Man vill ju inte bli "ovän" med sina grannar. Man vill inte skapa någonting "olustigt". Man vill kunna gå ut på morgonen och hämta tidningen och nicka trevligt åt grannen utan att känna att man "förstört" sin minimala relation till varandra.
Vi har fyra hus runtomkring oss. Ena huset har det varit mörkt i sen vi kom hem från Gotland. Verkar som om de är bortresta. Andra huset som ligger bakom oss, det ser vi inte. Tredje huset ligger mittemot våran infart. Dem är hemma. Ett medelålderspar vars barn verkar ha vuxit ut ur huset. Man ser dem väldigt sällan i alla fall. Det fjärde huset, som också ligger mittemot infarten, där bor också ett medelålderspar. Ena sonen flyttade ut för ett år sen tror jag. Men den yngre sonen bor kvar. Hur gammal kan han vara? 20 år kanske. Jättetrevlig. Hälsar alltid glatt och vinkar.
Under sommaren har hans föräldrar varit bortresta den mesta tiden. Då tar sonen såklart hemma massa polare. Dag som kväll. Sitter o softar till musik. Hög musik. Knäcker öl efter öl. Njuter av att ha "FF". Jag förstår dem. Så skulle jag också gjort i deras ålder. Man minns ju hur det var. Hur soft som helst. Och den stämningen vill man ju inte störa, som granne. Man har "förståelse", känner med dem. Ungdomarna..
Till en viss gräns. Sen blir man tyvärr den där äldre personen. Den där 30-plussaren med familj som gärna vill ha lite lugn och ro när man sitter ute på altanen och äter middag. Visst, reggaemusiken är skön som han spelar. Men inte när det dunkar i huset av basen när klockan är sent och man vill kunna ha öppen altandörr utan att höra musik i hela vardagsrummet. Som inte kommer ut från ens egna högtalare..
Visst, jag hade kunnat gå upp till dem och be dem sänka. Lite snällt sådär, med ett leende på läpparna. Men jag överlät det till J istället.
Han ville ju alls gå upp. Egentligen. Han ville ju inte skapa den där "dåliga stämningen" mellan oss grannar. Men vi fick ta chansen. Såå farligt kan det ju inte vara. De förstår säkert.
Emily ville ju följa med också såklart. Men det sa vi nej till. Och hon tjatade. Och vi sa nej. "Men varför får jag inte följa med?" Jag ska inte heller med, Emily. Vi stannar hemma så går J själv. "Men varför får jag inte??" Ok, jag skulle ge en förklaring. Så att hon förstår. Och slutar tjata... "Därför om killarna skulle bli arga på J när han säger till så är det dumt att vi följer med. Då är det bättre att J går själv. Om det kanske skulle bli lite bråkigt". Ok, nu förstod hon. Men hon ville ändå stå ute på studsmattan och titta över till grannen när J skulle gå dit och prata med dem.
Jag satt här inne och J gick motvilligt iväg. Emily stod ute o studsade på mattan och följde J med blicken när han gick över. Jag tyckte lite synd om honom. Men som sagt, sååå farligt är det ju inte.
Det gick fort. J var tillbaka efter knappt någon minut. Jag hör Emily ropa på honom, och ser honom komma in på våran baksida. "Det gick ju bra. Det blev inget bråk!" Ropar hon- Högt.. Musiken var nerskruvad. Chansen att killarna hörde var ganska så stor.. Och J ser då lagom smått irriterad och besvärad ut.
Men Emily tyckte ju det var jättebra. Att det gick bra. Och det ville hon ju säga till J. Såklart. Att det gick bra. Fint Emily, men inte så högt kanske.... Men är man 7 år så är man.
