Ikväll tog jag första joggingrundan ute i spåret för i år. Det är ju faktiskt mycket härligare och roligare att springa ute i skogen där man hör fågelkvitter och känner den där goda skogslukten, än att springa på löpband inne på gymmet.
Men jag vill inte springa själv ute i skogen. Förut gjorde jag ofta det, när jag var yngre. Men nu "på äldre" dar känner jag mig faktiskt inte trygg om jag springer i skogen själv. På asfalt är det helt ok att springa själv, då springer man ju lite bland liv och rörelse. Men inne i skogen är det mer öde. Jag blir ju också mest taggad av att ha musik i lurarna när jag springer. Men då hör jag ju inget runtomkring mig heller. Vilket kanske inte är så bra, särskilt inte om jag springer på kvällen.
Emilys pappa, M, har bestämt sig för att springa Midnattsloppet i augusti och jag ska ju springa Vårruset nu i maj. Så nu har vi bestämt att springa varannan dag tillsammans. Perfekt! Då får jag sällskap i spåret :) Så idag blev det första skogsrundan för oss.
M och jag separerade strax innan Emily blev 1 år gammal. Hon var så liten och man kände sig så misslyckad. Att man inte ens kunde hålla ihopp första året som småbarnsföräldrar. Nu efterhand så vet man ju att det inte var misslyckat. Inte alls. Men den känslan är rätt bra på att komma fram när det inte blir som man tänkt sig. Särskilt med relationer. Och särskilt när man har barn.
Vi hade varit tillsammans i 8 år. År som var fyllda av kärlek men också kunde vara väldigt turbulenta emellanåt. Vi var ändå rätt unga när vi träffades. Jag var 20 år och han 21 år. Då tyckte man ju att man var stora såklart. Vuxna. Men idag när man t ex ser på R och hans flickvän som snart är vid 20-strecket, så inser man ganska snabbt och också förstår, att man kanske inte håller ihopp hur länge som helst. Det är ju så mycket som händer med en själv under årens gång. Man utvecklas, förändras och chanserna blir ibland större att man inte gör det tillsammans. Man skiljs åt, blir för olika. Växer ifrån varandra.
När M och jag träffades var R nästan 4 år. Jag hade varit mamma ganska länge nu och var verkligen inne i den rollen, i det livet. Livet som tonårsmamma. Som för mig också innebar att ha R alla dagar i veckan förutom varannan helg, då det var meningen att hans pappa D skulle ha honom. M var en typiskt 20-årig kille som ofta gick ut och festade med grabbarna, bodde fortfarande hemma, levde för dan. När vi träffades så skiljde sig hans föräldrar strax därpå och det föll sig ganska snabbt att han kunde bo hos mig och R. Bara medans han letade efter eget. Men så blev det ju inte. Vi bodde i en trea, inga problem med utrymme, och vi tyckte ju såklart att det var mysigt att bli en liten familj. Så efter ett halvår var vi sambos. Sen drog åren iväg.
När Emily föddes hade vi hittat tillbaka till varandra efter vi hade varit separerade i ca ett halvår. Nu fanns det inga tvivel. Det var ju vi. Vi visste ju det nu. Nu kör vi. Han flyttade in igen, vi beslöt oss ganska fort för att skaffa barn. Vi hade pratat om det innan separationen också, men båda kände nog då att det inte var läge. Men nu var det ju det. Tyckte vi. Varför tveka. Jag blev gravid på en gång. Och vi fick världens finaste lilla tjej. M har verkligen varit en otroligt bra pappa sen första dan hon föddes. Men han och jag hade nog redan haft våran tid. Det fanns liksom inget kvar mellan oss. Vänskap fanns. Men inte den där kärleken som behövs för att hålla ihopp en relation. För att man ska känna sig lycklig till 110%. Och både kände likadant. Vi skulle kanske väntat lite med allt. Men nu var vi där vi var. Och vi ville ju inte att Emily skulle leva i en kärlekslös relation. Det har jag gjort när jag var liten och det vill jag absolut inte att mina barn ska behöva göra. Nej, hellre två lyckliga föräldrar på skilda håll än två olyckliga ihopp. Så fick det bli. Vi var överens. Fördelen med att Emily var så liten var ju att hon inte förstod särskilt mycket om vad som hände. Hon har ju inte behövt uppleva en separation som hon minns. Så allt gick väldigt bra.
Men självklart var det jobbigt också. Jag minns så väl första gången när M skulle komma och hämta Emily. Man hade packat hennes små kläder och lagt ner favoritnallen. När det ringe på dörren och jag hade klätt på henne sina små ytterkläder så fick man en riktig klump i halsen. M lyfte upp henne i famnen och hennes lilla söta ansikte lös av glädje. Ytterdörren stängdes och sekunden efter såg jag dem gå ut på gården bort mot bilen. Sen försvann dem. Det var pappas vecka nu. Och där stod jag ensam i lägenheten. R var hos sin pappa. Allt var så tyst helt plötsligt. Skulle det vara så här nu? Skulle jag bara få träffa min lilla tjej varannan vecka nu? Tårarna kom och jag fick en enorm separationsångest. Nästa gång gick det bättre, och gången därpå ännu lite bättre. Man vande sig trots att man inte ville, ganska fort.
Idag är jag och M väldigt bra vänner. Ovanligt bra vänner för att vara separerade tror jag. Men det är värdefullt. Värdefullt för Emily att se att man kan vara vänner även fast mamma och pappa inte lever ihopp. Värdefullt för mig och M som kan ringa och prata med varandra om det är nåt om Emily som vi vill dela med oss. Eller nåt annat som hänt i livet som man vill berätta om.
Och jag är oerhört tacksam över att min sambo J tycker att det är helt ok. Det kan nog ockå vara ganska ovanligt. Vi är nog en ganska ovanlig familj när jag tänker efter. Jag, J, M, Emily och R. Och "pappa D"..
