Visst, man har ju själv varit där. Man vet hur det funkade "där uppe". Hur jäkla envis man kunde vara. Hur lite man lyssnade när ens föräldrar skulle predika om vad som var rätt eller fel. "De fattade ju ändå ingenting", tyckte man. Men ändå så fastnade det någonstans i bakhuvudet. Man visste ibland, att det var inte så jäkla fel det som föräldrarna faktiskt sa och tyckte. Men man skulle bara sätta sig emot, just för att det var dem som sa det. Hade någon annan sagt samma sak, någon som stod utanför familjen. Någon som man kanske t o m knappt kände. Då hade man säkert lyssnat.
Idag när man själv är vuxen och det blir motsatta roller. Att det nu är jag som ska "predika" till R, då förstår jag vilken roll man faktiskt kan ha i ens barns ögon. I ens barns tonårsögon. Eller t o m snart "vuxnaögon"..
Det känns som om R börjar komma tillbaka till den där mindre sociala attityden och sättet igen. Han sitter ju vid den där datorn varenda kväll efter jobbet och om man sticker in huvudet i hans rum några sekunder då kommer den där mindre trevliga tonen och han svarar inte ett ord mer än vad han behöver. Han varit så är i några dar och det är riktigt irriterande och provocerande att han håller på sådär.
Igår fick jag nog och sa åt honom att lägga av med det han håller på med. Lägg ner den där tonen. Jag tror att han lyssnade. Även fast han inte slutade att knappa på knapparna på tangentbordet medans jag "predikade"..
Vid middagen började vi prata om honom och hans tjej. Hon är snart klar med sina studier och vi frågade vad de har för planer sen. R berättade att de har planer på att flytta från Stockholm, att han i sånna fall tänker säga upp sig från jobbet i november. Varför november? Hon går ju inte skolan förens i vår??!! Ok, men då ser du till att fixa ett jobb först väl, innan du flyttar du? Nää, varför det, tycker? Det kan jag fixa där. Jag började förklara för honom att det är ju dumt att säga upp sig från ett jobb och sen åkan er o söka lägenhet, utan inkomst. Men han ville ju inte lyssna. Nu var man "dum i huvudet" igen för att man inte fattade något, och för att jag inte bara kunde lyssna på vad han hade att berätta.
Åhhh vad frustrerad jag blir!! Var man sådär naiv när man var yngre?? Hur tänker dem? Tänker dem över huvudtaget?? Nä, uppenbarligen inte här gången i alla fall. Tror dem att de kan åka ner och få tag på lägenhet utan inkomst? Vem vill ha en hyresgäst som inte kan betala? Eller har de tänkt att leva på bara en inkomst medans den andra söker jobb? Hur ska de gå? Jobb växer inte på träd, särskilt inte om man åker långt ifrån en storstad. Och är det inte smartare att bo hemma ett tag, spara pengar nu när han ändå har heltidsjobb, fixa körkort. Fixa en sparbuffert. Och SEN flytta. Allt det här vill man ju berätta. Man vill stötta och försäkra sina barn om det bästa. Men det går ju inte. Han lyssnar ju inte. Och som J sa. Återigen. "Låt han märka själv vad som händer". Jag veeeet. Men det är fasen inte lätt jämnt!! Det är inte lätt att inte vara det här skyddsnätet i alla situationer. Men är vuxen nu. Och jag tycker faktiskt att jag "släppt" mycket mer än tidigare. Men när man kommer till såna större livssituationer, val i livet. Då vill man ju verkligen hjälpa till. Ge bästa råden. Men nope! Inte denna gången. Heller..
