DET BLIR BÄTTRE

Musiken för mig säger ofta någonting. Betyder någonting. Den kan kasta tillbaka mig i tiden, få mig att minnas. Jag har alltid lyssnat mycket på musik, den har alltid funnits i hemmet. På något sätt. CD-spelaren i mitt tonårsrum gick varm från morgon till kväll. Mamma och pappa spelade sina vinylskivor sen som blev cd-skivor. De var absolut inga musikfreaks men de gillade musik. De köpte skivor lite då och då. En del av deras musik fastnade extra i mina öron.
Ett artist som pappa fastande för lite senare var Rod Stewart. Roddan. Jag vet, en riktigt 50-tagggarartist. Jag var i senare tonåren första gången pappa började spela Roddan men av någon anledning så fastnade jag ändå. Fast den skiljde sig helt från den musik som jag själv spelade. Då spelade jag mycket hip hop och R´n B. Soul, Motown. Reggae. Så Rod Stewart var så far away min musikstil man kunde komma. Men jag fastande.

Igår kväll var det fredagkväll. Det är alltid lika mysigt och härligt med fredagskvällar. Även fast jag är arbetslös. Veckan är slut, man har helg tillsammans, äter lite mysig fredagsmiddag. Har fredagsmys i soffan.
Den här fredagen var vi helt själva, jag och J. Emily hade åkt till sin pappa och R är hos sin tjej över helgen.
Inget ovanligt alls, men alltid lite mysigt att vara själva.
Dags att laga middag. Dags att sätta på musik, höja volymen så att det hörs i hela huset. Spellistorna i Ipoden kändes lite utspelade. Sönderspelade. Jag ville lyssna på nåt jag inte hört på länge. Rod Stewart. Vad var det för skiva nu igen som pappa spelade mycket "på slutet"? I slutet innan jag flyttade hemirfån. Kommer inte ihåg vad den hette men som tur är så kan man ju se skivorna på Spotify. Jag hittade den. "If we fall in love tonight". Satte på låt nr 1 och gick ut i köket till J som hade börjat förbereda matlagningen. Så fort låten började spela kastades tankarna tillbaka i tiden. "Skilsmässotiden".

Mamma och pappa hade precis berättat att de skulle skilja sig. Jag skulle precis fylla 22 och hade bott hemifån i nästan två år. Jag minns så väl när vi stod där i köket, i huset. Mamma och pappa hade sagt till mig och min bror att de vill prata med oss. Jag kände på mig en gång. Jag förstod vad de skulle säga. Alla fyra gick ut i köket. Pappa satte sig ner vid bordet. Brorsan också. Jag och mamma stod upp. Sen sa dem det där som inget barn vill höra. Oftast inte alla fall. I fall inte när man är mitt i. Mitt i situationen. Att de skulle skiljas. Jag kommer inte ihåg vad som sas sen efteråt men jag vet att jag blev jätteledsen. Jag ville inte vara kvar där i köket. Jag ville bara ut. Så jag sprang ut. Ut genom ytterdörren. Hem till min lägenhet som låg en kvart därifrån. Jag grät vet jag. Även fast jag många gånger känt att att jag velat att de skulle skilja sig, även fast jag vid något tillfälle frågat dem varför de inte skiljer sig, så blev jag så himla ledsen. Mamma och pappa bråkade väldigt sällan. Klart de kunde tjafsa men inte mer än andra. Men jag kunde ofta känna att det inte fanns någon kärlek mellan dem. Jo det fanns det säkert, men inte så mycket som vill att ens föräldrar ska känna för varandra. Det kunde göra mig så arg. Ledsen. Jag ville ju att de skulle vara lyckliga. Kramas och pussas, säga att de älskar varandra. När vi barn såg och hörde. Men jag det var sällan det hände. Så när jag blev äldre, kom upp i tonåren, då kunde jag verkligen bråka med dem. Aggresionerna kom ut. När jag frågade någon gång i stundens hetta, varför de inte skiljer sig, så var det precis som de inte alls förstod vad jag menade. Men det är klart de gjorde. Men nu skulle de göra det i alla fall.
Det blev såklart en jättejobbig tid som följde. Mamma flyttade ut och pappa och lillebror bodde kvar. På nåt sätt känns det som om man ganska enkelt kan ta den enes förälders parti när nåt sänt här händer. Jag tog pappas parti. Jag var arg på mamma för att hon lämnade pappa. För det var så jag tyckte att det var. Pappa var jätteledsen. Mamma gick vidare. Så snabbt. Det var inte kul att se. Hon träffade en ny man. Och pappa levde kvar i vårat hus. Där alla minnen fanns. Jag åkte ofta och hälsade på honom för att hålla honom sällskap. Han tyckte om när jag kom dit med R, att få vara barnvakt. Ibland åkte jag hem till huset när pappa inte var hemma. Vid nåt tillfälle satte jag på den här Rod Stewart-skivan. Som jag spelade under matlagningen igår. Jag lyssnade på texterna. Brukar ofta bli så. Det var kärlekslåtar som handlade om olycklig kärlek. Jag tänkte såklart på pappa och mamma. Jag kunde stå där i vardagsrummet, lyssna på Roddan och bara tänka tillbaka på alla minnen. Titta ut på trädgården där vi haft så många härliga somrar. Tänka på allt vi upplevt tillsammans i våran familj. Alla helgmiddager som vi åt i matsalen. Alla jular när pappa satte på sig sin jul-slips, alla fredagar när pappa sa "Åhhh vad det här härligt med fredagar". Det var över nu. Inget fanns kvar längre. Vi var ingen familj längre. Ska vi inte har några mer jular ihopp? Inga mysiga middagar? Inget familjeliv? Det var borta. Över. Splittrat.

Men som man säger, "tiden läkar alla sår". Och så blev det ju. Även fast det självklart var jäkligt jobbigt ett tag.
Idag är både mamma och pappa lyckliga på sina håll. Båda är omgifta och har det jättebra. Och jag är så glad för det. Att få se båda mina föräldrar lyckliga. På varsitt håll. De är värda det bästa!

Den här låten spelades mest i vardagsrummet, när jag var själv i huset o tänkte på föräldrarna.

Texten i sig har inget med dem att göra egentligen, men den fastnade bara ."My heart can tell you no" med Roddan (spansk översättning på köpet..) :

NO PAIN NO GAME!

Ingen motivation eller någon somhelst energi. Så kändes det igår. En "down-day". Gick och tittade mejlen titt som tätt för att se om jag fått kallelse på en intervju som jag hoppas på att komma till. I förrgår var jag inne i stan o lunchade med en gammal klasskompis så igår fick det bli en "sparar-dag". Blir dyrt att åka och fika och lunca alltför ofta. Men det är så tråkigt med såna här "sparar-dagar". Så osocialt. Nu när jag inte jobbar så har mitt behov för att träffa folk verkligen blivit så mycket större. Jag har nog ett ganska stort socialt behov överlag, men nu är det fördubblat.. Känns det som. En dag utan att träffa någon eller prata med någon när man inte arbetar är verkligen energidödande. För mig. Annars kan det ju ibland vara riktigt skönt att bara ha en dag för sig själv utan ha någon kontakt utåt alls. But not now.
Jag tog bilen till centrum för att inhandla lite inför Valborg. Sen köpte jag ett par byxor och en topp. Som jag ansåg faktiskt vara nödvändigt. Faktiskt. Det gav mig lite mer energi i allafall.

Höjdpunkten på denna dag var på eftermiddagen. Då var det dags att ge sig ut och springa igen. Förra gången sprang vi 5 km och det gick riktigt bra faktiskt. Första gången på år, som jag sprang så "långt". Den här gången hade vi musik i öronen och det gör verkligen att man får extra kraft när man är som tröttast. När man känner att benen börjar bli ganska tunga, andningen blir tätare och tätare, stegen mindre. Också kommer en låt som får en att bara, tända upp! Helt plötsligt orkar man lyfta de där blytunga benen som om det vore en fjäder. Och stegen blir längre, men känner sig jäkligt bra. Sån skön känsla.

Vid 14-tiden ringer M och säger att han sitter fast i bilköer på väg ut från stan. Han viste inte att herr Putin var på besök denna dag. Kanske han skulle bli lite senare. En timme senare kommer R hem från sitt jobb. Han skulle följa med oss och springa idag. För första gången. Inte första gången han springer men första gången han kommer med oss. Det skulle bli kul. Kul att springa med båda grabbarna. Synd att J inte kan komma med. Men ändå riktigt snällt av honom att tycka att det är helt ok att jag springer med mitt ex.
M blev en halvtimme försen. No problemos! Emily stod och vinkade ute vid infarten när vi alla tre gick ner mot spåret. Undra om hon tycker att det är konstigt att jag går ut och springer med hennes pappa? "Ska R också följa med? Jag visste inte att han också skulle springa!", ropade hon efter oss och log. Men det är säkerligen värdefult för henne att se att vi är så bra vänner och kul att se att brorsan följer med också. Två av hennes tre män i livet.
R har verkligen inte tränat på år och dar. Han har rökt rätt bra sista åren och sitter i stort sätt varje kväll vid datorn och äter ofta chips och dricker läsk. Ändå så hade han täten hela 2,5km-slingan. Han är ju trots allt 17 år yngre än oss också. Kanske är därför.. Han spelade mycket fotboll när han var yngre och drar ibland iväg på sommarkvällarna med grabbarna och spelar lite på skoj. Så lite lite hade han nog i grunden.
Det var kul att han var med. Jag känner mig ofta stolt när jag ser honom. Nu när han sprang före oss så tänkte jag att det där är min son. Som springer där framme. Som ser ut som en man. Min fina kille.
Det gick inte alls bra för mig den här gången. R stoppade efter 2,5 medans jag och M tog ett varv till. Men jäklar vad slut jag var. Nya tag i morgon!

En låt som definitivt för mig att kuta lite till:

"Perfect Day"

Tåget gick strax efter kl 10, in mot stan. För att sen ta bussen vidare till Skansen.
Solen sken, klarblå himmel, Skärtorsdag. Emily och jag skulle in och träffa mormor och ha en heldag på Skansen. Egentligen var det inte min vecka med Emily. Mormor skulle ha henne under dan i och med att M var tvungen att jobba. Jag hade inget för mig så varför inte åka med till Skansen?!

Bussen mot Djurgården var fullpackad. Självklart var vi ju inte ensamma om att komma på idén att åka till Skansen en sån här dag. När vi var framme var mormor redan där. Det var knappt några köer men ändå stod hon där o stampade utanför ingången och viftade att vi skulle skynda oss lite. De tre som var före höll ju snart på att bli fyra.. Så typiskt min mamma att alltid ha så bråttom.
Om barnen var målade till påskkärringar fick de komma in grattis. Det missade vi ju. Men ja ja, det blev 30 kr istället, ingen större förlust.
När vi kom in fick vi ta av oss vårjackorna på en gång. Det var verkligen en varm och skön dag.
Allas magar vara ganska hungriga så efter att vi tittat på glasblåsning gick vi till Bollnästorget och tog fram våran matsäck som vi hade med oss. Det är så mysigt med matsäck. Att ha en liten picknick. Det har man tyckt ända sen man var liten. Man tog fram sina små inlindade smörgåsas med favoritpålägget på, som mamma gjort iordning på morgonen. Var det kallt ute hade man med sig rykande varm choklad. Och sen alltid lite fika. En festis och Kalle Anka-kex. Sen skulle man alltid byta någonting med de andra i klassen. Byta smörgås, byta kex. Jag minns att det var en tjej i klassen som alltid hade med sig hemmagjora plättar.
Hon var den där tjejen som inte var alltför populär annars. Vare sig bland  tjejer eller killar. Men när vi hade utflykt och hon hade sina plättar. Då blev han jättepopulär. Populär för en dag, några timmar. Alla skulle byta med henne. Klart att hon ville fånga varje tillfälle. Vad hemsk man kunde vara när man var liten..

I och med att det är påsk var det ju självklart påsktema på Skansen också. De hade små olika pysselstationer där barnen kunde få påskpyssla. Emily fastnade för det dyraste pysslet. Såklart. Man fick göra sin egen marsipankyckling. 60:-/barn. Är inte det lite dyrt? Tänk om du har tre barn med dig. Det blir nästan 200:- för att få klämma lite på en marsipanklump. Det fanns en liten mall till hur du skulle göra den här kycklingen och man fick noga förklarat för sig i vilken ordning man skulle göra. Det är väl roligare att hitta på nåt själv, vara lite kreativ. Tyckte Emily också så hon gjorde en snögubbe med en grön basker. Varför göra nåt påskigt? Sen fick de en liten genomskinlig plastask att sätta den i. Tjusigt!

Efter vi tittat på de tre otroligt söta björnungarna två gånger, tittat på sälarna, älgarna, tittat in en samekåta. Då var det dags att ta fram fikat. Vi hade köpt en varsin jättegod kanelbulle på mormors favoritfik där inne på Skansen. Hon är en sån där mamma som kan alla gamla mysiga charmiga fik i stan. Där allt är hembakat. Så här på Skansen hade hon också såklart ett favoritfik. Vi tog en plats där det var utsikt över stan och vatten. What a perfect day!
Efter det mysiga fikat på en liten stenshäll gick vi vidare. Emily fick syn på tåget och ville ju ta en runda. Det blev moromor som fick följa med. Jag börjde få ont i fötterna efter tre timmars gående så jag passade på att ta en paus på en bänk på torget. Oj! Där kom Martin Stenmark med familj. Han är ju faktiskt ganska snygg. Snyggare än när man ser honom på tv, då står han ju alltid och sjunger någon dålig schlagerlåt. Eller, jag tycker att det är dåligt. Inte alla såkart. Men jag gillar bara inte den där stilen. Schlagerstilen, schlagermusk, schlagerframträdande. Not my thing. Men när man såg en schlagerkille som Martin Stenmark, sådär utanför scenen. Som en vanlig kille. Då såg han ju faktiskt helt ok ut. Har inte tyckt det vid tv-rutan. Lustigt det där. Att man kan se olika ut vid olika tillfällen. Same same men ändå inte.

Nu var klockan snart 16. Det var dags att lämna Skansen. Moln började komma och solen började försvinna bakom dem. Vi gick ner mot Djurgårdsfärjan för att ta den till Slussen, där M skulle möta upp oss.
Åh vad trött jag var nu. Och hungrig. Två mackor och en bulle var en så mycket för en hel dag. Att åka Djurgårdsfärja är nog likadant som att ha picknick. Alltid mysigt. Den här gången också. När vi kom in var M på plats. Vi sa hej då till mormor som promenerade hemåt. M skjutsade mig till Medis där jag skulle träffa en gammal vän. Jag gav min älskade Emily en puss och kram, hoppade av vid ett rödljus och fortsatte bort till Scandic Malmen för att ta ett glas vin. Gympaskorna var utbytta mot ett par pumps, den gröna långa vårjackan var utbytt till en svart skinnjacka. Mammarollen byttes ut mot någonting annat. Och en fantastisk dag byttes ut mot en rolig kväll, där solen precis börjat visat sig igen.

Vid varje inlägg ska jag försöka lägga upp en låt som jag tycker passar bra till det jag skrivit. Den här gången blir det Perfect Day med Lou Reed:

 

"WE ARE FAMILY"

Ikväll tog jag första joggingrundan ute i spåret för i år. Det är ju faktiskt mycket härligare och roligare att springa ute i skogen där man hör fågelkvitter och känner den där goda skogslukten, än att springa på löpband inne på gymmet.
Men jag vill inte springa själv ute i skogen. Förut gjorde jag ofta det, när jag var yngre. Men nu "på äldre" dar känner jag mig faktiskt inte trygg om jag springer i skogen själv. På asfalt är det helt ok att springa själv, då springer man ju lite bland liv och rörelse. Men inne i skogen är det mer öde. Jag blir ju också mest taggad av att ha musik i lurarna när jag springer. Men då hör jag ju inget runtomkring mig heller. Vilket kanske inte är så bra, särskilt inte om jag springer på kvällen.

Emilys pappa, M, har bestämt sig för att springa Midnattsloppet i augusti och jag ska ju springa Vårruset nu i maj. Så nu har vi bestämt att springa varannan dag tillsammans. Perfekt! Då får jag sällskap i spåret :) Så idag blev det första skogsrundan för oss.

M och jag separerade strax innan Emily blev 1 år gammal. Hon var så liten och man kände sig så misslyckad. Att man inte ens kunde hålla ihopp första året som småbarnsföräldrar. Nu efterhand så vet man ju att det inte var misslyckat. Inte alls. Men den känslan är rätt bra på att komma fram när det inte blir som man tänkt sig. Särskilt med relationer. Och särskilt när man har barn.
Vi hade varit tillsammans i 8 år. År som var fyllda av kärlek men också kunde vara väldigt turbulenta emellanåt. Vi var ändå rätt unga när vi träffades. Jag var 20 år och han 21 år. Då tyckte man ju att man var stora såklart. Vuxna. Men idag när man t ex ser på R och hans flickvän som snart är vid 20-strecket, så inser man ganska snabbt och också förstår, att man kanske inte håller ihopp hur länge som helst. Det är ju så mycket som händer med en själv under årens gång. Man utvecklas, förändras och chanserna blir ibland större att man inte gör det tillsammans. Man skiljs åt, blir för olika. Växer ifrån varandra.
När M och jag träffades var R nästan 4 år. Jag hade varit mamma ganska länge nu och var verkligen inne i den rollen, i det livet. Livet som tonårsmamma. Som för mig också innebar att ha R alla dagar i veckan förutom varannan helg, då det var meningen att hans pappa D skulle ha honom. M var en typiskt 20-årig kille som ofta gick ut och festade med grabbarna, bodde fortfarande hemma, levde för dan. När vi träffades så skiljde sig hans föräldrar strax därpå och det föll sig ganska snabbt att han kunde bo hos mig och R. Bara medans han letade efter eget. Men så blev det ju inte. Vi bodde i en trea, inga problem med utrymme, och vi tyckte ju såklart att det var mysigt att bli en liten familj. Så efter ett halvår var vi sambos. Sen drog åren iväg.
När Emily föddes hade vi hittat tillbaka till varandra efter vi hade varit separerade i ca ett halvår. Nu fanns det inga tvivel. Det var ju vi. Vi visste ju det nu. Nu kör vi. Han flyttade in igen, vi beslöt oss ganska fort för att skaffa barn. Vi hade pratat om det innan separationen också, men båda kände nog då att det inte var läge. Men nu var det ju det. Tyckte vi. Varför tveka. Jag blev gravid på en gång. Och vi fick världens finaste lilla tjej. M har verkligen varit en otroligt bra pappa sen första dan hon föddes. Men han och jag hade nog redan haft våran tid. Det fanns liksom inget kvar mellan oss. Vänskap fanns. Men inte den där kärleken som behövs för att hålla ihopp en relation. För att man ska känna sig lycklig till 110%. Och både kände likadant. Vi skulle kanske väntat lite med allt. Men nu var vi där vi var. Och vi ville ju inte att Emily skulle leva i en kärlekslös relation. Det har jag gjort när jag var liten och det vill jag absolut inte att mina barn ska behöva göra. Nej, hellre två lyckliga föräldrar på skilda håll än två olyckliga ihopp. Så fick det bli. Vi var överens. Fördelen med att Emily var så liten var ju att hon inte förstod särskilt mycket om vad som hände. Hon har ju inte behövt uppleva en separation som hon minns. Så allt gick väldigt bra.

Men självklart var det jobbigt också. Jag minns så väl första gången när M skulle komma och hämta Emily. Man hade packat hennes små kläder och lagt ner favoritnallen. När det ringe på dörren och jag hade klätt på henne sina små ytterkläder så fick man en riktig klump i halsen. M lyfte upp henne i famnen och hennes lilla söta ansikte lös av glädje. Ytterdörren stängdes och sekunden efter såg jag dem gå ut på gården bort mot bilen. Sen försvann dem. Det var pappas vecka nu. Och där stod jag ensam i lägenheten. R var hos sin pappa. Allt var så tyst helt plötsligt. Skulle det vara så här nu? Skulle jag bara få träffa min lilla tjej varannan vecka nu? Tårarna kom och jag fick en enorm separationsångest. Nästa gång gick det bättre, och gången därpå ännu lite bättre. Man vande sig trots att man inte ville, ganska fort.

Idag är jag och M väldigt bra vänner. Ovanligt bra vänner för att vara separerade tror jag. Men det är värdefullt. Värdefullt för Emily att se att man kan vara vänner även fast mamma och pappa inte lever ihopp. Värdefullt för mig och M som kan ringa och prata med varandra om det är nåt om Emily som vi vill dela med oss. Eller nåt annat som hänt i livet som man vill berätta om.
Och jag är oerhört tacksam över att min sambo J tycker att det är helt ok. Det kan nog ockå vara ganska ovanligt. Vi är nog en ganska ovanlig familj när jag tänker efter. Jag, J, M, Emily och R. Och "pappa D"..

"HERE COMES THE SUN"...

Våren är här! Idag gjorde det absolut ingenting att jag inte har nåt jobb att gå till. Vädret har ju varit helt fantastiskt. Vad det kan ändra sig från dag till dag. Både ens inställningar, humör och vilja.
Solen och värmen bidrar verkligen med mycket. Vilken energi man får. Man blir ju så mycket gladare på alla sätt. Nu känns allt helt ok igen :)

En till bra sak hände faktiskt sent igår kväll också. När lampan var släckt och täcket överdraget så pep det till i mobilen. Det var pipet för mejl. Jag blev ju såklart nyfken. Särskilt med tanke på vad klockan var. Vem mejlar mig vid 23?
Jag vet inte om jag skrivit om mitt första jobb jag sökte nu efter studierna. Men det var i alla en nästintill drömtjänst för mig. Allt var i stort sätt var klappat och klart. Jag skulle bara få ett samtal från VD:n någon gång i slutet av januari. Men det kom aldrig. Vad hände? Har ingen aning. Försökte få tag på honom både via mejl o telefonen. But no answer.

Igår när jag satt med datorn i knäet och skulle sätta mig och söka nya jobb så började tankar snurra i huvudet igen. Vad har jag för kontakter? Vad har jag för kontaktnät? Hmmm.. Just det! Den där VD:n som inte hörde av sig. Varför inte skicka iväg ett mejl och visa framfötterna? Vad har jag att förlora på det? Så jag drog iväg ett mejl till honom. Kolla läget. Kanske han svarar. Kanske inte.
När mobilen pep vid 23 igår så var det han. Det trodde jag faktiskt inte. Att han skulle svara. Det har han ju inte gjort förut och nu är det säkert två månader sen jag försökte få tag på honom sist.
Han bad faktiskt om ursäkt för att han inte hade hört av sig och förklarade varför. Jag tog hans förklaring som en ok ursäkt. Han ville att jag skulle ringa honom och sa att dörrarna fortfarande är öppna. Nu vet jag ju att jag inte ska ropa "hej" efter vad han har visat tidigare men det var ändå kul att jag fick respons. Och att jag kan ringa om jag vill. För att prata lite mer. Prata lite business :)

Jag kunde ju inte sitta och häcka vid datorn hela dan idag. Inte när temperametern säger 23 grader i solen. Ut på altanen och lapa sol! Dra upp byxbenen lite för att ge smalbenen lite brunare nyans. Jo, faktiskt. Det blev lite färg. Fick t o m solrand. En av fördelerna med att komma från de sydligare breddgraderna. Efter en kvart i solen kommer ränderna där kläderna slutar. Idag fick jag en svag rand i slutet av halsen. Av t-shirtens ringning. Skoj!
Nej! Efter att ha suttit där o lapat sol ett tag så var det dags att vara lite kreativ. Okej att jag inte kan sitta inne vid datorn o söka jobb, men nåt måste jag göra på dagarna. Det fick bli att tvätta bilen. Jag har alltid gillat att tvätta bilen. Knäppt. Men jag tycker om att se resultatet efteråt. Den blir ju så fin och glänsande ren. Jag tror att jag jag haft nåt typ av bilintresse sen länge. Inte på det sättet att jag gillar att plocka under motorhuven eller rulla under bilen och kolla att allt ser bra ut. Nej, det är mer det yttre jag fastnat för. Ytan.
Pappa tog med mig rätt tidigt på bilmässor och sen när jag blev äldre var jag rätt mån om att våran bil skulle se fin ut. Så jag tvättade den gärna frivilligt. Sen har det liksom alltid funnits kvar där. Att trivas av att köra en kul bil med lite drag i, som ibland är nytvättad, med lite häftig utrustning, Lite livsnjutning för mig. Men som sagt. Jag är absolut ingen bilfanatiker eller så. Gillar bara bilar. Roliga bilar.

Kvällen avslutades med lite lätt grillning på baksidan. Korv m bröd och sallad till. Emily tycker ju det är så mysigt att plocka fram grillen. Och alla andra vårsaker. Hon ville t o m ta fram sina flipflop. Hold your horses! "Dem får du lägga på hyllan ett tag till". Men det är klart. Det är ju så härligt när vårvärmen äntligen kommer efter 6 månaders kyla. Klart man vill ta fram flipfloppen!

MIN FÖRSTA "KOMMENTAR"!!

Tjohoooo! Idag fick jag första kommentaren här på bloggen :) Vad kul! Tack, Petra!
Man har ju ingen aning hur många det är som läser det jag skriver här. Har gått in och kikat under "Statistik" några gånger men som jag förstått det så verkar det inte vara alltför trovärdigt.

Det är ju alltid kul att få lite respons eller feedback på det man gör. Bra som dåligt, det spelar ingen roll. Men man hoppas ju på att det är lite läsvärde i inläggen i alla fall :)

THAT´S WHAT FRIENDS ARE FOR

Jag kände mig faktiskt fortfarande rätt låg igår. Dan efter att jag fått "nej". Att det skulle ta så pass mycket, det trodde jag faktiskt inte. Inte i början av "söka-jobb-tiden". Då hade man inställningen att man kommer få nej några ggr i början innan det blir fullträff. Nu har jag fått "nej" fyra ggr tror jag, och det känns ju. Det tar på självförtroendet. Och det sitter i. I två dar.

Igår fm tog jag tåget in till stan för att träffa en vän som jag lärde känna på ett gammalt jobb för några år sen. Jag kommer ihåg när jag var ny där, hur välkomnande och snäll hon var. Tog med mig ut på lunch, tog med mig in "gänget". Ville lära kan en. En bra start på ett nytt jobb. Vi tjejer kan ju annars vara ganska bra på att vara tvärtom ibland, när det kommer nya kollegor till jobbet. Det kan bli som en ny konkurrent liksom. Fortfarande. Fast man är vuxna. Sådär var det ju när man var små och gick i skolan. Och när man var tonåringar. Då var det nästan värst. Jag tror att vi tjejer alltid kommer vara sådär. Mer eller mindre. I olika sammanhang. Osäkra på oss själva.
Den här tjejen var inte så. Så vi blev vänner ganska snabbt och är det forfarande idag.
Vi möttes upp vid Odenplan och tog en promenad bort till St Eriksplan där vi satte oss på ett fik. Hon är mammaledig. Vi satte oss vid ett bord som var lite längre innåt så att hon skulle kunna amma ifred utan att känna att hon "stör" någon som inte vill se skymten av ett bröst när de ska inta sin ostsmörgås eller pastasallad... Oj vilken lång mening det blev!
Det var kul att träffa en vän och bara sitt o prata om allt och inget. Så man fick bort jobbtankarna för ett tag.
Kändes skönt, avkopplande. Men de fanns ju kvar där lite ändå. Om man skrapade lite på ytan, bara lite, så låg dem där. Och jag lyckades inte dölja det helt heller. Min vän sa att hon märkte på mig att jag inte riktigt var som jag brukar. Lite nedstämd.
Hon berättade att hennes syster jobbade på ett företag som sökt folk, och att företaget var jättebra och kul att jobba på. Så hon tyckte att jag skulle söka dit. Hon ringde o kollade med systern som gärna ställde upp som ref. Det lät ju bra! Nya hopp! :)

När jag kom hem från stan hade klockan redan hunnit bli strax efter 15. Dags att gå och hämta Emily.
Precis närj jag tänkte börja gå mot fritids så ringer en klassmamma som undrar om Emily få följa med dem hem. Absolut, no problemo! Jag var faktiskt lite trött så det passade bra. Satte mig i soffan, slog på datorn, började kolla runt lite. Sen var det som man fick ett slag i huvudet. Jag blev jättetrött. Konstigt, jag hade ju inte gjort nåt ansträngande. Att för att bli sådär trött i alla fall. Kan det varit så att det var psykisk trötthet? Av att vara utan jobb? Kanske. Då känner man ju sig dålig för att man känner sig trött..  Vilket ekorrhjul.

HARD KNOCK LIFE..ELLER INTE..

Dagen blev faktiskt lite tung idag. Dålig måndag, dålig start på veckan. I alla fall efter jag få det där jäkla skitsamtalet.
Innan det hann jag åka och lämna Emily på fritds och sen direkt iväg till gymmet. Jag sprang 4 km sen iväg till maskinerna och köra lite styrka. Sen kom det där jäkla skitsamtalet. "Jag har ett tråkigt besked att ge dig". Jaha, då var det kört där också. "Vi har valt att gå vidare med den andra tjejen. Hon hade mer erfarenhet kring försäljning och.." bla bla bla. Fan också!!! Varför blir det så här hela tiden? Visst, det är jättekul och bra att det står mellan mig och en till på de senaste intervjuerna jag varit på. Men det blir alltid jag som förlorar. Varför?? Pga att jag haft för lite erfarenhet. Men visste inte dem det innan de valde ut mig till "finalen"? Ja ja, jag orkar inte hålla på och fundera på varför men det känns i alla fall jäkligt tungt att det alltid blir så här.
Måste säga att jag blev lite nere där ett tag på gymmet. Och när jag satt i bilen på vägen hem. Jag ringde till min sambo J och sa att jag fått "nej". Det känns ju som att det inte bara blir ett nej till mig, det blir ett nej till alla andra i familjen också. Det går ju över J också. Och det är inte kul. Inte alls. Visst det funkar att det bara är han som jobbar. Men det blir ju jäkla begränsat med allt. Och det fasen inte kul! Och jag vill ju såklart också jobba, bidra till familjen, ha ett jobb att åka till, känna mig kreativ. Det tar på självförtroendet det här. Nej, jag MÅSTE ha ett jobb. Nu!!!

När jag kom hem tog jag en dusch, forfarande lite hängig. Käkade lunch och sen satte mig vid datorn och började söka jobb. Det är ju en fördel i alla fall, att när jag får nej så här, så blir jag taggad på att söka riktigt ordentligt. Visst, det ska jag ju göra annars också. Men ärligt talat så blir man lite passiv med sökandet när man redan har ett på gång. Jag blir det i alla fall.
Men nu började jag söka för fullt. Fick iväg två stycken ansökningar på jobb som kändes helt ok. Inte jätteroliga, men ok.
R´s pappa börjde chatta m mig. Tänkte faktiskt på honom häromdan, att det var ett tag sen vi hördes. Vi är inte alls ovänner eller så, men på nåt sätt så känns det "säkrast" att inte komma alltför nära. Få alltför tät kontakt. Så man inte blir sviken, eller arg. Sitter i ryggraden liksom..
Men när vi väl hörs så är det oftast alltid trevligt och kul. Nu pratade vi bara lite, om ditten och datten. Han sa att R tydligen skulle komma hem till honom och hans tjej på middag ikväll. Det var kul och höra. R har varit hos sin tjej nu i helgen så vi har inte hörts nåt sen i fredags.

Det pep till i mobilen. Fick ett mess från R. Han satt på tåget på väg hem från tjejen i Nyköping. Vi möttes upp i centrum för att fixa ett ärende sen skjutsade jag honom till t-banan. Han var på bra humör. Snackig och glad. Vi pratade om allt möjligt och jag tänkte mig för lite extra att inte ta upp tråkiga saker som t ex fixa sommarjobb, städa rummet när han kommer hem. And so on. Så jag inte förstörde den braiga stämningen. Klart att man måste ta upp vardagsgrejer också man det är kanske inte det första man vill börja prata om när man ses efter en helg och har en trevlig pratstund i bilen. Man vill ta vara på de där trevliga tillfällena.

När jag kom hem efter jag lämnat av R så hade jag inte så jättemycket tid kvar innan jag skulle gå och hämta Emily på fritids. Tiden går så himla snabbt på dagarna..!
När jag precis kommit innaför dörren skickade min sambo J ett väldigt fnt mess måste jag säga. Ett sånt där mess som får en att stanna till några sekunder för att känna efter hur bra man egentligen har det. Ok, jag har inget jobb. Jag är arbetslös. Men jag har en väldigt fin sambo, jag är frisk, jag har två underbara barn. Man är rätt rik ändå. Utan den där månadsinkomsten på kontot.
Han visste ju att jag kände mig lite hängig efter ett ytterligare på jobbsökandet. Så han skrev i messet att det kommer ordna sig, att vi håller ihopp och gör det så bra som möjligt ändå. Tack J!!

UPP OCH HOPPA!

Innan R skulle gå till praktiken imorse så säger han att han inte har pengar att ta sig in till stan med idag.
För att åka på ett läkarbesök.
-Är dem redan slut?
-Ja
-Då har du inte 400:- kvar som du är skyldig mig?!
-Nä, det kostade 1000:- spänn att åka till Karlskrona.
-Då kanske du inte hade råd att åka dit?
-Jo, jag hade inget val!
-Man har alltid ett val. Men då vet jag att jag inte kan låna ut pengar till dig eftersom jag inte får tillbaka dem.
-Nej. Bra!

Sen slängde han iväg dörren och gick.
Varför får jag ofta någon känsla av gråt i halsen när han o jag tjafsar? Inte så att jag vill gråta, men att jag liksom blir lite ledsen på nåt sätt direkt efter. Kanske för att man bara är allmänt trött på att tjafsa m honom sen alla år tillbaka. Och nu när ett litet tjafs uppstår så har man liksom ingen "ork" kvar. Är det därför?
Ingen aning. Känslan försvinner lika fort som den kommer iaf. Som tur är.

Idag skulle jag i alla fall hitta på nåt kul! Inte sitta hemma o stirra i skärmen som jag gjorde hela dan igår.
Innan jag åkte la jag 50:- på byrån så att R skulle kunna ta sig läkaren (skulle faktiskt inte gjort det om det inte var dit han skulle). Sen la jag ut nycklarna i och med att R inte hade med sig några. Sen messade jag honom o skrev att rummet och toan skulle vara städat när jag skulle vara hemma på em igen. Sen åkte jag iväg till min vän som är hemma och är mammaledig med sin nyfödda bebis.

Vi har inte setts på säkert ett år så det var jättekul att träffas efter så lång tid. Och att få se deras lilla
bebis. Det är alltid lika kul att se någon som fått barn första gången tycker jag. Man har ju alltid sett dem själva och helt plötsligt har de en liten bebis i famnen :)
Vi åt lunch o fikade och pratade om bebis, förlossning, jobb, relationer. Ja, allt sånt som vi tjejer brukar prata om. Livet.
Under den tid som jag var där så messade R mig två ggr och bad mig ringa. Pengarna på kontantkortet är slut sen ett tag tillbaka.
Första gången ville han säga att det saknades pengar på hans konto så jag fick hjälpa till att föra över dem. Han var inne i stan nämligen och skulle betala läkarbesöket. Sen nästa gång skulle han säga att han var klar och att han skulle träffa pappa. Sin pappa alltså. Vad kul! Jättekul. Lustigt att jag skrev om det igår också träffades de idag. Jag ville inte fråga vem som tagit initiativet. Ville inte göra nåt stort utav det. Jag frågade om de skulle äta middag också men han visste inte.
När jag var hemma, lite senare på em, så fick jag ett mess från R igen. Då skrev han "jag har ätit". Vad bra! Då vet jag det! Tack för att du säger det till mig. Känns alltid lika bra att han hör av sig och säger vad han gör eller ska göra. Så man vet.

När R kom hem hade det hunnit bli tidig kväll. Han började städa sitt rum och toaletten som jag tidigare bett honom om. Så skönt att inte behöva tjata..! Så skönt att man verkligen märker den här förändringen på att inte behöva tjata längre. Inte alls lika mycket i alla fall.

SÅR SOM ALDRIG LÄKER. ELLER GÖR DEM DET?

Ingen motivation alls och har absolut gjort ingenting idag. Suttit o stirrat in i datorn några timmar, gjort lunch och sen satt sig o stirrat igen. Jag hatar verkligen när man hamnar i sånna där gropar. Det kan vara jättesvårt att komma upp ur dem. Jag fick säga till mig själv på sparken att ta mig ut och gå. Få lite luft, vädra hjärnan lite.

Tillbaka efter promenaden på ca en halvtimme så känns det mycket bättre. Inte lika mossigt i huvudet. Tänk vad det gör mycket att röra på sig, komma ut i luften.
Under promenaden med spellistan "Soft" i lurarna så började, som det i stort sett alltid gör, sätta igång att arbeta i huvudet. Tankarna far runt, ibland om allt möjligt och ibland om saker som kanske ligger o nöter och som alltid finns det är i bakhuvudet.

Min sons pappa. Pappa "D"..Han är ett bra exempel på en "nötande tanke". Försvinner liksom aldrig. Den ligger där o nöter, ibland kommer den fram mer och ibland känns den knappt. Nu kom den fram. Eller DEM. Frånvaron, sveket, hoppet, tron... Det är verkligen och har nog nästan alltid varit så mycket blandade känslor för honom.
De känslor av ilska som fanns för honom för några år sen har minskat. Som tur är. Man orkar inte vara arg på någon hela tiden. Och man vill inte älta massa saker som varit heller. Jag lever i nuet, hur han är nu. Inte mot mig. Utan mot R. Våran son. Vad känner han idag? Hur ser han på sin pappa? De har ju aldrig pratat om det som varit. Om det som är. Det måste finnas hur mycket som helst i honom, som han inte visar. Som inte kommer ut. När D var i Thailand var det väldigt osäkert när han skulle komma hem. Men han nämnde ofta sin stora saknad av R, hur ont det gjorde. Att han ska ta igen tiden han förlorat när han kommer hem. Nu är han hemma och har varit det i ett år. Vart tog allt det vägen som han pratade om? Frånvaron finns fortfarande. Den är nästan större nu än då, när han var i Thailand. Då ringde han iaf lite då och då på Skype. Eller chattade. Nu hör jag aldrig att R nämner honom. Och de ses aldrig. Jag förstår att R vill att hans pappa ska visa honom att han vill ta igen allt det här. Men än så länge så tror jag att han bara känner att det är snack.
Varför ringer han inte och frågar R om de kan gå på bio, gå ut o äta, ta en fika? För dåligt samvete? R är 18 år nu, åren går. Det är bråttom. Varför tar han inte vara på den tid som finns? Varför gör han inte det han pratade om? Förstår han inte hur R känner sig? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte det.

R läser om honom på hans Facebook, hur bra det går med han skrivande, med hans föreläsningar, möten osv osv. Jättekul. Kul att det går bra. Men allt kretsar ju bara runt D. Som vanligt. Om jag skulle vara R skulle jag känna mig bortglömd, bortprorieterad. Igen. Visst nu är det "bra saker" som D gör. Inte kriminella. Men ändå. Vet D om vad som händer i R´s värld? Jag tror inte det. Eller jag VET det.Eller är han bara uppslukad av sin egen? Som vanligt. Undrar man inte hur sin son mår? Undrar man inte hur det går på hans praktikplats som han fixar så bra? Vet han om han fixar praktiken bra? Vad vet han?
Jag pratade m R igår som var på väg hem från Karlskrona där han hälsat på sin tjej o hennes familj för första gången. Nu satt de i bilen på vägen hem mot Stockholm. För första gången åkte han bil själv utan att någon vuxen körde. För hans tjej har tagit körkort. Jättekul! Man minns ju själv hur det var när man upplevde sånna saker för första gången. D har ingen om det här. För han hör inte av sig. Och R ringer inte och berättar.

Kommer de någon gång att ha en far-och-son-relation? Jag tvekar på det. R har saknat sin pappa i så många år. Han är här i Sverige nu. Någon mil ifrån oss. Förut var han på andra sidan jorden. Men frånvaron är fortfarande lika stor.Större?

Kommer han någonsin att våga lita på sin pappa? Jag vet inte...