När bion var slut hade klockan hunnit bli runt 23. Och det var lördagkväll. Nattlivet på stan verkade ha startat till liv medans vi suttit inne på biografen i två timmar. Vi var på väg ut, vi gick motströms, medans "alla andra" var på väg in. Var o varannan som man passerade luktade smink eller parfym. Eller både och. De var uppklädda, pratade i mobilen, hade bråttom, frös. Köerna började bildas utanför krogarna på Kungsgatan."Vad är det där för ställe? Det måste vara nytt. Eller inte.." När vi var ute på stan sist? Det har säkert haft öppet i flera år. Det är ju vi som börjar bli "gamla". "Undra om man får spela så där hög musik?" säger J. Gud vad gammal jag kände mig! Vilken fråga. Den hade man ju inte ställt för 10 år sen. Då hade man inte ju inte ens tänkt på det. Nu gick vi där, arm i arm på väg hem kl 23 och undrade om man fick spela så där hög musik..!
Herregud, tiden går ju så jäkla fort. Den där tiden är över nu. Festtiden. Ute-på-stan-hela-nätterna-tiden. Det är 90-talisterna som tar över nu. Tänk vilken rolig tid de har framför sig. Neeej, jag kan väl inte säga att jag saknar det. Men det var en rolig tid. Har börjat tänka tillbaka på den tiden en hel del har jag märkt. 35-årskris kanske? Lite kanske.. Inte kris, men som om man kommit till en slags mittpunkt i livet, vid 35. Nu är man närmare 40, närmare ett till, ett ännu mer vuxenliv. Eller?
Jag blev ju ändå mamma när jag var 17 år. Halva tonårstiden levdes inte ut som en "riktig" tonåring. Jag blev ju vuxen väldigt snabbt. Kanske därför tankarna ofta går tillbaka way back, för att den tiden gick så snabbt. Var så kort. Helt plötsligt var jag 25 år och man var vuxen. På riktigt. Nästan.
Men det finns många fördelar också, såklart. Ibland i olika situationer känns det som om man kan sätta sig in i R´s situtationer lättare än om man hade varit 30 är äldre än honom. Man kan lättare relatera till hur man själv var och gjorde när man var 18. Det var ju ofta som man tyckte att mamma o pappa inte fattade någonting, och de jämförde från när de var unga, vilket var alldeles för "långt bort" för att förstå.
Sen är det klart att R tycker att jag inte fattar någonting ibland, men jag tror ändå att det är EN fördel m att vara yngre förälder. Att avståndet inte är lika långt mellan oss. Det kan ju också medföra en bättre relation. Och jag tycker nog att vi har det. Även fast man har och haft mycket tjafs så är det väldigt värdefullt att kunna sitta och prata i lugn o ro efteråt, om det man tjafsat som. Det gör vi ju inte jämnt, men det finns där. Och det kommer fram ibland. Och efteråt känns det så himla bra.
R skulle åka till sin flickvän i fredags em för att vara borta under helgen. Han stod i hallen o var redo för och gå, med den packade bagen hängandes över axeln. Han såg så stor ut. Han ÄR stor. Så fin. "Hej då, mamma! Jag åker nu." Innan han öppnade ytterdörren för och gå så kom han fram och gav mig en kram. Jag pussade honom på kinden. "Hej då min älskling". Jag kände mig helt plötsligt så stolt. Det är ju i och försig ingen konstigt känsla att känna för sitt barn. Men han har skött sin praktik i tre veckor nu. Utan nåt tjafs, utan försovningar, förseningar eller frånvaro av annan anleding. Och han har varit så mycket gladare de här veckorna. Och det blir jag så glad av att se. Att han mår bra, att han kommit upp på banan.
Tänk vad en kram kan ge mycket. Sån lycka.
