Tjohoooo! Idag fick jag första kommentaren här på bloggen :) Vad kul! Tack, Petra!
Man har ju ingen aning hur många det är som läser det jag skriver här. Har gått in och kikat under "Statistik" några gånger men som jag förstått det så verkar det inte vara alltför trovärdigt.
Det är ju alltid kul att få lite respons eller feedback på det man gör. Bra som dåligt, det spelar ingen roll. Men man hoppas ju på att det är lite läsvärde i inläggen i alla fall :)
onsdag 13 april 2011
THAT´S WHAT FRIENDS ARE FOR
Jag kände mig faktiskt fortfarande rätt låg igår. Dan efter att jag fått "nej". Att det skulle ta så pass mycket, det trodde jag faktiskt inte. Inte i början av "söka-jobb-tiden". Då hade man inställningen att man kommer få nej några ggr i början innan det blir fullträff. Nu har jag fått "nej" fyra ggr tror jag, och det känns ju. Det tar på självförtroendet. Och det sitter i. I två dar.
Igår fm tog jag tåget in till stan för att träffa en vän som jag lärde känna på ett gammalt jobb för några år sen. Jag kommer ihåg när jag var ny där, hur välkomnande och snäll hon var. Tog med mig ut på lunch, tog med mig in "gänget". Ville lära kan en. En bra start på ett nytt jobb. Vi tjejer kan ju annars vara ganska bra på att vara tvärtom ibland, när det kommer nya kollegor till jobbet. Det kan bli som en ny konkurrent liksom. Fortfarande. Fast man är vuxna. Sådär var det ju när man var små och gick i skolan. Och när man var tonåringar. Då var det nästan värst. Jag tror att vi tjejer alltid kommer vara sådär. Mer eller mindre. I olika sammanhang. Osäkra på oss själva.
Den här tjejen var inte så. Så vi blev vänner ganska snabbt och är det forfarande idag.
Vi möttes upp vid Odenplan och tog en promenad bort till St Eriksplan där vi satte oss på ett fik. Hon är mammaledig. Vi satte oss vid ett bord som var lite längre innåt så att hon skulle kunna amma ifred utan att känna att hon "stör" någon som inte vill se skymten av ett bröst när de ska inta sin ostsmörgås eller pastasallad... Oj vilken lång mening det blev!
Det var kul att träffa en vän och bara sitt o prata om allt och inget. Så man fick bort jobbtankarna för ett tag.
Kändes skönt, avkopplande. Men de fanns ju kvar där lite ändå. Om man skrapade lite på ytan, bara lite, så låg dem där. Och jag lyckades inte dölja det helt heller. Min vän sa att hon märkte på mig att jag inte riktigt var som jag brukar. Lite nedstämd.
Hon berättade att hennes syster jobbade på ett företag som sökt folk, och att företaget var jättebra och kul att jobba på. Så hon tyckte att jag skulle söka dit. Hon ringde o kollade med systern som gärna ställde upp som ref. Det lät ju bra! Nya hopp! :)
När jag kom hem från stan hade klockan redan hunnit bli strax efter 15. Dags att gå och hämta Emily.
Precis närj jag tänkte börja gå mot fritids så ringer en klassmamma som undrar om Emily få följa med dem hem. Absolut, no problemo! Jag var faktiskt lite trött så det passade bra. Satte mig i soffan, slog på datorn, började kolla runt lite. Sen var det som man fick ett slag i huvudet. Jag blev jättetrött. Konstigt, jag hade ju inte gjort nåt ansträngande. Att för att bli sådär trött i alla fall. Kan det varit så att det var psykisk trötthet? Av att vara utan jobb? Kanske. Då känner man ju sig dålig för att man känner sig trött.. Vilket ekorrhjul.
Igår fm tog jag tåget in till stan för att träffa en vän som jag lärde känna på ett gammalt jobb för några år sen. Jag kommer ihåg när jag var ny där, hur välkomnande och snäll hon var. Tog med mig ut på lunch, tog med mig in "gänget". Ville lära kan en. En bra start på ett nytt jobb. Vi tjejer kan ju annars vara ganska bra på att vara tvärtom ibland, när det kommer nya kollegor till jobbet. Det kan bli som en ny konkurrent liksom. Fortfarande. Fast man är vuxna. Sådär var det ju när man var små och gick i skolan. Och när man var tonåringar. Då var det nästan värst. Jag tror att vi tjejer alltid kommer vara sådär. Mer eller mindre. I olika sammanhang. Osäkra på oss själva.
Den här tjejen var inte så. Så vi blev vänner ganska snabbt och är det forfarande idag.
Vi möttes upp vid Odenplan och tog en promenad bort till St Eriksplan där vi satte oss på ett fik. Hon är mammaledig. Vi satte oss vid ett bord som var lite längre innåt så att hon skulle kunna amma ifred utan att känna att hon "stör" någon som inte vill se skymten av ett bröst när de ska inta sin ostsmörgås eller pastasallad... Oj vilken lång mening det blev!
Det var kul att träffa en vän och bara sitt o prata om allt och inget. Så man fick bort jobbtankarna för ett tag.
Kändes skönt, avkopplande. Men de fanns ju kvar där lite ändå. Om man skrapade lite på ytan, bara lite, så låg dem där. Och jag lyckades inte dölja det helt heller. Min vän sa att hon märkte på mig att jag inte riktigt var som jag brukar. Lite nedstämd.
Hon berättade att hennes syster jobbade på ett företag som sökt folk, och att företaget var jättebra och kul att jobba på. Så hon tyckte att jag skulle söka dit. Hon ringde o kollade med systern som gärna ställde upp som ref. Det lät ju bra! Nya hopp! :)
När jag kom hem från stan hade klockan redan hunnit bli strax efter 15. Dags att gå och hämta Emily.
Precis närj jag tänkte börja gå mot fritids så ringer en klassmamma som undrar om Emily få följa med dem hem. Absolut, no problemo! Jag var faktiskt lite trött så det passade bra. Satte mig i soffan, slog på datorn, började kolla runt lite. Sen var det som man fick ett slag i huvudet. Jag blev jättetrött. Konstigt, jag hade ju inte gjort nåt ansträngande. Att för att bli sådär trött i alla fall. Kan det varit så att det var psykisk trötthet? Av att vara utan jobb? Kanske. Då känner man ju sig dålig för att man känner sig trött.. Vilket ekorrhjul.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)