Jag behövde verkligen komma ut i fredags och ta mig några glas vin,. Bli lite "salongsberusad", snacka om allt och inget med en nära vän, slappna av och skaka av sig "mammarollen" för en kväll. Sen låg man i soffan hela dan, nästa dag. Men det var det värt. Måste säga att det här är en fördel med att ha dottern varannan vecka. Att kunna ligga i soffan en hel del dag utan att ha massa "måsten", när man inte är så jättepigg. Men självklart hade man ju velat ha henne jämnt.
R är hos sin flickvän, annars hade jag nog inte kunna ligga o slappa. Skulle få dåligt samvete..
Idag har jag tränat. Det är riktigt skönt att verkligen ta ut sig tills man blir helt slut. Springa tills man är riktigt andfådd. Och det är verkligen ett bra sätt att rensa huvudet på. Få ut alla tankar. Och också aggresioner. När man tränat klart känner mig lite som en ny männsika med nya krafter.
Förra veckan missade jag att träna helt så den här veckan blir det skärpning. Ska försöka att köra 5 ggr den här veckan. Jag har ju anmält mig till Vårruset också så jag måste få upp flåset lite.. Så nu har jag 3 mån på att springa. Kondisen är ännu inte på topp..
Idag skulle R egentligen kommit hem för att gå på ett möte. Jag har känt på mig att han inte skulle komma hem tid eftersom det i stort sett alltid blir så när han är där. Alltid något strul eftersom han vill vara där så länge som möjligt. Sambon och jag har pratat om det här i helgen. Att tar han inte sitt ansvar nu, så måste jag släppa. Jag får inte bädda för honom på nåt sätt. Och jag märker ju på mig att jag tycker att det är så himla svårt. Jag vill för mycket. Jag vill hans bästa för mycket.
Tidigt imorse ringde R och sa att han inte trodde att han skulle hinna hem i tid, men att han skulle höra av sig sen när han visste mer. När vi hördes senare så frågade han mig om jag kunde hämta honom på tågstationen för att sen skjutsa honom till tåget. Han hade inga pengar att ta sig från stan och hem, och han skulle inte hinna i tid då heller. Det här var en sån situation där jag skulle sätta den här gränsen. Säga att "nej, jag tänker inte komma och hämta dig, det här får du fixa själv". Och jag gjorde faktiskt det. Och R tog till sig det bra. Han valde att stå för sina handlingar som nu innebar att han missade det här mötet som var väldigt viktigt. Ett avgörande möte kan man säga och nu när han inte går dit så kommer det inte att kunna repareras.
Självklart är det sen jag som sitter o tänker på det här och tycker att det inte alls känns bra. Medans han säkert inte har en tanke på det. Jag drar iväg ett mess till honom och erbjuder mig att hämta honom vid stationen för att han ska hinna. Dum som jag är..! Att jag ska ha så jäkla svårt att "släppa" honom. Han skickar tillbaka att han inte hinner ändå och att han gör som jag sagt att han ska göra. Klara sig själv o ta konsekvenserna av hans handlingar. Så det var bara för mig att svälja det här nu.
Sånt här är lärorikt för mig. Jag måste fasen skärpa mig med att fixa allt åt honom hela tiden. Men det är jäkligt svårt ibland. Dels för att jag har lite kontrollkänsla (ganska mycket kanske..) och sen också för att man har varit själv förälder åt honom jämnt och det är så ingrott i märgen att finnas till och stötta honom jämnt. För att jag såklart älskar honom så mycket och för att jag vill "skydda" honom. För att han haft en fråvarande pappa så länge.. För att jag så himla gärna vill att det ska bli bra för honom på alla sätt.
Herregud, jag hör ju hur jag låter nu när jag skriver. Skärp dig, Annie!!
