NO PAIN NO GAME!

Ingen motivation eller någon somhelst energi. Så kändes det igår. En "down-day". Gick och tittade mejlen titt som tätt för att se om jag fått kallelse på en intervju som jag hoppas på att komma till. I förrgår var jag inne i stan o lunchade med en gammal klasskompis så igår fick det bli en "sparar-dag". Blir dyrt att åka och fika och lunca alltför ofta. Men det är så tråkigt med såna här "sparar-dagar". Så osocialt. Nu när jag inte jobbar så har mitt behov för att träffa folk verkligen blivit så mycket större. Jag har nog ett ganska stort socialt behov överlag, men nu är det fördubblat.. Känns det som. En dag utan att träffa någon eller prata med någon när man inte arbetar är verkligen energidödande. För mig. Annars kan det ju ibland vara riktigt skönt att bara ha en dag för sig själv utan ha någon kontakt utåt alls. But not now.
Jag tog bilen till centrum för att inhandla lite inför Valborg. Sen köpte jag ett par byxor och en topp. Som jag ansåg faktiskt vara nödvändigt. Faktiskt. Det gav mig lite mer energi i allafall.

Höjdpunkten på denna dag var på eftermiddagen. Då var det dags att ge sig ut och springa igen. Förra gången sprang vi 5 km och det gick riktigt bra faktiskt. Första gången på år, som jag sprang så "långt". Den här gången hade vi musik i öronen och det gör verkligen att man får extra kraft när man är som tröttast. När man känner att benen börjar bli ganska tunga, andningen blir tätare och tätare, stegen mindre. Också kommer en låt som får en att bara, tända upp! Helt plötsligt orkar man lyfta de där blytunga benen som om det vore en fjäder. Och stegen blir längre, men känner sig jäkligt bra. Sån skön känsla.

Vid 14-tiden ringer M och säger att han sitter fast i bilköer på väg ut från stan. Han viste inte att herr Putin var på besök denna dag. Kanske han skulle bli lite senare. En timme senare kommer R hem från sitt jobb. Han skulle följa med oss och springa idag. För första gången. Inte första gången han springer men första gången han kommer med oss. Det skulle bli kul. Kul att springa med båda grabbarna. Synd att J inte kan komma med. Men ändå riktigt snällt av honom att tycka att det är helt ok att jag springer med mitt ex.
M blev en halvtimme försen. No problemos! Emily stod och vinkade ute vid infarten när vi alla tre gick ner mot spåret. Undra om hon tycker att det är konstigt att jag går ut och springer med hennes pappa? "Ska R också följa med? Jag visste inte att han också skulle springa!", ropade hon efter oss och log. Men det är säkerligen värdefult för henne att se att vi är så bra vänner och kul att se att brorsan följer med också. Två av hennes tre män i livet.
R har verkligen inte tränat på år och dar. Han har rökt rätt bra sista åren och sitter i stort sätt varje kväll vid datorn och äter ofta chips och dricker läsk. Ändå så hade han täten hela 2,5km-slingan. Han är ju trots allt 17 år yngre än oss också. Kanske är därför.. Han spelade mycket fotboll när han var yngre och drar ibland iväg på sommarkvällarna med grabbarna och spelar lite på skoj. Så lite lite hade han nog i grunden.
Det var kul att han var med. Jag känner mig ofta stolt när jag ser honom. Nu när han sprang före oss så tänkte jag att det där är min son. Som springer där framme. Som ser ut som en man. Min fina kille.
Det gick inte alls bra för mig den här gången. R stoppade efter 2,5 medans jag och M tog ett varv till. Men jäklar vad slut jag var. Nya tag i morgon!

En låt som definitivt för mig att kuta lite till: