Värmen höll sig fram till lördagen i alla fall. Morgonen inleddes med att springa i spåret. Det gick rätt bra den här gången tycker jag. Höll lite jämn lagom takt för att orka spurta sista biten.
M har verkligen ökat sen vi började springa. Ska bli kul att stå och heja på honom sen när det är dags för Midnattsloppet.
Det såg ut som om det skulle bli en bra dag. Det är ju väldigt lockande att åka ut med båten då men gräset var dags och klippa och ogräset såg inte kul ut.
Vi hade bjudit över en gammal vän till mig och hennes man på middag på kvällen. Det har blivit en liten "klassiker" med dem, att det alltid kommit förhinder varje gång vi har bokat. Vi har bott här i huset i tre år och vi har ännu inte lyckats få över dem. Men ikväll skulle det äntligen ske!
Jag hade legat o solat i den sköna vippande solstolen ett tag efter lite slit med ogräset. Klockan började närma sig stängning på Bolaget så det var dags att resa sig för att inhandla lite till middagen. Precis då fick jag ett sms. Det var från våra middagsgäster. Deras lilla dotter hade fått utslag över hela kroppen. Förmdligen vattkoppor. Sånt händer. Så är det ju, livet som småbarnsföräldrar. Så jag gick tillbaka till min sköna vickande solstol och såg till att färgen blev ännu lite brunare i ansiktet. För nu skulle det bli kallare igen. Sollöst.
Nästa dag skulle Emily ha dansuppvisning. Det är så kul att hon gillar dans så mycket som hon gör. Ibland vill hon hellre ta några moves istället för att läsa godnattsaga. Då väljer hon någon låt från min träningslista på iPoden och sen börjar vi dansa i vardagsrummet. Hela hon lyser. Jag med. Häromdan fick Emily R´s gamla hörlurar som han haft när han spelar spel över nätet. Det är ganska stora "avancerade" lurar. Vita med en båge ovanför huvudet. Hon älskar ju dem nu. Hon sätter på sig dem, skruvar upp volymen och sitter o diggar med huvudet. Sjunger till låtarna och kroppen gungar i takt. Lurarna tar upp hela huvudet, hela hennes lilla ansikte.
Det är M´s vecka så när jag och J kom till danslokalen var Emily och M redan där. Hon verkade inte alls nervös. Istället gick hon runt bland alla scenkläder av guld, silver och glitter och visade vilka hennes grupp skulle ha på sig.
Man är ju alltid en sån stolt förälder när man ser vad de kan och har lärt sig. Man sitter där och ler fånigt med huvudet på sne och klappar händerna för fullt. Underbart.
På nyheterna tog de nyligen upp att en fotbollspappa attackerade en domare under en match där hans son spelade. Vad är det för jäkla föräldrar kan man undra?? Är de där för barnens eller deras skull? Pinsamt. Att man ska pusha och ibland sätta lite press på barnen är jag helt för. Men att stå och skrika och totalt såga ner ens barns självförtroende, det fattar jag inte. En perfekt förälder finns inte. Vad är en perfekt förälder? Vill man vara det? Ibland skulle man vilja ha en handbok, en lathund, där det står precis vad man ska göra. Vad man inte ska göra. I alla åldrar. För hur vet man? Man får göra sitt bästa helt enkelt, och ibland inte göra nåt alls. Det är nog det svåraste. Once a mom always a mom, everday mom.
