Sitter i soffan, filtallriken står tom på bordet, morgon-tv på TV4 är på. Klockan är snart 10.30. Jag passar på att skriva innan dagen drar igång. J ligger fortfarande och sover. Han var ute på en liten "cykelsafari" i Åkersberga igår kväll. En pubrunda m grabbarna, en öl på varje "hak". R och flickvännen sover också. Endast tomten är vaken.. Emily är hos sin pappa.
Härom natten vaknade jag av att det var dags för ett litet toabesök. När jag skulle lägga mig igen så kunde jag inte somna om. Jag var helt plötsligt alldeles klarvaken. I två timmar låg jag och stirrade ut i mörkret och väntade på att ögonen skulle blir trötta. Hade jag ett jobb att gå upp till nästa morgon så hade det varit stressigt, man hade legat och tittat på klockan, räkna ner timmarna till att gå upp. Nu var det ju inte så. Som tur var. Men det är ju ändå så himla jobbigt att bara ligga där och vänta.
Jag började tänka massor. Tänka på nya jobbet. Nervositeten kändes i magen. Rädslan, spänningen. Jag längtar verkligen tills jag ska börja jobba. Nu är det bara tre dagar kvar. Men sen kommer ju de här prestationsångesttankarna. Som vi tjejer brukar vara bra på att ta fram. Helt plötsligt började tänka på prövotiden. Jag har ju faktiskt 6 mån prövotid. Tänk om jag inte fixar dem? Tänk om chefen kommer kalla mig på hans rum och säga att jag är för dålig för att vara kvar? Tänker jag inte kommer prestera? Tänk om de kommer bli missnöjda? Det känns som om de har målat upp än jättebild av mig, att jag ska vara så himla bra.. Vilken press!
Varför ska man alltid tänka sådär? Eller, varför ska JAG alltid tänka sådär?? För att jag är så jäkla typiskt tjejig ibland. Jag är så bra på att älta, fundera och analysera. Det går som det går. End of thinking!
Igår kväll när J var o cyklade runt i Berga, så fick jag besök av en vän. Vi satt o drack vin på altanen, pratade om allt, allt, allt. Och så otroligt härligt att kunna sitta ute ända fram till 01.30 utan att frysa.
Idag ska jag över och fika med en annan vän. En vän som jag lärde känna i gymnasiet men som jag aldrig riktigt umgåts med. Vi "hängde" litegrann runt studenten minns jag, men aldrig själva. Sen dess har jag i stort sett inte sett henne. Men sen sprang vi på varandra på gymmet i höstas. På nationaldagen sprang vi på varandra i stan och bestämde att ta en fika. Det ska bli kul och höra vad hon har gjort de senaste 15 åren.
Jag älskar att höra människor berätta sina livshistorier. För alla har verkligen en.
