SMÅ BARN, SMÅ PROBLEM..ELLER..??

Det var snart dags att göra i ordning oss för att åka och lämna Emily på fritids. Jag lät henne sova lite längre i morse, det blev en sen kväll igår när hon och J var och firade en utav J´s vänner som fyllde år. Jag kunde tyvärr inte vara med. Satt i stället i bilen på väg hem från Uddevalla, där vi hade våran"säljattack". Som faktiskt gick väldigt bra!

När vi satt där och åt frukost i köket så säger Emily: "Mamma, vet du vad.  F och P (två tjejer i hennes klass) säger att jag leker för lite med dem." När hon sagt det ser jag en bekymrad min i hennes ansikte. Hon tittar ut genom fönstret med sina mörka ögon, och tankarna hon bär på är lite tyngre just nu. Min första känsla, tanke. Instinkt. Är få henne att känna och förstå att hon inte ska lyssna och bry sig om när kompisarna säger sånna saker. Att vara stark och stå på sig. Göra som hon vill, inte falla för tryckte. Att känna att hon inte gör nåt fel, hon gör det hon vill och det hon mår bra av. Men hur förmedlar jag det här till henne på ett bra sätt? Hur gör man för att få en 7-åring att ta in det här på ett bra sätt? Oron kommer för mig. Är det nu det sätter igång? Redan? Det är ju bara små barn. Varför ska tjejer alltid vara så elaka mot varandra. Vi är så bra på att psyka varandra, se andra tjejer som konkurrenter. Ja, en anledning är väl att vi ofta har dåligt självförtroende. Barn som vuxen. Inte på allt, men ofta på något. Jämför man med killar så känns de som om de ser många saker mycket enklare.
Som barn leker dem i grupp utan problem, inte massa psykande mobbing. Visst, killar kan också vara taskiga mot varandra. Men där är det med raka puckar.

Det har varit många års strulande, kämpande, jobbiga år med R från det att han började högstadiet. Skolk, ingen motivation, tjafs hemma, frånvarande pappa osv osv. Nu har han äntligen ett fast jobb, en nystart har börjat allt är äntligen mer stabilt än vad det varit på länge för honom. Men nu verkar Emily "ta över" det här istället... Ingen rast ingen ro. Åhh, jag fasar för vad som kommer att dyka upp med åren. Tonåren, killproblem, taskiga kompisar. And so on..

                                                                          

ONE STEP BACK, TWO STEPS FORWARD

Äntligen skulle de lämna soffan och datorerna för en helg...! När jag nämnde för R i veckan, lite snabbt vid middagen, att pappa (hans pappa alltså), skulle iväg till Göteborg på bokmässan i helge och tyckte att det vore väl kul att följa med, så trodde jag inte alls att han skulle ta till sig det, eller ens agera. Men det gjorde han.
Jag pratade med hans pappa (pappa D) någon dag senare, som då berättade för mig att R och hans tjej skulle följa med dem ner. Vad kul! Härligt att de äntligen göööör någonting tillsammans. Det har ju varit så himla frustrerande att bara se dem sitta där inne och häcka framför datorn. Men nu. Nu skulle de till Götet tillsammans med D och hans tjej.

Undra hur det känns för R att åka iväg med sin pappa sådär? D har ju varit frånvarande så stor del av R´s liv. Och att åka iväg tillsammans någonstans har inte hänt mer än antalet fingrar jag har på handen. Kanske hälften.. Men det är ju aldrig försent. R fyller 19 år snart, men han är fortfarande ett barn. Men om några blir han vuxen. På riktigt. Och då kanske det inte är lika aktuellt för honom längre att ta igen tiden med sin pappa. Who knows.
De åkte ner igår. Tidigt på morgonen kom D och hans tjej och hämtade upp R här hemma. Sen hämtade de upp R´s tjej för att sen bila ner direkt till bokmässan, där D hade en liten monter med sin nya bok som snart ska komma ut. R måste vara stolt över sin pappa som presterat två böcker.

Sist när jag skrev så tyckte jag R´s attityd här hemma började bli rätt taskig igen. Så nu när han varit iväg under helgen så hoppades jag på att han kanske har "lättat" lite.
Jag var och hämtade upp honom inne i stan idag, direkt efter de kommit hem från Göteborg. Och nu var han faktiskt trevligare. Vanlig liksom. I bilen berättade han om hur de varit, han visade att han köpte sig en ny bok och berättade vad den handlade. Vi hade en trevlig liten pratstund helt enkelt. Och jag sa till mig själv att INTE ta upp något som skulle kunna förstöra den här trevliga pratstunden som vi nu hade. Alltså inte ta upp något så kallat "tjat". Och det gick bra faktiskt.

Imorgon är det måndag igen och man har en ny vecka framför sig. På tisdag ska jag iväg till Trestad på en liten sk "säljattack" som vi ska ha med jobbet. Det låter hårdare än vad det är. Ingen attack så, men vi ska bearbeta lite nya områden. De ska bli kul. Spännande. Och liiiite läskigt. Men bra. Bra för självförtroendet! "Det här kommer gå bra. Det här fixar jag". Det har jag lärt mig på KBT:n (Kognitiv BeteendeTerapi) att
jag ska tänka.
 

                                                       

VEM HAR SAGT ATT DET SKA VARA LÄTT?

Visst, man har ju själv varit där. Man vet hur det funkade "där uppe". Hur jäkla envis man kunde vara. Hur lite man lyssnade när ens föräldrar skulle predika om vad som var rätt eller fel. "De fattade ju ändå ingenting", tyckte man. Men ändå så fastnade det någonstans i bakhuvudet. Man visste ibland, att det var inte så jäkla fel det som föräldrarna faktiskt sa och tyckte. Men man skulle bara sätta sig emot, just för att det var dem som sa det. Hade någon annan sagt samma sak, någon som stod utanför familjen. Någon som man kanske t o m knappt kände. Då hade man säkert lyssnat.
Idag när man själv är vuxen och det blir motsatta roller. Att det nu är jag som ska "predika" till R, då förstår jag vilken roll man faktiskt kan ha i ens barns ögon. I ens barns tonårsögon. Eller t o m snart "vuxnaögon"..

Det känns som om R börjar komma tillbaka till den där mindre sociala attityden och sättet igen. Han sitter ju vid den där datorn varenda kväll efter jobbet och om man sticker in huvudet i hans rum några sekunder då kommer den där mindre trevliga tonen och han svarar inte ett ord mer än vad han behöver. Han varit så är i några dar och det är riktigt irriterande och provocerande att han håller på sådär.
Igår fick jag nog och sa åt honom att lägga av med det han håller på med. Lägg ner den där tonen. Jag tror att han lyssnade. Även fast han inte slutade att knappa på knapparna på tangentbordet medans jag "predikade"..

Vid middagen började vi prata om honom och hans tjej. Hon är snart klar med sina studier och vi frågade vad de har för planer sen. R berättade att de har planer på att flytta från Stockholm, att han i sånna fall tänker säga upp sig från jobbet i november. Varför november? Hon går ju inte skolan förens i vår??!! Ok, men då ser du till att fixa ett jobb först väl, innan du flyttar du? Nää, varför det, tycker? Det kan jag fixa där. Jag började förklara för honom att det är ju dumt att säga upp sig från ett jobb och sen åkan er o söka lägenhet, utan inkomst. Men han ville ju inte lyssna. Nu var man "dum i huvudet" igen för att man inte fattade något, och för att jag inte bara kunde lyssna på vad han hade att berätta.
Åhhh vad frustrerad jag blir!! Var man sådär naiv när man var yngre?? Hur tänker dem? Tänker dem över huvudtaget?? Nä, uppenbarligen inte här gången i alla fall. Tror dem att de kan åka ner och få tag på lägenhet utan inkomst? Vem vill ha en hyresgäst som inte kan betala? Eller har de tänkt att leva på bara en inkomst medans den andra söker jobb? Hur ska de gå? Jobb växer inte på träd, särskilt inte om man åker långt ifrån en storstad. Och är det inte smartare att bo hemma ett tag, spara pengar nu när han ändå har heltidsjobb, fixa körkort. Fixa en sparbuffert. Och SEN flytta. Allt det här vill man ju berätta. Man vill stötta och försäkra sina barn om det bästa. Men det går ju inte. Han lyssnar ju inte. Och som J sa. Återigen. "Låt han märka själv vad som händer". Jag veeeet. Men det är fasen inte lätt jämnt!! Det är inte lätt att inte vara det här skyddsnätet i alla situationer. Men är vuxen nu. Och jag tycker faktiskt att jag "släppt" mycket mer än tidigare. Men när man kommer till såna större livssituationer,  val i livet. Då vill man ju verkligen hjälpa till. Ge bästa råden. Men nope! Inte denna gången. Heller..

80-TALSROCK OCH EN WOODY ALLEN-FILM

Sitter i soffan och känner mig småfrusen. Det skulle vara skönt med ett par varma härliga tofflor att ha på sig. Men det har jag ju inga. Istället sitter jag inlindad i en filt som alltid blir "min" när vi ska titta på tv. J tycker den sticker så mycket så istället har han den mjuka sköna. Och jag den stickiga...

Det är söndagkväll, klockan börjar närma sig 20 och det går typ inget på tv. Bara massa junk. Därför tänkte jag att jag skriver ett litet blogginlägg istället. Men om vad? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om ikväll. Har inget speciellt sådär som jag tycker är värt att blogga om. Så jag skriver väl lite om hur helgen har varit istället.
I fredags gav jag förslaget till J att hitta på nåt på kvällen. Jag kände inte för att åka hem och sätta mig i soffan och sitta och nicka till efter ett glas rödvin. Absolut, det är mysigt och skönt att bara ta det lugnt när det blir helg, men ibland vill jag gärna komma ifrån soffan. Om det går. Och det gjorde det ju den här helgen för Emily var hos M.
Jag fick ett bra förslag på jobbet på ett ställe vi kunde gå och äta på. Också bokade jag biobiljetter till filmen "Midnatt i Paris.". Det fanns inte alls några bra filmer som gick på bio så vi tog den som verkade ok. Om ens det.. Men vi ville gå på bio. Eller, JAG ville gå på bio så nu tog vi bara nåt. Jo, J ville också gå. Jag skulle ju aldrig tvinga honom om han inte ville..

Restaurangen vi åt på hette B.A.R Blasieholmen och hade inriktningen fisk. Det var en sånt där ställe där det fanns en fiskdisk där man kunde beställa fisken och välja lite "sideorders" eller så beställde man något direkt något från menyn. Det fanns kött också men mest fiskrätter. Jag gillar när det är lite annorlunda koncept från det vanliga. Ett bra after-work-ställe med mycket god mat. I recomend!
Bion gick vi och såg på Grand på Sveavägen. (Visst var det där som Olof Palme och hans fru när han blev skjuten på väg hem?)
Filmen var faktiskt helt ok. Jag hade inga som helst förväntningar och då brukar det jag faktiskt bli helt ok. Och den var lite annorlunda också. Men det kanske inte var så kontsigt att den var annorlunda. Det är ju Woddy Allen som har gjort den. Men den var konstig på ett bra sätt. Den handlade om ett par som var på besök i Paris tillsammans med tjejens föräldrar. En kväll vill killen, som spelas av Owen Wilson, som FAKTISKT var helt ok. Annars är ju en B-skådis som oftast får samma typ av roller. Lite halvdum blond kille som bara jagar brudar typ. Men den stämpeln försvann faktiskt i den här filmen. Men i alla fall, Owen Wilson går själv ut i Paris en natt för han vill inte följa med tjejen och kompisarna när de ska ut och dansa. Han går vilse och hamnar vid en kyrkklocka som slår midnatt. En gamma veteranbil kommer körandes och Owen hoppar in. Han hamnar i 20-talet och det händer lite ditten och datten. Mycket kort och dålig förklaring men gå och se den. Eller hyr. Lite gullig och mysig film. Lite charmig t o m.

Igår (lördag) skulle vi på 40-årsfest till J:s svåger. Jag var inte riktigt på festhumör så jag sa att jag kunde köra ikväll. Så slipper man ta taxi. Och vara bakfull nästa dag. Var inte heller nåt jag kände för att bli.
Som vanligt så hade jag beslutsångest om vad jag skulle ha på mig, precis när vi skulle åka. Av och på med olika kläder sen var jag tvungen att bestämma. Sen kom jag att då måste jag ju måla naglarna om jag ska ha den här toppen och de här byxorna. Men det skulle jag inte hinna. F..n! Jag får måla dem i bilen. Men nej, hur bra gick det?? Det guppade jag ju alldeles för mycket. J fick stanna till vid en busshållplats så jag kunde måla naglarna i stillastående läge. SEN kunde vi åka vidare...
När vi kom dit så hade de flesta kommit men som tur var så var det ingen sittande middag med bordsplacering så man verkade kunna droppa in lite när som. Jag kände inte ens hälften. Kanske en tiondel. Om ens det. Men det är ju alltid kul att träffa lite nytt folk. Men så där i början på en fest när alla inte blivit fulla, då blir det ju rätt stelt. De man hälsar på blir det verkligen kallsnack med. "Å bilen går bra" typ. Sen var det dags att äta. Vi satte oss vi de fyra personer vi kände. Middagen var trevlig och det var ett jäkla liv. Det kändes nästan som man var tonåring och satt på en 18-årsfest. Jättehög ljudvolym, "hockeylaget" som satt långbordet bakom var inte rädda för att höras mest och tjoade och skrev så fort någon ville resa sig upp och hålla ett litet tal. Liiite oseriöst kändes det, men det var väl kul att "testa nåt nytt" också..
Sen var det liveband som var jättebra. De fick med alla att dansa och sjunga så det var bra drag. 40-taggarna, som de flesta var (förtom vi och några till) var rätt dragna nu så nu började det att dansas och knäppa upp skjortan. Klämma sin kompisars män på rumpan och ta så många drinkar man bara kan.

När man var runt 20 tyckte man 30-taggarna var patetiska ute på krogen och tyckte att de skulle hålla sig hemma. Nu är man 30 och tycker att det ser lite "fel" ut när 40+taggarna vinglar runt på dansgolvet och skriker gamla 80-talsrockmusklåtar. Snart är man där..!

INTE KBT..ELLER KBT..

Tandläkarbesök och "KBT" stod det i kalendern idag. Båda är i Täby så det fick bli att jobba hemma idag.
Jag skulle faktiskt gärna ha åkt in till kontoret och jobbat. Eftersom jag trivs så bra. Men det blir så mycket åkandes fram och tillbaka mellan både mötena i så fall.

KBT. Kognitiv BeteendeTerapi. Jag har aldrig testat det förut. Men jag har hört från många och läst att det ska vara bra. Att det har funkat och hjälpt.
I somras när vi skulle åka till Gotland så bokade jag först ett läkarbesök hos husläkaren innan vi skulle åka. Jag visste att jag skulle noja mig över ifall det skulle bli dåligt väder på sjön. Ifall det skulle börja gunga, och jag kanske skulle må dåligt.. Inte för att jag någonsin gjort det. Men tänk om. Man vet ju inte. Lika bra att gå och få lugnande utskrivet. För förra året när vi skulle hem från Gotland blåste det på och ordentligt när vi skulle ta båten hem. Och jag fick ju värsta panikångesten pga det. Ingen kontroll alls! Och det orkade jag inte chansa på att få den här gången.
Och när jag nu satt där vid läkarens skrivbord och förklarade varför jag behövde de här tabletterna så frågade han om jag inte skulle testa att gå på sån här KBT. Jag kunde inte låta bli att känna mig skeptisk, men nu satt jag ju ändå här och kunde få en remiss och tid bokad. So why not! Vi kör, skicka remissen så går jag och testar.

Så idag var det dags. Som vanligt så var jag ute i sista sekunden och körde alldeles för snabbt för att hinna i tid. Men jag hann! Någon minut sen bara.
Jag vet inte riktigt vad jag hade för bild av hur det skulle vara, hur det skulle se ut, hur hon skulle vara. Inte så positivt i alla fall. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. På alla sätt. Hon gav faktiskt ett bra intryck. Och när hon sa att hon endast jobbade med det här deltid och annars jobbade på en privat psykmottagning i Bromma, så fick hon som en liten guldstjärna i kanten. Det blir ju så ju. Desto bättre "referenser", desto mer får man förtroendet. Så är det ju.
Och det kändes faktiskt helt ok. 5 gånger får man gå så jag går dem gångerna så får vi se om den här "lilla" ångesten vill försvinna ur kroppen. För den är faktiskt jobbig att ha. Väldigt jobbig. Även fast den inte dyker upp så ofta, så finns den där. Och jag känner mig så otroligt "svag" när jag får den. Svag som människa? Varför kan inte jag också bara gå på ett flygplan som om jag ska åka buss? Utan att känna massa ångest och oro. Det vore så jäkla skönt. Och så ska det bli! Någon dag. Det är mitt mål. Wish me luck..!

WHEN TOMORROW COMES

Idag är det säkert jättemånga som googlar på Stefan Liv. Det är nog inget ovanligt att göra det men idag har  det varit av en orsak som man aldrig någonsin vill ska hända en själv. Eller någon i sin familj, eller några av sina vänner. Ingen.

Att få ett dödsbesked i telefonen, eller när någon knackar på ens dörr; det måste vara det värsta som kan hända. När det allra minst är som väntat. Sist man sågs var som viken vanlig dag som helst. Man kanske höll på och gör i ordning inför att lämna barnen på dagis för att sen skynda ner till tåget eller för att sätta sig i massa bilköer på väg in till jobbet. Det är bara några minuter kvar innan man ska åka så man slänger bara iväg ett snabb"Hej då" i hallen till dem i familjen som inte åkt iväg ännu. Man kommer ju ändå  ringa varandra sen på dan. Eller ses på kvällen efter jobbet.

Man ligger på varsin sida av sängen. Man är fortfarande inte helt vänner, tjafset ligger i luften. Men man orkar bara inte fortsätta att tjafsa. Men man står på sig. Man vill inte ge sig. "Jag tänker inte säga förlåt. Jag orkar inte reda ut nåt nu". Man vänder sig om med ryggen mot varandra och försöker somna. Trots att aggressionerna finns där, tankarna snurrar runt i huvudet. Man har svårt för att stänga av men man måste bara somna nu för i morgon ska man upp tidigt till jobbet igen. Man kommer ju ändå ses imorgon. Vi fortsätter att prata om det då istället. Eller så kanske det har runnit ut i sanden. 

Man kanske somnar som ovänner. Inte som vänner i alla fall. Vi tar det i morgon istället. För vi ska ju ända ses nästa dag..

Tankarna har kommit många gånger att man INTE ska skiljas åt som ovänner. Att man ska leva för dagen. Att man aldrig ska någon för givet. För vem vet hur morgondagen ser ut. Ingen. Morgondagen för Stefan Livs familj blev en mardröm. Och hur kunde de veta det dan innan, när allt var som vanligt? När allt var så bra.

När sånna här hemska tragedier inträffar får man ofta en tankeställare. I alla fall jag. Till livet. Livet är kort. Livet är så oförutsägbart. Tänk inte, agera! "Jag borde ju.." Gör det då! "Tänk om vi kunde.." Se till att det händer! Byt jobb, åk på den där resan, ring till vännen som du varit ovän med ett tag, skit i stoltheten, hälsa på mormor oftare, köp den där båten, visa uppskattning till dem man håller av. Just do it! För man vet aldrig vem eller vad som finns kvar imorgon. Det ska jag i alla fall försöka bli bättre på. För vem vet hur morgondagen ser ut? Ingen.

Den här låten spelades ur iPoden medans jag googlade på "Stefan Liv" ikväll. "Shoreline" med Anna Thernheim. Den går till Stefan Liv och hans familj.

   

                                                

Vad är en bal på slottet?

Det finns en fördel (säkert flera också) med att knappt gå ut längre. Och det är att när man väl gör det så blir det oftast riktigt kul. Förut när man gick ut typ varannan helg, då kunde man ofta känna att den ena utgången var den andra lik. Men inte nu. Det händer ju så otroligt sällan numera. Men igår blev det en lyckad, rolig och bra utgång med tjejerna.

Vi brukar ses kanske en gång i månaden allihopa. Sen några år tillbaka har vi haft tjejmiddagar och turats om att ha den hos sig. Alla ses hos någon som har fixat middag och efterrätt. När all mat är uppäten och all vin druckits upp så blir det spontandans på golvet i vardagsrummet. Och sen utgång på stan. Så var det de första två, tre åren. Men nu stannar vi kvar på vardagsrumsgolvet. Eller så blir vi kvar i stolarna vid middagsbordet. Vinet dricks inte alltid längre upp och det har faktiskt t o m hänt att det bytts ut mot vatten. Vad hände?? Vi har blivit 30+. Trötta småbarnsmammor som börjar titta på klockan när den passerat 23. Börjat gnugga ögonen och gäspa och säga att "det är en dag i morgon också".

Nu under sommar och semestertider så har vi haft ett litet uppehåll på att ses. Så nu var det dags att tag i att ses igen. Men jag kände inte för att sitta hemma och gäspa när klockan blir 23. Nu ville jag gå ut. For once. Så jag bokade bord till oss 7 tjejer som kunde komma med, på ett Italienskt ställe inne i stan.
Jättetrevligt blev det. Det kändes som om alla behövde komma ut. Komma ifrån vardagen, släppa på sina mammaroller och bara ha kul. Jag är ju barnledig varannan vecka så jag kanske inte har riktigt samma behov av att få "komma ifrån" för en kväll, men det var riktigt kul att komma ut med tjejerna. Bara sitta och snacka om allt möjligt, äta god mat på en restaurang. Beställa in gott vin, bli lite småberusad. Bli lite fnittriga. Så där som var för typ 15 år sen.

En tjej i gänget är singel och därför ute typ varje helg så hon fick guida oss genom stan, vart man skulle gå. Vi har ju ingen koll alls. "Är det där stället Hirschenkeller på Regeringsgatan öppet fortfarande? Nähä, det stängde för 10 år sen..."
Vi gick in på Riche och tittade på alla människor som satt i baren, tittade på alla människor som klätt upp sig för att hoppas på att den här kvällen kanske man får napp. Tittade på alla människor som försöker söka och nå någons blick på andra sidan baren.
Sen gick vi till ett ställe där vi hoppades på att få dansa lite. Och visst, det fick vi. Men alla runtomkring oss var säker minst 10 år yngre och ljudet av musiken spelades ut från högtalare som inte kunde överrösta vad man sa. Nu förstod man varför det var gratis inträde.. Nej, inget bra ställe alls men vi hade kul ändå, och alla fick göra några dansmoves innan fötterna började värka ordentligt, klockan närmade sig 02 och alla ville helt plötsligt hem. Men först det klassiska besöket på McDonalds.

Nu har vi blivit vallade ute på ängarna för den här gången. Nästa gång vet vi inte när det blir. Kanske om ett halvår, ett år. Who knows. Idag är alla back on track igen. På med mammarollen. Och vi gillar det. Vi älskar det! Att komma ut och dansa loss och dricka lite mer än vad man ska är kul ibland. Men sen vill man "tillbaka". Man kan få för mycket av det goda. Och det blir det inte lika kul längre.

You gotta do what you gotta do

Jag trivs riktigt j--a bra på nya jobbet. Sen jag började i mitten av juni så har varje dag varit givande, rolig, spännande. Kul! Jag har faktiskt nog aldrig känt så här för något jobb tidigare.
Vad är det som får mig att känna så här då? Varför känns det så bra? Jo men dels för att jag har velat bli säljare ganska länge. Och nu äntligen är jag det. På ett bra företag. Inte alls den här "kräng-sälj-kulturen". Helt tvärtom. Det är kvalité rakt igenom. Sen verkar alla trivas så bra på företaget. Man har kul tillsammans, man hjälper varandra. Och vi säljare tävlar inte mot varandra på nåt sätt. Och det är ingen hierarki. Inte alls. Både VD:n för Sverige och nordiska VD:n är verkligen laid back.  Man känner att alla är på samma nivå. Kanske inte "befattnings-mässigt"men att alla liksom är värda lite mycket. Oavsett om du är säljchef eller sitter på kundtjänst. Cheferna lunchar med "oss andra". Vi andra lunchar med cheferna.

Nej, det känns bra det här. Och för att spä på det ännu lite mer så måste jag säga att jag aldrig har skrattat så mycket som jag gör på nya jobbet. Vi är tre säljare på kontoret som alla sitter i samma rum och jobbar. Det är bara en som är "gammal i gården", vi andra två är nya. Och vi funkar riktigt bra ihop. Det är jag och två killar. Det är nog också en anledning till att vi funkar bra i grupp. Blir det för mycket tjejer så känns det som att det lätt kan bli massa kackel, för mycket tjejsnack. Nåt som jag absolut tycker är jättekul och trevligt, men som ibland också kan bli mindre fördelaktigt på jobbet. Och är det bara killar i grupp, då blir det för grabbigt. Men en blandning tror jag är det ultimata. Mycket bättre teamwork med blandning.

Och vad viktigt det är att arbeta på jobb man trivs på. Det gör ju så himla mycket. Man tar ju ofta med sig "jobbet hem". Man blir så mycket gladare, positiv, piggare. Man blir en gladare mamma, flickvän, sambo, kompis, fru. Nej, trivs man inte på jobbet och man märker att det inte blir någon förändring. Att det går ut över sitt privatliv. Då är det dags att bryta sig ur det dåliga mönstret. Innan det är försent. Innan man blir alltför bekväm, gammal eller kanske rädd. Rädd för att byta till nåt nytt som man inte gjort förut. "Jag har det ju rätt ok här ändå". Jo visst, men det ska vara bra. Man ska tycka att det är kul att gå till jobbet. Det ska jag ge nåt. Man ska känna att man får nåt tillbaka. Som i en relation till människor. Ge och ta. Samma sak gäller i arbetslivet.

You only live once! So live your life!