Ett artist som pappa fastande för lite senare var Rod Stewart. Roddan. Jag vet, en riktigt 50-tagggarartist. Jag var i senare tonåren första gången pappa började spela Roddan men av någon anledning så fastnade jag ändå. Fast den skiljde sig helt från den musik som jag själv spelade. Då spelade jag mycket hip hop och R´n B. Soul, Motown. Reggae. Så Rod Stewart var så far away min musikstil man kunde komma. Men jag fastande.
Igår kväll var det fredagkväll. Det är alltid lika mysigt och härligt med fredagskvällar. Även fast jag är arbetslös. Veckan är slut, man har helg tillsammans, äter lite mysig fredagsmiddag. Har fredagsmys i soffan.
Den här fredagen var vi helt själva, jag och J. Emily hade åkt till sin pappa och R är hos sin tjej över helgen.
Inget ovanligt alls, men alltid lite mysigt att vara själva.
Dags att laga middag. Dags att sätta på musik, höja volymen så att det hörs i hela huset. Spellistorna i Ipoden kändes lite utspelade. Sönderspelade. Jag ville lyssna på nåt jag inte hört på länge. Rod Stewart. Vad var det för skiva nu igen som pappa spelade mycket "på slutet"? I slutet innan jag flyttade hemirfån. Kommer inte ihåg vad den hette men som tur är så kan man ju se skivorna på Spotify. Jag hittade den. "If we fall in love tonight". Satte på låt nr 1 och gick ut i köket till J som hade börjat förbereda matlagningen. Så fort låten började spela kastades tankarna tillbaka i tiden. "Skilsmässotiden".
Mamma och pappa hade precis berättat att de skulle skilja sig. Jag skulle precis fylla 22 och hade bott hemifån i nästan två år. Jag minns så väl när vi stod där i köket, i huset. Mamma och pappa hade sagt till mig och min bror att de vill prata med oss. Jag kände på mig en gång. Jag förstod vad de skulle säga. Alla fyra gick ut i köket. Pappa satte sig ner vid bordet. Brorsan också. Jag och mamma stod upp. Sen sa dem det där som inget barn vill höra. Oftast inte alla fall. I fall inte när man är mitt i. Mitt i situationen. Att de skulle skiljas. Jag kommer inte ihåg vad som sas sen efteråt men jag vet att jag blev jätteledsen. Jag ville inte vara kvar där i köket. Jag ville bara ut. Så jag sprang ut. Ut genom ytterdörren. Hem till min lägenhet som låg en kvart därifrån. Jag grät vet jag. Även fast jag många gånger känt att att jag velat att de skulle skilja sig, även fast jag vid något tillfälle frågat dem varför de inte skiljer sig, så blev jag så himla ledsen. Mamma och pappa bråkade väldigt sällan. Klart de kunde tjafsa men inte mer än andra. Men jag kunde ofta känna att det inte fanns någon kärlek mellan dem. Jo det fanns det säkert, men inte så mycket som vill att ens föräldrar ska känna för varandra. Det kunde göra mig så arg. Ledsen. Jag ville ju att de skulle vara lyckliga. Kramas och pussas, säga att de älskar varandra. När vi barn såg och hörde. Men jag det var sällan det hände. Så när jag blev äldre, kom upp i tonåren, då kunde jag verkligen bråka med dem. Aggresionerna kom ut. När jag frågade någon gång i stundens hetta, varför de inte skiljer sig, så var det precis som de inte alls förstod vad jag menade. Men det är klart de gjorde. Men nu skulle de göra det i alla fall.
Det blev såklart en jättejobbig tid som följde. Mamma flyttade ut och pappa och lillebror bodde kvar. På nåt sätt känns det som om man ganska enkelt kan ta den enes förälders parti när nåt sänt här händer. Jag tog pappas parti. Jag var arg på mamma för att hon lämnade pappa. För det var så jag tyckte att det var. Pappa var jätteledsen. Mamma gick vidare. Så snabbt. Det var inte kul att se. Hon träffade en ny man. Och pappa levde kvar i vårat hus. Där alla minnen fanns. Jag åkte ofta och hälsade på honom för att hålla honom sällskap. Han tyckte om när jag kom dit med R, att få vara barnvakt. Ibland åkte jag hem till huset när pappa inte var hemma. Vid nåt tillfälle satte jag på den här Rod Stewart-skivan. Som jag spelade under matlagningen igår. Jag lyssnade på texterna. Brukar ofta bli så. Det var kärlekslåtar som handlade om olycklig kärlek. Jag tänkte såklart på pappa och mamma. Jag kunde stå där i vardagsrummet, lyssna på Roddan och bara tänka tillbaka på alla minnen. Titta ut på trädgården där vi haft så många härliga somrar. Tänka på allt vi upplevt tillsammans i våran familj. Alla helgmiddager som vi åt i matsalen. Alla jular när pappa satte på sig sin jul-slips, alla fredagar när pappa sa "Åhhh vad det här härligt med fredagar". Det var över nu. Inget fanns kvar längre. Vi var ingen familj längre. Ska vi inte har några mer jular ihopp? Inga mysiga middagar? Inget familjeliv? Det var borta. Över. Splittrat.
Men som man säger, "tiden läkar alla sår". Och så blev det ju. Även fast det självklart var jäkligt jobbigt ett tag.
Idag är både mamma och pappa lyckliga på sina håll. Båda är omgifta och har det jättebra. Och jag är så glad för det. Att få se båda mina föräldrar lyckliga. På varsitt håll. De är värda det bästa!
Den här låten spelades mest i vardagsrummet, när jag var själv i huset o tänkte på föräldrarna.
Texten i sig har inget med dem att göra egentligen, men den fastnade bara ."My heart can tell you no" med Roddan (spansk översättning på köpet..) :
