det är då han kan säga att "han har ju två till att intervjua", eller att han känner att söker nåt annat. Nåt hemskt som jag absolut inte ville höra.
Men jag ville ju och måste ju ändå veta. Så jag släppte loss orden.

-"Hur ser gången ut..?"
- "Jag tycker att det känns jättebra med dig, Annie. Du har den baktgrund som krävs och jag tycker jag fått
en väldigt bra bild av dig. Jag vill erbjuda dig tjänsten hos oss"

Jag trodde knappt det var sant. Sa han att jag ska få börja jobba som säljare hos dem?? Sa han att han ville anställa mig? Jag kände ett pirr, en nervositet i hela kroppen. Det här är overkligt. Det händer inte. Jag bara drömmer.
Han berättade hur det kommer gå till, min introduktionstid, vi gick igenom lite praktiska saker som tjänstebil, lön, semster osv. Allt kändes så himla bra. För bra för att vara sant.
När vi skildes oss skakade vi hand, och jag tackade så otroligt mycket. Han ska ringa imorgon för ett nytt möte då vi ska bestämma startdatum, skriva papper och sånt.

Jag flög på moln. Och jag skulle inte landa förens på kvällen. Min dröm har gått i uppfyllelse!!

Jag älskar musik med rytm. Rytm som gör att man inte kan vara stilla. Då blir jag happy! Det här är en sån

låt. En happy låt. För idag är jag så happy:)

                                            

 

THE VÅRRUS

Vårruset! Jag glömde ju att skriva om hur det gick att springa i tisdags.

Jag var laddad. Faktiskt. Kunde t o m känna lite pirr i magen på förmiddagen. 5 km, det är ju inte jättelångt. Men det skulle bli kul. Och jag ville ju fixa att springa hela loppet utan att stanna, och jag ville ha en bra tid. För mig blir det att klara att springa på max en halvtimme.

Varför gör jag alltid allt i sista sekunden? Jag blir ju mig aldrig. Det blir så stressigt och onödigt när jag gör så där.
Säkerhetsnålar. Jag behövde säkerhetsnålar till att sätta fast nummerlappen på tröjan. "Ja men det har jag säkert hemma någonstans", tänkte jag på morgonen. Utan att titta efter, utan att riktigt säkerhetsställa mig om det fanns några hemma eller inte. "Äh, det löser sig".
Minuterna innan vi ska ta bilen in mot Frescati där starten var, så sprang jag runt i huset och letade efter de här säkerhetsnålarna. Som inte fanns. Jaha, då fick åka iväg, fort som fasen, till Ica för att se om de fanns att köpa där. När vi skulle hoppa in i bilen hittar inte J sina bilnycklar. Så klart. Efter vi letat och letat så hittar han dem i sin tröja. Som han hade på sig. Ok, nu var det in i bilen, på med säkerhetsbältet. Då börjar det regna. In igen och hämta Emilys gummistövlar. Men vart var dem då?? Jag tog ju med dem hem från fritids på morgonen. Några varv till i huset. Ja men just, jag la dem ju i garderoben. Nu då. In i bilen igen. Herregud, man är ju helt otrolig.
När vi kom fram till Ica sprang jag in i affären. Inga säkerhetsnålar. Nähä, vad gör jag nu då?? J föreslog att ta loss små nyckelringar som han hade på sina dem här plasbrickorna där man skriver vad det är för nyckel. Så jag satt och snurrade loss fyra stycken och liksom tryckte igenom dem i tröjan. Fyra fina hål blev det. Men vad gör man inte..?!

Kön var jättelång fram till p-automaten. Tur var väl det för under tiden som vi stod och köade så kom en ordentlig regnskur. När vi betalat för våran p-biljet så började solen titta fram och regnet hade upphört. J och Emily hade med sig sina cyklar, starten var en bit bort.
Det gick bra att springa. Förutom att jag hamnade i fel startgrupp. Jag ställde mig ju vid flaggan där det stod " springa fort" Men ändå så hamnade jag på nåt sätt i gruppen efter. "Jogga-gruppen" tror jag att det var. Ja ja, jag tog mig fram utan att stanna i alla fall. Men man fick i stort sett armbåga sig fram hela tiden. Ibland springa långt ut på sidan av vägen för att springa förbi alla gående.

När jag kom i mål var jag faktiskt lite trött. Jag såg Emily och J titta efter mig så jag sprang fram till dem. Varm, lite flämtandes med en medalj i handen. Nöjd. Sluttiden blev 28.17. Nice indeed :)
Nästa året blir det Vårruset. Och då i RÄTT grupp..!

Man fick mersmak av att springa i fler lopp. Kanske ska anmäla mig till Midnattsloppet...??

TO BE CONTINUED

Det pirrade i hela magen. Nästan som när man är nykär. Det kändes så spännande. Vad händer nu? När hörs vi igen? Om jag får det här jobbet, då kommer jag bli så jäkla glad. Det känns som om det är mitt drömmjobb. Jag var alldeles ivrig i kroppen när jag satt i bilen på väg hem. Jag kände mig så glad.

Intervjun hemma hos konsulten idag gick bra. Riktigt bra.

Efter jag lämnat Emily på fritids imorse så styrde jag bilen mot mötet. Det var lika bra att vara ute i god tid, nu hade jag 45 på mig.
Det var ju ingen trafik alls så jag var framme alldeles för tidigt. Jag parkerade vid en bensinmack alldeles i närheten och väntade in tiden. Då hade jag tid att ladda lite inför mötet. Jag skulle verkligen få honom att känna att jag vill ha det här jobbet. Att jag är rätt person, att även fast jag inte har erfarenhet av allt så kommer jag leverera ändå.
Nur var tiden dags att åka. Självklart så hittade jag inte på en gång. Han hade beskrivit hur huset skulle se ut och jag tyckte jag var så säker på att jag skulle hitta. När jag kom fram såg jag ett hus som liknade hans beskrivning. Men låg det åt rätt håll som han beskrivit? Jag gick ur bilen och gick fram till huset. Först hittade jag inte ingånen så jag gick runt huset. Där satt en liten tant i solen och drack kaffe. "Så där ska jag också sitta när jag blir gamma", tänkte jag. Det såg så skönt och lugnt ut. Vattnet var precis nedanför och hennes trädgård var nästan lite sagolik.
Jag gick fram till henne lite försiktigt, så jag inte skrämde henne, och frågade om hon visste vart den här konsulten bodde. Det visste hon och förklarade vänligt hur jag skulle åka.
Det ringde på mobilen. Det var han, konsulten. Han hade sett mig virra runt så han vägledde mig rätt. Vilken tur..!

Vanheden. Han påminde lite om honom. Nej, inte Vanheden rollfiguren. Ulf Brunnberg menar jag. Lite den stilen. Han var trevlig. Jag kände mig dum som hade haft dumma tankar innan man skulle åka dit.
Jag blev imponerad av honom. Han hade arbetat i branschen ett flertal år och visste allt kändes det som. Han var en sån där människokännare. Han kände och märkte snabbt om man var rätt person för tjänsten.
När mötet var slut sa han att han kommer att rekommendera att anställa mig.. Det började krypa och pirra i hela kroppen. Vad innebär det här? Hur stora chanser har jag ? Man ville ju veta NU! Det jag fick veta nu var att jag kommer att bli uppringd om ett ny intervju, den här gången hos försäljningschefen.
Nu gäller det att sälja in mig där. Gör jag det, då kommer det gå vägen. Åhhhh, det känns som om jag är så nära nu. Och jag vet att jag kommer att bli riktigt sänkt om jag inte får tjänsten. Men jag kan inte låta bli att hoppas, att börja drömma..

När jag får jag samtalet?? Jag vill åka dit på intervjun. NU!

JAG SER LJUSET..!

Efter bloggandet i torsdags så fick jag ett samtal gällande en annan tjänst jag sökt. När de beskriver tjänsten i telefonen så är det ofta som jag känner att "mmm, det kanske kan vara något men jag vet inte riktigt". Det är ofta jag känner mig tveksam. Det är alltid något som jag hakar upp mig på, som känns mindre bra. Men nu kändes det faktiskt intressant. Det fanns ingen hake. Inte än i alla fall. Killen som ringde var från ett rekryteringsföretag. Vi bestämde att jag ska komma dit på måndag. Ett möte jag ser fram emot. Så nu har jag två stycken jobb "på gång". Kan det inte bara klaffa för någon utav dem??? Jag hoppas hoppas hoppas!! Drömmarna som kommer på nätterna är ofta att jag sitter och jobbar. Och har kul. Blir de här drömmarna verklighet snart?

Jäklar vad det har blåst hela helgen! Men man känner ändå att vindarna börja bli ljumma. Sommaren är på väg. Tänk om det hade varit höst nu och man hade en lång mörk kall vinter framför sig. Vad allt hade blivit så mycket jobbigare då. Tråkigare, tyngre. Ibland har man tur i oturen.

Trots blåsten så gav vi oss ut med båten i söndags. Sååå farligt med vind var det inte. Solen sken ju :)
Den har gången gick båttturen till Grinda. Emily var med och då måste vi underhålla lite. Sen är det ju såklart jättemysigt att åka iväg och göra små utflykter till större öar. J´s bror var gräsänkling tillsammans med sin lilla 7-månaders son. Så det följde också med ut.
Emily blir så omhändertagande när det är mindre barn som är med. Hon vill hjälpa till, titta på, finnas med hela tiden. Hon hade tagit med sig en liten boll och en liten uppblåst "Nasse" som lilla Frank skulle få leka med.

Man blir aldrig riktigt van vid skärgårdsluften. Inte jag i alla fall. Emily somnade i båten på vägen hem och jag var jättetrött när vi kom hem. En skön tung trötthet.

Idag måndag. Klockan ringde klockan 8. Jag var trött när jag vaknade. Riktigt trött. Tidigt tidigt imorse vaknade jag av att det var hög musik som spelades utifrån någonstans. Och någon full människa inte kunde prata i låg ton. Och det var riktigt irriterande. Fönstret fick stängas, det var varmt i sovrumet. Sov inte bra.
Efter lämning på fritids var det hem och hoppa in i duschen, hitta något "bra" att ha på sig på intervjun, ner till tåget, in mot stan, upp i en Hötorgsskrapa, hissen högst upp. Skaka hand, sälja in sig själv, ner med hissen, ut på stan. Dagens möte var avklarat. Och jag tycker att det kändes bra. Killen på rekryteringsföretaget gillade min bakgrund (och mig förmodar jag..), så han ska presentera mig för företaget som gått ut med tjänsten. Så nu är det "bara" att vänta på svar.
Jag hade fått ett meddelande på mobilen. Det var från intervjun i torsdags. Jag hade gått vidare och skulle nu på intervju nummer två. Men inte till företaget. Nu är det en till "rekryringskonsult" som skulle träffa mig. Mötet ska hemma hos honom. Känns lite konstigt. Tänk om han är någon helt annan än den han utger sig för att vara?? Nej usch, varför får man sånna tankar på en gång? Vad taskigt det känns. Han är ju bara en vanlig konsult. Som är en man. Och jag är en tjej. Inget konstigt med det.
De är egna konsulter och har inget kontor verkar det som. Förra gången i hotell-lobbyn, denna gång hemma hos konsulten. Ja, ok. If you say so. Det var bråttom och han ville boka möte så snart som möjligt.

Nästa gång jag skriver har jag varit där. Hemma hos konsulten.

Ps! Imorgon kväll är det dags för Vårruset. Hold your thumbs!

WE WILL SEE..

En vit kortarmad blues och ett par svarta knäkorta byxor. Skorna blev ett par svarta pumps. I öronen hängde ett par halvstora silvriga örhängen. Så fick outfiten bli i onsdags när det var dags för en ny intervju.

"Har du nycklar med dig?" frågade jag R på morgonen innan han gick iväg till sin praktik. "Jag ska på intervju idag så jag är nog inte hemma när du kommer". Jag ville gärna säga det till honom. Att jag skulle på intervju. Så han vet att jag jag har lite på gång. Så han inte tror att det inte händer något. Det känns mer jobbigt ibland att vara en arbetslös mamma. Emily bryr sig säkert inte. Men R. Han är ändå 18 år, tonåring. Det är nog inte så kul att ha en mamma som går hemma. Som är hemma när han går och som är hemma när han kommer hem. Mestadels i alla fall. Så när jag ska på intervju så vill jag gärna att han ska veta det och sen brukar jag berätta hur det gått. Han är ju stor nu, en till vuxen i familjen. Jag vill att han ska känna sig delaktig i vissa saker.

Jag fick ett sms i går kväll om att jag skulle komma till Hotell Radison Blu kl 13 nästa dag. När jag kom in i lobbyn ringde jag henne som vi kommit överens. "Hej Annie, jag sitter här i en fåtölj till vänster". Jag vände mig om och såg en kvinna i 40-årsåldern. Hon såg snäll ut. Man fick en känsla av att hon skulle vara "bra". Bra på att intervjua, bra på att skapa kontakten.
Det blev en jättebra. Lång blev den också, nästan två timmar. Så när jag gick därifrån var jag rätt trött i huvudet. En vän som jag kännt sen länge ringde på mobilen. Hon är mammaledig och undrade om vi kunde ta en promenad. Synd, jag var ju inte hemma. Men på fredag kanske?! Vi skulle höras då.
Solen sken, det var riktigt härligt väder. Skönt att värmen var tillbaka. Vädret hade varit halvdant de sista dagarna. Jag ringde J som jag visste skulle sluta snart. Man kanske kunde få skjuts hem..?
Yes, det skulle jag få. Om ett tag. Han skulle bara avsluta först. Jag passade på att strosa runt lite. Jag är så sällan i stan nu för tiden på dagarna. Och är jag det så är det för att fika eller ta en lunch. Aldrig att det blir att gå runt och shoppa. Eller fönstershoppa. Jag gick Drottninggatan upp, bort mot Observatorielunden-hållet. Åh, jag skulle ju verkligen behöva ett par skor.. Det kunde jag väl få unna mig nu efter en bra intervju..?!
Jag gick in på Mixage där jag ofta brukar hitta någonting snyggt. Så blev det den här gången också. Tänk vad glad man kan bli av att få shoppa lite grann.

Nu är det lördag. Igen. Times flies! Det ska bli fint väder hela helgen. Idag hade jag och Emily tänkt att träffa en vän och hennes två döttrar som är lika gamla som Emily. Vi ska ses i Skavlöten och ha lite picknick. Perefkt ställe för barnen. En liten badplats, naturområde, stora gräsplättar som de kan springa runt på.
Men imorse klockan 7 kom Emily in och sa att hon kände sig varm, lite febrig. Åh nej, inte nu när det ska vara så fint väder. Vi ska ju ut med båten imorgon också. Hmmm...vi väntar fram tills lunch och ser hur hon känner sig. Hoppas det är lugnt...!!

GOING BACK TO MY ROOTS

"Vem är min mamma? Varför lämnade hon mig? Lever hon? Är vi lika varandra? Har jag syskon?"
Många frågor snurrade runt i mitt förvirrade barnhuvud. Barnen på dagis sa att min blonda mamma inte var min mamma. Varför så dem så, undrade jag när jag kom hem från dagis och berättade för mamma vad barnen hade sagt.
Jag vet inte när jag fick reda på att jag är adopterad. Men det känns som om jag alltid har vetat det, sen jag var väldigt liten. Men man blev ändå ledsen när man blev ifrågasatt. Man kände sig väldigt annorlunda. Som barn vill man ju se ut som sina kompisar. Ha likadana kläder, se likadan ut. Jag växte upp i Täby i ett husområde och det var inte många "mörka" barn i området. Jag typ och kansken någon mer adopterad. Men that´s it. Min mamma är blond och har blåa ögon, man hade ingen att identifiera sig i. Och självförtroendet blev därför inte alls på topp. Jag kände mig ful minns jag. Jag minns när man skulle bli fototgraferad för klasskorten. Gruppbilderna. "Finn ett fel". Jag stack ut, ofrivilligt.

Idag går inte många tankar på att jag är adopterad. Genom åren växte självförtroendet, sonen tog all min fokus istället för att lägga den på min bakgrund. Att vara peruan är något jag är väldigt stolt över idag. Att vara ljus, ha blont hår och blåa ögon, den önskan raderade jag för många år sen.

Men min pappa däremot, han vill ha blont hår och blå ögon. Neeej, det vill han ju inte. Kände för att lägga in ett litet "skoj" bara.. :)
Nej men han har däremot börjat tänka mer och mer på min adoption. Han är nypensionerad och nu har han tid att tänka mer på det han inte hunnit tänka på förut. Tid att göra det han inte haft tid att göra tidigare i livet.
Och en sak är att ta tag i min och min brors adoption. Han vill ta reda på det som finns att ta reda på. Även fast chanserna är väldigt små, jag tror inte ens att dom finns, så vill han ändå försöka få fram vem våra föräldrar var. Eller är.
Så han har nu satt sig och "googlat" fram en kontakt. Jag visste ens att pappa visste vad googla var.. Men med hjälp av googlingen hittade han den tjej som tillsammans med min bror adopeterades och flögs till Sverige. Hon har tydligen varit tillbaka till Peru och sökt upp sina biologiska föräldrar. Pappa kontaktade henne och frågade om vi kunde träffas. Hon, pappa, mamma jag och min bror. Så kunde hon berätta hur det var, vad det finns för typ av hjälp i landet, som man kan ta nytta av för att leta.

I förrgår åkte jag och min bror hem till pappa för att träffa henne. Det var första gången som hon och min bror sågs, sen de kom i ett litet knyte till Sverige tillsammans för 33 år sedan.
Hennes historia var helt otrolig att lyssna på. Mina tankar började såklart att växa kring att åka dit. Åka till Peru, till Arequipa där jag är född. Förmodligen. Tankarna som jag inte haft på flera år kom helt plötsligt tillbaka i huvudet. Men inte alls på något jobb sätt. Ett nyfiket sätt. Lever dem? Hur ser dem ut? Mina föräldrar.

Den här låten är väl passande för dagens inlägg. Jam it! 

EVERYDAY MOM

Värmen höll sig fram till lördagen i alla fall. Morgonen inleddes med att springa i spåret. Det gick rätt bra den här gången tycker jag. Höll lite jämn lagom takt för att orka spurta sista biten.
M har verkligen ökat sen vi började springa. Ska bli kul att stå och heja på honom sen när det är dags för Midnattsloppet.

Det såg ut som om det skulle bli en bra dag. Det är ju väldigt lockande att åka ut med båten då men gräset var dags och klippa och ogräset såg inte kul ut.
Vi hade bjudit över en gammal vän till mig och hennes man på middag på kvällen. Det har blivit en liten "klassiker" med dem, att det alltid kommit förhinder varje gång vi har bokat. Vi har bott här i huset i tre år och vi har ännu inte lyckats få över dem. Men ikväll skulle det äntligen ske!
Jag hade legat o solat i den sköna vippande solstolen ett tag efter lite slit med ogräset. Klockan började närma sig stängning på Bolaget så det var dags att resa sig för att inhandla lite till middagen. Precis då fick jag ett sms. Det var från våra middagsgäster. Deras lilla dotter hade fått utslag över hela kroppen. Förmdligen vattkoppor. Sånt händer. Så är det ju, livet som småbarnsföräldrar. Så jag gick tillbaka till min sköna vickande solstol och såg till att färgen blev ännu lite brunare i ansiktet. För nu skulle det bli kallare igen. Sollöst.

Nästa dag skulle Emily ha dansuppvisning. Det är så kul att hon gillar dans så mycket som hon gör. Ibland vill hon hellre ta några moves istället för att läsa godnattsaga. Då väljer hon någon låt från min träningslista på iPoden och sen börjar vi dansa i vardagsrummet. Hela hon lyser. Jag med. Häromdan fick Emily R´s gamla hörlurar som han haft när han spelar spel över nätet. Det är ganska stora "avancerade" lurar. Vita med en båge ovanför huvudet. Hon älskar ju dem nu. Hon sätter på sig dem, skruvar upp volymen och sitter o diggar med huvudet. Sjunger till låtarna och kroppen gungar i takt. Lurarna tar upp hela huvudet, hela hennes lilla ansikte.
Det är M´s vecka så när jag och J kom till danslokalen var Emily och M redan där. Hon verkade inte alls nervös. Istället gick hon runt bland alla scenkläder av guld, silver och glitter och visade vilka hennes grupp skulle ha på sig.
Man är ju alltid en sån stolt förälder när man ser vad de kan och har lärt sig. Man sitter där och ler fånigt med huvudet på sne och klappar händerna för fullt. Underbart.

På nyheterna tog de nyligen upp att en fotbollspappa attackerade en domare under en match där hans son spelade. Vad är det för jäkla föräldrar kan man undra?? Är de där för barnens eller deras skull? Pinsamt. Att man ska pusha och ibland sätta lite press på barnen är jag helt för. Men att stå och skrika och totalt såga ner ens barns självförtroende, det fattar jag inte. En perfekt förälder finns inte. Vad är en perfekt förälder? Vill man vara det? Ibland skulle man vilja ha en handbok, en lathund, där det står precis vad man ska göra. Vad man inte ska göra. I alla åldrar. För hur vet man? Man får göra sitt bästa helt enkelt, och ibland inte göra nåt alls. Det är nog det svåraste. Once a mom always a mom, everday mom.

INTERVJUER, BESKED, NY INTERVJU, FÖRVÄNTAN

Oj! Jag glömde ju sist att skriva om intervjun som jag blev uppringd om när jag var och handlade på Ikea..!

Jag åkte ju dit dan efter. Till Manpower inne i stan. Kom lite för tidigt så jag gick in en snabbis på Åhléns och tittade på massa utegrejer som de fått in. Vad köpsugen man blev. Det kliade verkligen i fingrarna men jag höll mig.
Inne hos Manpower fick jag sitta och vänta ganska länge. Jag var t o m på väg att gå och fråga om jag sett fel på dag eller nåt men precis då så kom hon som skulle intevjua mig.
Jag var inte nervös alls. Jag är aldrig det längre. Väldigt sällan i alla fall. Det känns som om man gjort det här några gånger nu och man vet vad man ska svara på alla deras typer av frågor. Vet inte om det är positivt eller negativt..

Intervjun kändes bra. Hon var bra som intervjuade mig. Lite smårolig, lite speciell. Man fick lätt kontakt med henne. Tjänsten kändes som om det skulle vara nåt bra, något utmanande. Hon gick inte i den i detalj men det kändes ändå som att jag ville ha den. När intervjun var slut så fick jag en ny tid dan efter då jag skulle bli intervjuvad av företaget som efterlyste tjänsten. Sen skulle vi skaka hand. Som man brukar göra när man tackar för sig. Då tog hon undan mig och sidan och sa lite lågt "Du kan mycket bättre. Du har mycket inom dig som du ska visa att du har när du tar i hand. Ta ett fastare tag, visa din säkerhet". Jag blev lite förvånad. Och jag  kände mig lite som ett osäkert litet barn som inte vet hur man gör i vuxenvärlden. Men jag uppskattade det ändå. Det var ett tips. Hon var rak och ärlig och sånt gillar jag. Tack! Det här kommer jag att tänka på i fortsättningen. Faktisk. Visa hur jäkla bra jag är, när jag skakar hand. i rekryteringen.

Humöret var på topp när jag åkte hem. Även fast jag inte kanske skulle få tjänsten så var det kul att vara iväg på intevju igen. Man får ny energi.
Dan efter var jag på plats på Manpower igen. Fortfarande ingen nervositet. Jag tänkte på mitt handslag när jag hälsade på den HR-ansvarige på företaget där jag sökte jobbet och på tjejen som efterlyste tjänsten. The boss. Man fick en känsla ganska snabbt av hon var en tjej som kunde vara ganska hård. Hård men rättvis. Ärlig, tuff. I början kändes det väldigt bra. Men sen i slutet kändes det inte alls särskilt. När hon kom in på hur viktigt det var att kunna vissa program och ställde lite kontrollfrågor på om jag visste vad vissa komandon innebar, då föll jag. Jag blev kuggad. Jag hade inte övat på min läxa kändes det som. Så när jag gick därifrån och hela eftermiddagen och kvällen, då var humöret inte alls på topp längre. Jag kanske inte vill ha tjänsten till 100%. Det var vissa saker som jag kände inte stämde riktigt med vad jag "vill ha". T ex att företagskulturen var Nordkoreansk vilket skulle innebära stark hierarki, hård jargong från nordkoreanerna, att man fick räkna med att "ta en utskällning" osv. Visst, det kanske man skulle ta. Men är det något jag skulle trivas med? Jag vet inte. Men jag börjar nästan känna mig desperat nu. Och det är inte bra. Inte alls, men jag vill ju bara ha ett jobb. Jag kan inte var kräsen längre. Då får jag väl ta att nordkoreaner skäller ut mig då och då..
Men jag kan nog säga att jag kände på mig rätt starkt att inte det inte skulle bli nåt där.

I torsdags ringde hon från Manpower. Hon som lärde mig hur jag ska skaka hand. Hon sa att jag inte gått vidare. No surprise. Visst, det känns ju. Det tar ju. Men inte så länge den här gången. Efter en kvart var det "bortglömt". I alla fall lagt åt sidan. Jag fortsatte att ha en jättetrevlig kväll inne i stan. Med en vän jag inte träffat på länge.
Nästa dag ringde ett okänt nummer på mobilen. Det var gällande en annan tjänst jag sökt. Ny intervju, nästa vecka. Life goes on and on.

SUMMA SUMMARUM

Efter ett varv på 2,5 km var jag trött. Jag orkade inte ta ett varv till. Benen var ovanligt tunga och flåset gick inte alls som jag ville. Men jag och M var nöjda ändå, tempot var jag bra i alla fall. Vi gick tillbaka hem där Emily och J väntade. Det var fredag eftermiddag och första timmen på min vecka med Emily hade precis börjat.

Lördag. Solen sken när vi vaknade, lite småkyligt på morgonen men meterologerna hade lovat att värmen

skulle komma på dagen. Det passade bra, båten skulle läggas i. Äntligen. J åkte ut för att förbereda lite. Fylla på med bensin, sätta dit den nya plottern. Lite småfix. Jag och Emily var hemma och åt lite lunch, hoppade studsmatta, åka till centrum. Emily ville handla för sina sparade pengar. Så hon tog sin lilla handväska och hängde den över axeln. Sen åkte vi iväg. Det blev 1 m långa sugrör och en leksakshamster för slantarna. Vi avslutade shoppingen med en glass för att sen åka ut till Svinninge och J.

Tyckte faktiskt att det skulle bli spännande att se kranbilen lyfta upp båten för att sen lägga i den i vattnet. Tänk vad lite man behöver för att roas ibland.. Emily tyckte också att det var spännande.

Sen tog vi självklart en liten premiärtur. Och det var så himla härligt! Jag älskar verkligen att komma ut i skärgården, ha ansiktet mot solen och känna hur den värmer. Och J har verkligen kommit "hem" när han sitter där vid ratten och kör och blickar ut över vattnet. Emily går hit och dit och fram och tillbaka. Hon vill vara överallt i båten. Ligga i ruffen och leka med leksakerna när vi kör och när vågor kommer tjuter hon av skratt.
På kvällen grillade vi. Så gott så gott.
Emily var vaken ända tills klockan hann bli 22.30, vilket är ovanligt sent för att vara henne. Jag trodde därför hon skulle sova länge igår morse. Men klockan 8 stod hon i dörren till vårat sovrum med morgonrocken på och ville titta på Bollibompa.
En timme senare var jag och M i spåret igen. Ut o springa! Han ville köra intervall i 2,5 km och så fick det bli. Jobbigt blev det också..! Kom på att det är ju inte alls långt kvar till jag ska springa Vårruset. 3 veckor. Hur det ska det gå?? Jag vill ju klara att springa under 30 min i alla fall. Det måste jag fixa. 5 km på 30 min.

Efter lunch tog vi bilen ut till Svinninge. Ut till båten. Idag skulle vi ta en längre tur med båten. Vi köpte med oss fika och Emily packade en hel Ica-kasse m böcker och Barbie-dockor.

Vi la oss i en liten vik och bara låg och njöt av vårvärmen. J var rätt trött så han la sig i ruffen och somnade. Jag och Emily läste Mamma Mu. Man får underhålla henne efter ett ganska litet tag. Då är det inte kul längre. Inte om man inte går i land någonstans. Det finns ju inte så mycket att göra på båten för henne. Nästa gång får vi åka till Rindö eller någon annan ö, där det finns lite att göra.
Så efter vi legat i viken i ca en timme så ville hon inte vara kvar längre. Efter en del tjat från henne så gav vi med oss.

Oj vad trötta vi var när vi kom hem. Solen och den friska luften tar verkligen. Särskilt efter några månader i ide.. Summa summarum, jäkligt bra helg!

När jag tänker musik och svensk sommar tänker jag Ted Gärdestad:




YESTERDAY

Man börjar vänja sig vid det här livet nu. Klockan ringer kl 8 (när jag inte har Emily), går upp, tar en dusch, gör frukost, sätter sig i soffan och knäpper på morgon-tv. Sätter på datorn, söker jobb. Stänger av TV:n vid 10 (då känns det "försent" på dan att ha den på), slår på P3 istället. Har man tur så har man nåt inbokat på dan.

Igår lyckades jag få iväg två stycken jobbansökningar. Sen var det dags att fixa lite här hemma. Man kan ju inte sitta i soffan hela dan. Känns inte bra. Slappt, jag måste ju prestera nåt här hemma nu när jag inte jobbar. Det fick bli att sortera tvätt, diska upp det som legat i diskhon sen igår och sen slänga in en ny tvätt. Så, nu hade jag gjort dagens plikt.
J kom hem senare på em och var ganska trött. Vi skulle iväg till Ikea m pappa för att köpa en säng. Eller pappa skulle köpa en säng och vi skulle hjälpa honom att få hem den. Han ´har fåt körförbud sen kanske ett halvår tillbaka. Eller mer..? Han var ute och cyklade en dag i närheten av där de bor. När han skulle parkera cykeln utanför mataffären så svimmande han helt plötsligt. Bara sådär. Ingen förvarning alls. Som tur var så var det folk runtomkring som kunde ringa dit en ambulans. Efter många läkarundersökningar så kan de fortfarande inte konstatera vad det kan vara. Inget hjärtfel men ändå vill läkarna ge honon körförbud tills de vet helt säkert vad det kan vara. Det är ju bra i och försig att de är försiktiga. Man vill ju absolut inte att det ska hända att han svimmar i bilen nästa gången. Så tillsvidare har han det här körförbudet.

Det var lite mysigt att gå på Ikea med pappa. Sist var nog när man bodde hemma men då ville man ju inte åka och handla på Ikea med farsan..!
När vi skulle betala i kassan på Ikea så blir det självklart strul med kunden före. Min vanliga tur att välja "fel" kassa. Man var lite trött, hungrig, mycket folk och man ville bara åka hem. Då är det inte så kul att bara stå och vänta och vänta på något som aldrig blir klart. Man kunde ju inte vända och ta en annan kassa heller för det var köer som stod i vägen.
När vi äntligen kom ut hade jag två missade samtal och två meddelanden. Åh, hoppas det var om nåt jobb! Ja, det var det. Det var Manpower som ringde gällande en tjänst jag sökt genom dem. När jag ringde upp frågade hon vad det var som gjorde att jag sökte. Oj, jag visste ju knappt vad det var för tjänst. Det var nästan en månad sen jag sökte det här jobbet, och nu när man stod utanför Ikea o var lite trött i huvudet så kunde jag inte alls vad det var för nåt. Hon sa bara att "du har jag sökt tjänsten på LG hos oss" Men vilken..?? Jag har ju sökt likasinnade tjänster så jag chansade och drog ihopp en liten motivering. Och det verkade gå hem. Hon ville att jag skulle komma på intervju dan efter. Där hade jag tur.

Äntligen. Äntligen så händer det lite. Det har varit dött lite föööör länge nu...

Den här låten snurrade runt i huvudet hela dan igår. Riktigt skön röst och bra text. Enjoy!