torsdag 13 oktober 2011

"JAG KAN FLYGA, JAG ÄR INTE RÄDD"..

"Jo, men herregud. Det är klart jag fixar det. Det handlar ju bara om 1 timme. Det har ju funkat förut. Nej, jag kommer inte klara det. Tänk om det inte går".
Så gick tankarna fram och tillbaka, fram och tillbaka hela natten till igår. Jag kan inte ha fått mer sömn en någon timme. Medans jag låg vaken så här så vågade jag inte heller titta på klockan. Då skulle jag bara blir stressad över hur lite tid det kanske var kvar av att försöka få någon sömn. Men när klockan skulle visa 4.40 så skulle den ringa. En halvtimme innan kunde jag inte låta bli. Men då väckte jag J. Det var knappt så att jag kunde säga till honom hur jag kände. Att jag legat vaken hela natten. Att jag inte klarar av att åka.. Jag kände mig så jäkla svag. Töntig. Misslyckad. Så här har det faktiskt aldrig blivit förut.

"J, jag kan inte åka idag. Jag klarar inte av att flyga till Malmö. Har legat vaken hela natten, är helt slut".
Sen började jag gråta. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske mest av trötthet. Inte så konstigt i och för sig.. Jag har aldrig gillat att flyga. Men när J och jag blev tillsammans så bestämde jag mer att det inte fick hindra mig att resa med honom. Han älskar ju att resa utomlands. Jag med men jag älskar inte flygrädslan. Men nu skulle jag släppa på det. Och det har faktiskt gått bra. Och det är väl faktiskt det bästa sättet. Att öva på sin rädsla.
Men sen för två somrar sen när vi skulle flyga till Kroatien så brast det helt plötsligt. Jag fick nästan panik på flyget, fick hjältklappning, svettningar, det liksom kröp i benen, och det kändes svårt att andas. Jag har aldrig var rädd för att störta, men det är att man inte har kontroll. Och det känns jäkligt obehagligt när den där känslan kommer krypandes. Och man sitter ju fast där på flyget också. Det är inte så att man kan gå ut och ta lite luft.. Nej men sitter istället som i en liten sardinburk. Fast.

Nu skulle jag flyga med jobbet fram och tillbaka till Malmö över dan bara. Till Malmö.. 1 timmes resa. Det är ju ingenting. Klart att jag fixar det. Det där bakslaget i Kroatien var ju för två år sen. Det kommer gå bra. Först hade jag tänkte att ta tåget fram och tillbaka men det skulle ta sån tid. 5 timmar enkel resa. Nej, så "mesig" får jag inte vara. Jag bokade flyget istället. Och jag var faktiskt säker på att jag skulle åka. Men sen kvällen innan, när vi satt i soffan. Då kände jag oron börja komma. Lite smått, men sen när jag skulle lägga mig och sova, då kunde jag inte tänka på nåt annat. "Tänk om jag kommer få sån där obehagligt känsla på planet? Hur gör jag då"???
Jag kunde inte åka helt enkelt. Och hur skulle jag säga det till chefen. Nu var det vara 1 tim kvar tills vi skulle ses på Arlanda. Han visste i och för sig innan hur jag känner för att flyga. Så det kändes ju bra. Så det inte skulle komma som en "överraskning" för honom. Sen är han lätt att prata med tycker. Förstående. Han skulle säkert förstå. Men åh vad det tog emot att ringa. Banga försäljningsmötet. Visst, det var inte jätteviktigt att åka dit. Men ändå. Man kändes sig som en svikare, man lät sin svaghet gå ut över jobbet. Kändes inte bra alls. Det kändes bara riktigt jäkligt dåligt. Men, det var bara att ta tjuren i hornen och ringa på en gång. Och han tog det ju jätttebra. Och var sådär förstående som jag hoppades på. Han tyckte jag skulle sova ut, inte känna sig dålig alls, det var helt förståeligt.

Jag låg o sov lite längre än vad jag kunde egentligen, efter vårat samtal. Sen åkte jag och lämnade Emily på fritids. Sen satte jag mig i bilen och körde till kontoret. Det var det minsta jag kunde göra för att döva det dåliga samvetet. Och jag var så trött hela dan. Ögonen kändes alldeles röda, huvudet var helt slut. På kvällen däckade jag vid 20 efter jag lagt Emily.
Imorgon ska jag på KBT igen. Jag ska nog fortsätta gå där ett tag till.
Det här får INTE hända igen. Nu jäklar ska rädslan bort!
"Jag kan flyga, jag är inte rädd" :)

Eftersom det blev "flygtema" i hela inlägget så kan jag lika gärna fortsätta med det.
Minns att pappa kom hem med ett kassetband när jag var liten, som han fått på flyget när han varit iväg med jobbet. Det var ett sånt här blandband. Nåt som SAS hade "fixat ihopp" som de delade ut till flygresenärerna. På det banden fanns den här låten som jag fastnade för. "Love is in the air" med Cat Stevens. Tror att jag var runt 9 år kanske.

                                         

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar