söndag 23 oktober 2011

HELT OK FAKTISKT

KBT. Nu har jag testat det 4 gånger. Och vad tycker jag hittills? Jo men det är väl helt ok. Känns helt ok. Inte fel, inte alls. Jag var ju lite skeptisk när jag skulle dit första gången. "Är det här något för mig? Kommer det hjälpa mig?" Sista frågan kommer jag inte få svar på än på ett tag. Kan tänka mig att det tar ett tag innan man märker att det ger nåt. Men visst, jag försöker. Jag försöker tänka på det som vi kommer fram till på samtalen. Ändra tankesätt, ändra inställning. Men det är inte lätt. Att ändra på ett beteende som suttit så länge långt där inne. Det krävs verkligen vilja. Vilja försöka försöka ändra på ett mönster. Men även om man så gärna vill så behöver det ju inte vara lätt.

Det som jag tycker är mest intressant på de här samtalen är när vi börjar diskutera varför man känner så här. Varför man tänker som gör. Vad är man för typ av person som resonerar på just det här sättet i situationer där man känner sig pressad, stressad eller vad det nu kan vara. Jobbiga situationer.
Hon som jag går hos har kommit fram rätt snabbt till att jag hör till "misslyckande-facket". Ja, men det lät ju kul.. Kan man blir mer misslyckad? Än att hamna i ett sånt fack? Men när hon sen förklarade så var det inte  riktigt så det betydde. Utan att man är rädd för att misslyckas. Och det stämmer ju rätt bra. Hon läste upp punkter som man kan känna igen sig i när man hör till det här facket. Och jag kände igen men på säkert 8 av 10 punkter. Och det är riktigt intressant att höra och att faktiskt på en slags "aha-känsla". Jahaaa, då förstår jag varför jag agerar just så, tänker just så i vissa situationer. Det hade jag aldrig kommit fram till om jag inte gått på den här KBT:n.

Nej, det var inte så tokigt ändå. Tror på det här faktiskt. Jag kan rekommendera att gå och snacka så här om det är nåt beteende som man vill få bukt med. Ta hjälp med att ändra. För det är oftast inget man klarar av själv bara så där.

onsdag 19 oktober 2011

FRÅN EN DAG TILL EN ANNAN

Jag trodde det inte skulle hända inom det närmaste året men härom kvällen säger R att han vill börja övningsköra. Som vanligt så är det en grej som jag varit på honom om att börja med men efter ett tag insåg jag att det är verkligen ingen idé att tjata om sånt här. Han måste ju vilja själv, istället för att det är jag som vill att han ska ta kortet så snart som möjligt.
Och nu sa han att han ville börja. Men sen säger han att han lovat Ida att börja köra i veckan.. Jaha, då var det ju inte hans egen vilja ändå. Antingen är det jag som tjatar på honom. Eller så är det han tjej..

Dan efter satt jag och R i min bil på en stor parkeringsplats för att övningsköra ihop för första gången. Det skulle bli kul. Inte bara för att målet är att han ska ta körkort utan för att få lite egen tid med honom. Kvalitetstid, som sker väldigt sällan numera. Vilket som såklart är förståeligt. Han är snart 19 år nu, då vill man inte hänga med morsan. Gärna så lite som möjligt.. Just därför när såna här tillfällen kommer så tar man dem till sig och lever på dem lite extra länge.
Och man märkte att R tyckte det var kul. Han behöver verkligen en kick i baken för att komma till slag med saker. Sen när det väl blir av så tycker han ju att det är kul. Sen behöver inte det betyda att han kommer fortsätta att köra nu..
I bilen på vägen hem satt vi och pratade om allt möjligt. Jättetrevligt! Han ville köra om två dagar igen. Jättekul att han vill fortsätta. Men jag kan ändå inte lita på att det kommer att bli så. Cause you never know.

Nästa blev jag arg på R. Jag hade varit och tränat på kvällen och var trött efter en arbetsdag. Han skulle fixa vissa saker som inte var fixat och då blir man så där jäkla less. Snacka om att det är berg-och-dalbana i våran relation. Blev faktiskt riktigt förbannad på honom så det rann över och slutade med att jag stod och skrek på en stängd dörr, där R befann sig på andra sidan.
Vi skulle övningskört nästa dag. Men så blev det ju inte såklart. Så nu får vi se när han får ett ryck igen. Jag tänkter inte tjata på honom i alla fall till honom. Det är inte jag som ska fixa körkort, det är han. Så därför "lägger jag ner" tills han säger nåt. Ibland lättare sagt men så får det bli den här gången.

söndag 16 oktober 2011

EN LÖRDAGSKVÄLL

Lördag kväll. Städat hela huset, vilade en liten snabbis och sen göra i ordning oss för att åka på middag till J´s syster och hennes man. Skulle bli trevligt, det var ett tag sen vi träffades bara vi.

Och det blev en jättetrevlig kväll. Grillade lite, drack massa gott vin, god mat, god efterrätt.
Men när klockan började bli sent och Camilla fortfarande inte hade fått tag på sin 17-åringa son som skulle sova över hos sin kompis, så började vi oroliga över varför han inte svarade. Hon ringde flera gånger från mobilen men inget svar. Hon ringde hem till kompisen där sonen skulle sova över men inget svar där heller. Vi försökte hitta numret till kompisens föräldrars mobil men utan resultat. Sen försökte Camillas man ringa istället. Då svarade han. Och han lät tydligen rätt påverkad och blev bara irriterad över att de ringde honom. Han sa att han sov hos sin kompis och blev irriterad över att de ringde och väckte honom hela tiden. Men varför svarade han inte när Camilla ringde? Och varför svarade inte kompisen på hemtelefonen?

I sånna här lägen blir man jäkligt osäker på vad man ska tro. Man vill inte misstänka sitt barn. Man vill ju så gärna tro på vad de säger. Men hur fasen vet man om de talar sanning eller inte. Och vad ska man göra då? Åka runt och leta? Tänk om han nu var full och var ute någonstans och nåt kanske skulle hända? Tänk om han dricker för mycket? Är det annat än alkohol han druckit? Om man inte gör något och resonerar att ok, vi tar det här med honom när han kommer hem imorgon, då känns det som som om man släpper problemet. Tar den enklaste vägen. Men då skulle man aldrig förlåta sig själv om nåt skulle hända. Man vill ju också markera och visa att det inte är ok om man inte svarar, när man får förtroendet att sova borta. Nu la han ju bara på när Camilla försökte nå honom.

När klockan började närma sig 01 var vi rätt trött, det var dags att åka hem. Camilla hade nog bestämt sig för att vara hemma och ta tag i det nästa dag.
Imorse när jag och J fortfarande låg i sängen så fick båda ett sms. Det var från Camilla. Hon o hennes man hade åkt hem till kompisen där sonen sagt att han sov över. Och det stämde. Han var där och hade legat o sovit när de försökt fått tag på honom. Så det stämde ju det han sa. Men gud vilken tur att de åkte dit. Då kunde de åka hem i lugn o ro och veta att allt var lugnt, och de hade också visat för sonen att så blir det om han inte svarar när man ringer och vill prata med honom. För man blir ju orolig.
Men åh, tonåren är så svåra. Man vet ju själv hur man kunde dra lögner för sina föräldrar för att kunna vara ute så länge som möjligt. för att få sova över där man inte egentligen inte fick sova. "Smugglade" med sig sprit ut i väskan rakt framför föräldrarnas näsor. Ja, man ljög för sina föräldrar. Och ja, chansen är stor att våra barn gör eller kommer göra samma sak mot oss. Men nu kan man inte förstå och tro att ens barn kan göra så mot oss. Inte början som tonårsförälder. Då kommer det nästan som en chock de första gångerna. Men det är nog då man ska försöka tänka tillbaka hur det faktiskt var, hur man själv gjorde, sätta sig in i deras situation. Lättare sagt än gjort. Men jag tror att man kan hantera det lättare då, när det väl dyker upp.

lördag 15 oktober 2011

ETT TILL FÖDELSEDAGSBARN!

Klockan är snart 9.30 och det är bara jag som är uppe. Hade Emily varit hemma här så hade hon suttit bredvid mig i soffan just nu, inlindad i sin lilla morgonrock, och tittat på Bollibompa. Eller spelat Nintendo.

Jag ska snart åka iväg till gymmet och köra favoritpasset. Är rätt seg egentligen, men jag måste. Det är så lätt att släppa lite på rutinerna sen är man "utanför" igen. Särskilt när det gäller träningen.. Men vill jag uppnå nåt resultat så är det bara och köra hårt. Bara..

Pappa fyllde 65 år i förrgår. Många födelsedagar nu. Igår hade hade en liten bjudning för de närmsta. Som vanligt så har jag ingen aning om vad jag ska köpa i present. Det blir verkligen svårare ju äldre personerna är som man ska köpa till. Barn är a piece of cake. Då är det bara att gå till BR och roffa åt sig nåt på hyllorna. Men en 65-åring som har allt som de behöver. Vad ska man köpa då? Också är det ens pappa också. Då vill jag att det ska vara nåt "speciellt". Nåt lite mer personligt. Och jag känner alltid när det gäller just pappas födelsedagar, att jag vill "betala tillbaka". Visa tacksamhet och hur mycket jag uppskattar all hans hjälp och stöd som jag fått genom åren. Nu är man ju själv vuxen, nu är det min tur att ge tillbaka.
Och det gör det ju inte mycket enklare att komma på nåt.
Jag frågade pappa vad han önskade sig i present och då fick jag till svara att köp bara någon flaska vin. "Jag behöver inget. Eller ett par kalsonger". Ja men hur kul är det?? Så opersonligt och tråkigt som det kan bli. Nej, jag ville ge en upplevelse då istället.

Brunch! Det tror jag pappa aldrig varit på. I sånna fall bara någon enstaka gång. Det ska jag bjuda honom på. Jag fick tips om stället Bockholmen, som ligger vid vattnet. Det blir ju fint. Så fick det bli.

Innan pappas mottagning igår som började kl 18.30 så skulle jag först gå på KBT direkt efter jobbet, sen åka till Täby C för att byta en t-shirt som brorsan fick i present, lämna tillbaka dvd:n som vi hyrde för en vecka sen, köpa ett kort till pappas present, köpa tamponger som jag var i stooort behov utav, sen åka och träna, sen köpa en bukett. Och sen hem, slänga av sig grejerna och sen åka. Jo just det, packa Emilys väska med kläder också så hon slipper gå utan nu när hon är hos M.
Såklart är jag stressad när jag kom hem och ber J packa ihopp Emilys väska. Om 10 min ska jag stå nere vid stationen och hämta upp min moster som också ska med.
Det är alltid jag packar ihop den här väskan, J har gjort det någon enstaka gång. Så nu när jag ber om hjälp med det så blir han alldeles handfallen och har ingen aning om vad han ska packa.
Dan innan så jag till R vilken tid vi skulle åka ikväll, så nu 10 min innan vi måste dra, så knackar jag på hans dörr, (börjar bli mer och mer stressad), och kollar om han är klar. Nej, det är han ju såklar inte. Han låg och sov..! Fan att man ska behöva tänka på allt här hemma, kände man då. Kunde inte J kolla läget m R så att han var klar i tid? Han satt i soffan o spelade Nintendo när jag kom hem.. Ja herregud, har man inte rätt att bli irriterad så när f-n har man det??
Jag fick slita upp R, packa väskan och dra ner fort som fasen till stationen för att hämta upp min moster som stod där och väntade.

Det blev en mycket trevlig ikväll i alla fall med en glad 65-årig pappa som hade sina nära och kära runtomkring sig :)

torsdag 13 oktober 2011

"JAG KAN FLYGA, JAG ÄR INTE RÄDD"..

"Jo, men herregud. Det är klart jag fixar det. Det handlar ju bara om 1 timme. Det har ju funkat förut. Nej, jag kommer inte klara det. Tänk om det inte går".
Så gick tankarna fram och tillbaka, fram och tillbaka hela natten till igår. Jag kan inte ha fått mer sömn en någon timme. Medans jag låg vaken så här så vågade jag inte heller titta på klockan. Då skulle jag bara blir stressad över hur lite tid det kanske var kvar av att försöka få någon sömn. Men när klockan skulle visa 4.40 så skulle den ringa. En halvtimme innan kunde jag inte låta bli. Men då väckte jag J. Det var knappt så att jag kunde säga till honom hur jag kände. Att jag legat vaken hela natten. Att jag inte klarar av att åka.. Jag kände mig så jäkla svag. Töntig. Misslyckad. Så här har det faktiskt aldrig blivit förut.

"J, jag kan inte åka idag. Jag klarar inte av att flyga till Malmö. Har legat vaken hela natten, är helt slut".
Sen började jag gråta. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske mest av trötthet. Inte så konstigt i och för sig.. Jag har aldrig gillat att flyga. Men när J och jag blev tillsammans så bestämde jag mer att det inte fick hindra mig att resa med honom. Han älskar ju att resa utomlands. Jag med men jag älskar inte flygrädslan. Men nu skulle jag släppa på det. Och det har faktiskt gått bra. Och det är väl faktiskt det bästa sättet. Att öva på sin rädsla.
Men sen för två somrar sen när vi skulle flyga till Kroatien så brast det helt plötsligt. Jag fick nästan panik på flyget, fick hjältklappning, svettningar, det liksom kröp i benen, och det kändes svårt att andas. Jag har aldrig var rädd för att störta, men det är att man inte har kontroll. Och det känns jäkligt obehagligt när den där känslan kommer krypandes. Och man sitter ju fast där på flyget också. Det är inte så att man kan gå ut och ta lite luft.. Nej men sitter istället som i en liten sardinburk. Fast.

Nu skulle jag flyga med jobbet fram och tillbaka till Malmö över dan bara. Till Malmö.. 1 timmes resa. Det är ju ingenting. Klart att jag fixar det. Det där bakslaget i Kroatien var ju för två år sen. Det kommer gå bra. Först hade jag tänkte att ta tåget fram och tillbaka men det skulle ta sån tid. 5 timmar enkel resa. Nej, så "mesig" får jag inte vara. Jag bokade flyget istället. Och jag var faktiskt säker på att jag skulle åka. Men sen kvällen innan, när vi satt i soffan. Då kände jag oron börja komma. Lite smått, men sen när jag skulle lägga mig och sova, då kunde jag inte tänka på nåt annat. "Tänk om jag kommer få sån där obehagligt känsla på planet? Hur gör jag då"???
Jag kunde inte åka helt enkelt. Och hur skulle jag säga det till chefen. Nu var det vara 1 tim kvar tills vi skulle ses på Arlanda. Han visste i och för sig innan hur jag känner för att flyga. Så det kändes ju bra. Så det inte skulle komma som en "överraskning" för honom. Sen är han lätt att prata med tycker. Förstående. Han skulle säkert förstå. Men åh vad det tog emot att ringa. Banga försäljningsmötet. Visst, det var inte jätteviktigt att åka dit. Men ändå. Man kändes sig som en svikare, man lät sin svaghet gå ut över jobbet. Kändes inte bra alls. Det kändes bara riktigt jäkligt dåligt. Men, det var bara att ta tjuren i hornen och ringa på en gång. Och han tog det ju jätttebra. Och var sådär förstående som jag hoppades på. Han tyckte jag skulle sova ut, inte känna sig dålig alls, det var helt förståeligt.

Jag låg o sov lite längre än vad jag kunde egentligen, efter vårat samtal. Sen åkte jag och lämnade Emily på fritids. Sen satte jag mig i bilen och körde till kontoret. Det var det minsta jag kunde göra för att döva det dåliga samvetet. Och jag var så trött hela dan. Ögonen kändes alldeles röda, huvudet var helt slut. På kvällen däckade jag vid 20 efter jag lagt Emily.
Imorgon ska jag på KBT igen. Jag ska nog fortsätta gå där ett tag till.
Det här får INTE hända igen. Nu jäklar ska rädslan bort!
"Jag kan flyga, jag är inte rädd" :)

Eftersom det blev "flygtema" i hela inlägget så kan jag lika gärna fortsätta med det.
Minns att pappa kom hem med ett kassetband när jag var liten, som han fått på flyget när han varit iväg med jobbet. Det var ett sånt här blandband. Nåt som SAS hade "fixat ihopp" som de delade ut till flygresenärerna. På det banden fanns den här låten som jag fastnade för. "Love is in the air" med Cat Stevens. Tror att jag var runt 9 år kanske.

                                         

söndag 9 oktober 2011

CONGRATS MY VERY BEST LITTLEBROTHER

Jag är envis. Kan vara väldigt envis om det behövs. Emily börjar bli mer och mer envis. Men än så länge kan hon ge sig. Inte jag. Inte idag i alla fall.

Idag är det min lillebrors födelsedag. GRATTIS MIN ÄLSKADE FINA LILLEBROR!!

För en vecka sen flyttade han till ett nytt gruppboende. Ett gruppboende som mamma och pappa äntligen har fått en plats till åt Martin. Här kommer han att få det bättre. Få den hjälp han behöver, där det finns bra, mycket bättre resurser än där han har bott nu de senaste åren. Och en bättre miljö för just honom. En lugnare och skönare miljö där han slipper blir oroad och stressad av för mycket händelser runt omkring honom.
Jag och Emily skulle idag för första gången och till hans nya hem för att fira Martins födelsedag. Resan är lite mer än en timmer härifrån. R och hans tjej Ida skulle inte följa med för R var sjuk. J kunde inte heller följa med för han var tvungen att göra rent båten som togs upp igår för säsongen.
Självklart skulle ju inte Emily heller följa med då... "Varför får R stanna hemma och inte jag?? Han är aldrig med. Han följer ju aldrig med oss när vi ska resa på semester heller! Jag tänker inte följa med!!!"
Då får man ju förklara att R följde alltid med när han var lika gammal, nu är han stor och får göra som han vill.. Men hon envisades och jag tänkte inte ge mig. Lockade lite med att hon kunde ta med sig sina Top-Modelsblock och pennor. Efter ett tag så gav hon sig.

Det var jättefint där Martin bor nu. Nära naturen, lugnt område, mysigt boende. Och personalen fick jag bra intryck av. Och viktigast av allt. Martin verkade må bra.
Jag och Emily hade varit och köpte en röd t-shirt till honom i present. Han brukar gilla att få t-shirtar. Färgglada. Men den här var tydligen inte helt ok när han öppnat paketet. Han ville hellre ha en grön. Eller en svart. Eller vit. Blir att byta helt enkelt.

Det var dags att åka hem. Det skulle ändå ta lite mer än en timme att åka. Ville ju gärna hinna träna idag också, innan middagen.
Martin satt i soffan så jag satte mig knä vid honom och sa frågade om haft det bra idag på sin födelsedag. Han frågade om vi skulle åka hem nu.
Många autistiska har svårt för att vara fysiska. De kan ha rätt svårt för att låta någon komma när dem. Kramar är ingen självklarhet för Martin.
Nu när jag satt där vid honom och var på väg att gå, så tar lyfter han helt plötsligt sin hand och söker min som jag har på benet närmast honom.  Han tar min hand lite  försiktigt, försöker få kontakt med mig och
säger "Annie, hej då". Jag blev så glad när han gjorde så. Det tog jag verkligen till mig. Att Martin söker sig fysiskt så till någon är inte vanligt. Ibland är det knappt så att mamma får en kram. Man får liksom ofta ta den av honom, inte att han ger tillbaka.
Jag blev så glad så jag gav honom en stor kram. Och kände hur mycket jag älskar min bror. Det är klart att jag känt så förut, att jag vet att jag älskar honom. Men det här kändes något särskilt. Något fint, från honom.

Idag tillägnar jag självklart en låt till Martin på hans födelsedag. Det får bli en gammal Maiden-låt. Maiden har alltid varit hans favoriter sen vi var små och han satt i sitt rum och spelade för fullt på sin trum-set samtidigt som han sjöng till Iron Maiden-lp´n som spelades på skivspelaren.


       

lördag 8 oktober 2011

GRATTIS ANNIE!

"Just det, jag fyller ju år i morgon..!" Tanken dök upp i huvudet  i måndags kväll, på väg hem från stan.
För min del så blir min egen födelsedag mindre och mindre betydelsefull för var år som går. På ett sätt kan det kännas lite tråkigt. Det var ju jättespännande "förut". Att fylla år. Man hade önskelista, man fick önska sig vad man ville äta till födelsedagsmiddag, vilka skulle man bjuda på sitt kalas.
Sen några år senare, då var det födelsedagsfest som gällde. Så mycket folk som möjligt!

Det är kul att ha lite fest idag också, när man  fyller år. Men nu är det mer att man tar tillfället i akt för att träffa sina vänner som man inte alls träffar lika ofta som man gjorde förut. Eller så har man inget alls. För att man inte orkar. Eller för att man inte vill bli uppmärksammad när man fyller år längre. "Äh, det är inget att fira".
Såna tillfällen tycker jag är synd att man inte tar till sig ibland. För när man väl sitter där hemma och med sina vänner runtomkring sig så känns det riktigt bra att man hade den här festen, middagen, eller vinkvällen som man man bjöd in till. Att man tog tillfället i akt helt enkelt.

Dan efter, när det var dags att fylla år så vaknade jag av att sambons klocka ringde. Han börjar så tidigt på mornarna så det blev inget uppvaktande vid sängen. Lite tråkigt men jag fick ett blombud på dan sänt till jobbet istället. Jag blev faktiskt riktigt överraskad, det var inte alls något jag väntade mig.

Jag åkte tidigare från jobbet för att hinna hem och laga lite fisksoppa och baka en paj. Kl 18 skulle mina föräldrar och deras respektive komma över. Vi bjöd faktiskt inte J´s familj inte den här gången. Det skulle bli runt 20 pers då. Det är jättekul att ha alla samlade men det blir så himla rörigt. Man hinner inte prata med någon riktigt ordentligt. Så nu fick det bli bara min familj istället.
M kom över med Emily när det var dags att fika. Sen kom sonens pappa över också. Så det blev en riktigt "familjefika". Jag med barnens pappor, sambon, sonen R, Emily, mamma med hennes man och pappa. Fantastiskt! Vilken bild :)