SÅ OTROLIGT KLUMPIGT!!!

Så otroligt riktiga j...a klumpigt!! Efter att haft tjänstebil i knappt två veckor så repar ju upplaken
på ena sidordörren när jag ska åka in på våran infart här hemma. Den där j..a pelaren som står i vägen
och sen två bilar till som står på infarten. Det blr liiite trångt att komma in där men jag har ju alltid fixat det förut. Men nu när jag har tjänstebil, så skrapar jag självklart emot..!!!
Åh, vilken ångest jag hade igår kväll. Vad ska min chef tänka om mig nu?? "Jaha, det är var ju smidigt, bra Annie..! Typiskt tjejer.." Men ändå så har jag fått en känsla av att han är snäll. Och förstående. Jag tror faktiskt inte att han kommer bli arg eller så. Men det är bara så pinsamt. Och dessutom efter så kort tid.

Men det gick bra som tur var..! "Ingen fara, Annie. Sånt händer. Det där fixar vi". Det var ju där det svaret man hade hoppats på att få. Men inte riktigt vågade tro det helt. Skönt!!

Så! Nu är det överstökat. Nu vänder vi blad och går vidare.. :)

"WE ARE THE ONES WHO MAKES A BRIGHTER DAY SO LET START GIVIN´"

Bara ta det lugnt, inte anstränga mig på nåt sätt. Bara vila. Det har varit min inställning idag. För att jag inte ska bli sämre imorgon och inte kunna gå till jobbet. Det skulle verkligen ta emot faktiskt, att ringa och sjukanmäla sig efter bara en vecka. Not looking good..

Så vad har jag gjort idag? Sov fram tills klockan var 9.30. Inte likt mig, inte helt frisk. Förkylningen var fortfarande kvar i kroppen. Men det var riktigt skönt att kunna sova ut. Sov inte helt bra i båten. J kallade mig för "prinsessan på ärten" när jag vaknade i ruffen på midsommardagen, och var lagom öm i kroppen. Men jag har svårt för att sova på andra ställen än i en säng. Och på andra ställen än i ens egna säng. Jag klarade att sova fram tills kl 8 i alla fall.

Frukosten fick bli i soffan. Knäppte på tv:n och tittade på slutet av 4:ans morgon-tv. Eric Saaaade var med. Igen. Han är ju med överallt hela tiden på media känns det som. Det går bra för honom. Kul. Han är ju faktiskt rätt duktig. Not my kind of music. Men ändå.
J gick ut för att fixa gräsmattan där det är alldeles för mycket mossa och ogräs. Eftersom jag bara skulle vila och inte göra någonting idag, så blev jag kvar i soffan. "So you think you can dance" började på femman. Gillar programmet starkt. Älskar dansen. Varje gång jag ser programmet så frågar jag mig själv varför jag inte fortsatte med dansen. Det är ju så jäkla kul att dansa. Visst, det är inte försent. Men jag vet ändå, jag känner mig själv, att jag inte skulle börja nu ändå.

Sen började Oprah Winfrey. Det var nåt program som handlade om välgörenhet. Det är kanske inte så ovanligt när det gäller henne i och försig. Men jag tittar ju sällan på hennes program i och med att det aldrig går på kvällar. Annar tycker jag hon är bra. Det här programmet handlade om att två team skulle uppfylla någons önskan. Det ena teamet fick i uppdrag att ordna en julafton till barn på en skola som aldrig fått uppleva det förut, pga att deras föräldrar är så fattiga. Så hade de fått en budget och skulle också få in så mycket pengar som möjligt för att kunna maxa det här. Det andra teamet skulle också göra nåt för en skola. En skola som knappt hade pengar där också fattiga barn gick. De hade ingen lekplats och standarden på gården var botten. Så fick man följa med de här grupperna och se hur de gjorde för att få ihopp pengarna, hur bra de jobbade i sina team osv. De fick också hjälp av varsin kändis att få in så mycket sponsorpengar som möjligt. Ena kändisen var Andre Agassi och den andra var någon känd skateboard åkare. Minns inte vad han hette...

När jag satt och tittade på det här otroligt typiska hjälte-amerikanska programmet så fick jag nästan gråten i halsen när man såg hur glada alla fattiga barn blev, så tänkte man att det här är ju bara något som någon som Oprah kan göra. Och hon gör det så jäkla bra. Faktiskt. Hade jag haft så mycket pengar som hon så skulle också köpa hundratals juklappar tilla alal fattiga barn och ta hjälp av världskändisar. Hon snackar ju inte bara, hon engagerar sig verkligen. Snacka om att bli hyllad den dag hon går bort. Borde hon bli i alla fall. Tycker jag..
Nej, det var häftigt att se faktiskt. Publiken blev ju helt galna.
Jag måste ju lägga in låten "We are the world"som kom upp i huvdet när man såg hennes program. Jag vet, lite larvigt, men den passar ju så bra till det här "temat". Lyssnade mycket på den när jag var liten. Pappa hade köpt kassetbandet med World Aid, som gruppen hette som gjorde de här välgörenhetslåtarna. Michael Jackson var ju med så man var bara tvungen att gilla låten..! Men den VAR ju faktiskt bra. Tyckte det var maffig med alla olika röster som sjöng ihopp och kontrade varandra. Stevie Wonders mjuka härliga soulröst tillsammans med Bruce Springsteens The Boss hesa häftiga röst. Rös t o m, när jag lyssnade på den minns jag. "Jag ska också hjälpa alla fattiga när jag när blir stor".

SNORIG MIDSOMMAR

Tiden går fort när man har roligt.. Min ursäkt för att jag inte har skrivit på alldeles för lång tid.
Men det är faktiskt min sanna anledning.
Nya jobbet började förra torsdagen och sen dess har alla kvällar varit trötta. Nu är man tillbaka i verkligheten igen. Verkligheten i arbetslivet, då kvällarna är korta, fullt med "vardags-måsten". Sitta i bilköer, komma på middag, laga middag, diska, plocka undan, göra iordning Emily för att bädda om henne och läsa en liten saga. Om inte tiden dragit iväg väg för mycket, då får det bli lite småprat och sen släcka lampan och säga god natt.

Verkligheten känns bra. Riktigt riktigt bra. Äntligen är jag här!
Första dan på jobbet var jättebra. Och jättelång. Jättelång för att det var sommarfest fram tills 22-tiden.
När jag kom hem somnade jag sekunden efter jag lagt huvudet på kudden.

Tiden går ju fort..när man har roligt. Det har redan gått lite mer än en vecka sen jag började. Dagarna har bestått av att i bra takt sätta mig in i verksamheten, vad jag ska göra, hur säljmöten går till, hur jag ska jobba, vad alla gör. Mycket att lära, mycket att få in i huvudet. Inte så konstigt att man är trött. Och det gör absolut ingeting :)

Dan innan midsommar. Självklart börjar jag känna mig förkyld. Natten till midsommar sov jag nog inte mer än 4 timmar. Nätterna är verkligen de värsta när jag är riktigt förkyld. Jag hatar att  inte kunna sova, inte kunna ligger ner med huvudet på kudden för då kan man inte andas i ena näsborren för att den är så täppt. Då ska man försöka sittligga och sova istället. Och få ont i nacken.
På morgonen var jag riktigt dålig faktiskt. Feber, jättetrött, snorig och hostig. Och vi som skulle ut till skärgåden och fira midsommar med Jockes släkt, familj och vänner. Skulle jag åka ut ändå, även fast jag var dålig? Då riskerar man att bli sämre och vara dålig på måndag när det är dags att jobba igen. Det skulle inte alls kännas bra, att vara sjuk efter redan 1 1/2 vecka på nya jobbet. Men skulle jag sitta hemma i huset på midsommar istället, alldeles själv och äta korv och makaroner? Nej, fy f-n vad tråkigt! Jag proppade i mig två Ipren efter frukosten, la mig och vilade i en halvtimme och hoppade sen i duschen med hopp om att piggna till. Och det hjälpte faktiskt. Kände mig lite bättre efter ett tag. Men det kändes ändå dumt att att vara "för dum" så jag knöt en snusnäsduk runt huvudet för att inte riskera att få öroninflamation i båten på väg ut. Skulle ändå åka i ca halvtimme.

Midsommar blev jättebra. Lika bra som den alltid  brukar bli där ute på Gistholmen. Även fast jag fick ta fram snorpappret var tionde minut ur fickan, för att snyta mig.
Det blev det traditionella midsommar-långbordet som alltid varje år. Sen klä midsommarstången och dansa runt midsommarstången. Men i år fick jag passa för dansen. Jag kände mig inte så pass pigg för att orka hoppa grodor och "hänga och  tvätta våra kläder". Jag fick vara fotograf istället vilket var lika underhållande det.
Efter dansen började solen visa sig ordentligt. Vi gick ner till båtarna där solen lös som mest, tog fram lite chips och godis och  något gott att dricka. Och bara satt (eller låg på soldynan) och hade det bra. Emily tog fram sitt nyinköpta fiskespö och satt och kastade.
Efter ett tag blev det middagsdags. J hade varit så snäll att laga lasagne kvällen innan och lagt in i små folielådor som vi hade med oss ut. Jag var ju lite lätt "däckad" den kvällen så jag kunde inte vara med på matlagningen.
Vi satt i båten óch åt medans solen sken bakom oss. Vilken livskvalitet. Och avkoppling. Det måste vara en av de mest avkopplande platserna att vara på. Skärgården. Att omringas av den här vackra naturen, lungt vatten.

Efter middag kom tröttheten. Tyngre än vanligt. Jag var inte frisk. Iprenen började nog gå ur kroppen. För att orka med kvällen fick jag gå och ta en liten tupplur, en liten vilostund i ruffen. J kände sig också seg och Emily ville mer än gärna gå och lägga sig i ruffen. Hon tyckte det var så mysigt när vi bäddat upp med täcken och kuddarna. Det tycker jag också faktiskt. Så vi kröp in där o la oss, tog en powernap.
Klockan 21 var det dags för dans i storstugan. Emily hoppade upp ner och ville gå upp dit på en gång. Frågade var klockan var, varannan minut. Sen blev det äntligen dag. På vägen upp från båten upp mot storstugan hoppade hon av glädje. Hon sa att hon kände sig pirrig, att det skulle bli så kul.
När vi kom upp hade musiken satt igång och många var redan på plats. Festen hade börjat :)
Det kom någon discolåt som jag vet att Emily gillar så jag drog upp henne på "dansgolvet". Men då blev hon helt plötsligt lite blyg. Och trött. ¨
Lite dans blev det, men sen blev hon jättetrött och ville gå och lägga sig. En halvtimme blev det i alla fall i storstugan. J stannade kvar mendans jag och Emily gick ner till båten. En timme senare kom J och det blev läggdags. Midsommar var slut för denna gång. Nästa gång ska jag vara frisk. Men allt blev topp ändå!

DON´T WORRY BE HAPPY..!!

Sitter i soffan, filtallriken står tom på bordet, morgon-tv på TV4 är på. Klockan är snart 10.30. Jag passar på att skriva innan dagen drar igång. J ligger fortfarande och sover. Han var ute på en liten "cykelsafari" i Åkersberga igår kväll. En pubrunda m grabbarna, en öl på varje "hak". R och flickvännen sover också. Endast tomten är vaken.. Emily är hos sin pappa.

Härom natten vaknade jag av att det var dags för ett litet toabesök. När jag skulle lägga mig igen så kunde jag inte somna om. Jag var helt plötsligt alldeles klarvaken. I två timmar låg jag och stirrade ut i mörkret och väntade på att ögonen skulle blir trötta. Hade jag ett jobb att gå upp till nästa morgon så hade det varit stressigt, man hade legat och tittat på klockan, räkna ner timmarna till att gå upp. Nu var det ju inte så. Som tur var. Men det är ju ändå så himla jobbigt att bara ligga där och vänta.
Jag började tänka massor. Tänka på nya jobbet. Nervositeten kändes i magen. Rädslan, spänningen. Jag längtar verkligen tills jag ska börja jobba. Nu är det bara tre dagar kvar. Men sen kommer ju de här prestationsångesttankarna. Som vi tjejer brukar vara bra på att ta fram. Helt plötsligt började tänka på prövotiden. Jag har ju faktiskt 6 mån prövotid. Tänk om jag inte fixar dem? Tänk om chefen kommer kalla mig på hans rum och säga att jag är för dålig för att vara kvar? Tänker jag inte kommer prestera? Tänk om de kommer bli missnöjda? Det känns som om de har målat upp än jättebild av mig, att jag ska vara så himla bra.. Vilken press!
Varför ska man alltid tänka sådär? Eller, varför ska JAG alltid tänka sådär?? För att jag är så jäkla typiskt tjejig ibland. Jag är så bra på att älta, fundera och  analysera. Det går som det går. End of thinking!

Igår kväll när J var o cyklade runt i Berga, så fick jag besök av en vän. Vi satt o drack vin på altanen, pratade om allt, allt, allt. Och så otroligt härligt att kunna sitta ute ända fram till 01.30 utan att frysa.

Idag ska jag över och fika med en annan vän. En vän som jag lärde känna i gymnasiet men som jag aldrig riktigt umgåts med. Vi "hängde" litegrann runt studenten minns jag, men aldrig själva. Sen dess har jag i stort sett inte sett henne. Men sen sprang vi på varandra på gymmet i höstas. På nationaldagen sprang vi på varandra i stan och bestämde att ta en fika. Det ska bli kul och höra vad hon har gjort de senaste 15 åren.
Jag älskar att höra människor berätta sina livshistorier. För alla har verkligen en.

BACK IN BUSINESS

35 min kvar innan jag ska vara på plats och skriva på kontraktet. Som vanligt är jag sen. Förstår inte varför det alltid blir så, jag som tyckte jag var ute i god tid nu.
Ytterdörren är låst, går mot bilen för att åka iväg. Hinner knappt ta några steg förens jag kommer på att jag glömt att lägga ut nycklarna åt R som skulle komma hem på lunchen. Så! Nu kunde jag åka. Bilen var varm. Ratten var stekhet. Maxa AC:n, ner med fönstrena och sen iväg. Bensinlampan lyser. Fasen ockå, nu måste jag tanka också.
Men jag hann faktiskt ändå. Kom t o m 7 min för tidigt så jag hann sitta kvar i bilen och sätta på mig lite läppbalsam i lugn och ro. Jag kände mig ju lite nervös inför det här mötet igår kväll. Nervositeten satt kvar imorse också, men när jag klev in i hissen i byggnaden och åkte upp 6 våningar, så var den borta. Min nya chef kom och tog emot mig när jag ringde på vid receptionen. Vi gjorde sen det "sedvanliga".. Gick in och satte oss i ett rum tillsammans med den HR-ansvariga. Hon presenterade sig kort och gick sen. Jag och min nya chef satt och gick igenom kontraktet. Sen fick jag en map med företagets färger och logga på. Däri låg det massa andra papper som vi gick igenom. Känns som om man gjort det här några gånger nu men den här gången kändes det bättre och roligare än det någonsin gjort tidigare. Att gå igenom regler, handbok mm.
Sen tog vi den här "vanliga" rundan på kontoret då man blir presenterad som det "nya tillskottet". Man känner att man får nyfikna blickar på sig från olika håll och jag kan inte låta bli att tänka och undra vad de tycker om det dem ser. "Är det så hon ser ut, den nya säljaren".. Men det känns också som en ganska van sits.

Vilken värme det har varit idag! Härligt. Men också ganska klibbigt. Nu gick det inte att åka hem och sätta sig på baksidan, det var alldeles för varmt för det. Nej, hem och äta lunch och sen åka och lägga mig vid vattnet. Jag tänkte på Emily som var på en varm skolgård nu. Och att jag "bara" har ca 1 vecka kvar av min arbetslösa tid. Sen kommer jag att jobba på heltid igen. Då kommer jag inte alls träffa henne lika mycket som jag gjort nu sista året. Nej, jag tar med henne också. Jag slängde in matresterna från igår i mikron, slängde i mig maten, packade lite snabbt badväskan och åkte sen och hämtade en förvånad Emily som undrade varför jag helt plötsligt stod i hallen så tidigt. Glad blev hon :)
En till lite kvalitietsdags. En kvalitetseftermiddag. Vi åkte till en badstrand inte långt härifrån. Det var knappt några folk alls. Klockan var bara runt 14, de flesta barnen var fortfarande på dagis eller i skolan.
Vi tog fram fikat på en gång. Det är ju det mysigaste. I alla fall när man är barn. Och vuxen. Ibland.
Efter någon timme på stranden med sol och lite skvättande i vattnet så blev Emily lite toanödig.. Bajamajorna var inte på plats än, sässongen har väl inte börjat riktigt ännu. Så vi åkte hem. Innan det blev försent..

The Sounds är jäkligt bra! Den här låten har jag som favvo med dem just nu. Hade jag varit tonåring och lyssnat på dem så hade jag satt på den här när jag blev arg på pojkvännen. Typ som man gjorde med låten "I hate you so much right now" med Kelly. 

100% KVALITÉ

Varje ålder har verkligen sin charm. Bebisåldern är så mysig. Man kan ligga o pussa på sin lilla bebis hur mycket som helst. Lukten av bebis. Man ler och smälter så fort bebisen ger ifrån sig ett litet ljud, en liten grimas.
6-snart 7-åring är också en väldigt härlig och mysig ålder. Rolig. Det verkar vara mycket som utvecklar sig i deras kroppar. Benen har dragit iväg ordentligt, hjärnan arbetar hårt verkar det som. Mycket funderingar, frågor, tankar. Fantasin börjar sprudla mer och mer. Humöret kan helt plötsligt börja svacka. En liten tonåring börjar komma fram. Fast på ett väldigt milt sätt.

Idag på nationaldagen åkte jag och Emily in till stan. Minns att jag och M hade det lite som tradition med R när han var i Emilys ålder. Nu var det Emilys tur. J jobbade så det fick bli en mor-och-dotter-dag. En mycket mysig sådan blev det. En kvalitetsdag.
Vi tog tåget in till stan och sen t-banan någon station. När vi kom upp från t-banan var det första Emily sa: "Åh vad fint det är!" Vi är inte så ofta inne i stan med henne och när det väl blivit så har det varit på andra ställen, inte där vi var nu. De ställena har ju också varit fina, men det här var ett litet nyare ställe för henne. Vi gick bort mot Kungsträdgården där det fortfarande var "Smaka på Stockholm". Alltså massa matstånd i hela Kungsträdgården. Doftade gott matos överallt från alla möjliga olika kök. När vi kom in i området stod det killar och delade ut vimplar med Svenska flaggan. Emily fick en handen på en gång.
Jag hade lovat henne en ballong och dem fick hon syn på ganska snabbt i Kungsan. Vi styrde dit på en gång. Det blev en hjärtformad ballong med hästar på. Emily har blivit väldigt djurkär på sistone. Alla hundar hon ser är "åhhh så gulligaaaa".. :)
När hon fått sin ballong gick vi till ett glasstånd i närheten och köpte oss varsin bägare med tre kulor i. I de små små-parkerna bakom Kungsan hittade vi en liten plätt där vi satte oss och slickade i oss glasssen innan den smalt bort.

När glassen var uppäten och det bara var glassås kvar i bägaren, så gick vi bort mot Slottet. Tittade p alla båtar, alla folk. Det var varmt nu men som tur var så blåste det på rätt bra. Vi tog en promenad in mot Gamla stan, köpte en chokladboll för 25:-. Helt stört vilka priser, och egentligen ännu mer stört att man köper ändå.

Efter jättelyckad dag åkte vi hem. Trötta och nöjda.
Imorgon ska jag skriva kontrakt på nya jobbet. Är nästan lite nervös...                                                                

LÅNGA KÖER PÅ GRÖNAN OCH MYCKET EFTERLÄNGTAD KORV I SKÄRGÅRDEN

En underbar långhelg!! Ja, det känns som en långhelg för mig också, även fast jag inte har börjat jobba än. Alla här hemma, inte massa tider att tänka på, Emily får vara uppe längre. Mer avslappnat.

Vi började helgen på torsdagen då vi åkte till Gröna Lund. Med alla andra tusentals människor.. Vi förstod att det skulle bli mycket folk. Solen sken, långhelg, nyligen lön.
När vi kom dit var det 10 min kvar innan öppning. Kön var ändå inte jättelång, men det var ändå kö.
Vi fick väl stå där i 20 min ungefär, men det var helt ok. Värre blev det för dem vi skulle möta upp utanför Grönan. De blev lite sena och kom strax efter oss. Då hade kön hunnit slingra sig bakom byggnaden och bort mot Skansen. Helt sjukt! 1 timme fick de stå och köa till att komma in på Grönan...!
Jag blev den första av mig och J som fick åka med Emily. Det blev "Tåget". En lagom liten slingrig småsnabb bana där svängarna vara tvära och som fick en att sitta och skratta. Alldeles lagom för mig.
Jag är ju inte alls den där åk-entusiasten. Tyvärr.. Det ser ju hur kul ut som helst att åka alla berg-och-dalbanor. Men jag vågar bara inte. Blev avskräckt som barn då jag trodde att det inte alls skulle kännas nåt att åka Flygande Mattan. Ett av mina mest hemska upplevelser i livet.. Jag satt med huvudet i mammas famn hela "resan" och trodde att jag skulle dö. Varje gång mattan åkte ner i hissnande fart tappade jag andan. Och det var sååå obehaglig. Aldrig mer! Och så fick det bli.  Inget mer åkandes där jag kan tappa andan. Och det kanske jag gör om jag åker berg-och-dalbanor.. Jag tänker inte chansa i alla fall.

Emily är helt tvärtemot mig. Hon älskar att åka allt hon får åka på Grönan. Nackdelen med det den här gången var att att ställa sig i alla milslånga köer till varje attraktion. Det tog säkert en halvtimme att köa för varje grej. Och det kändes taskigt att säga nej till att åka. Det var ju därför vi åkt dit. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ställa sig och köa. Men det var det faktiskt värt. Det är så kul att se hur Emily tjuter av förtjusning när hon åker.
Men i slutet fick det vara slutköat. Och alla började bli ganska trötta. Men en sista grej fick hon åka. Twister. Den nya berg-och-dalbanan. Den första av trä på Grönan. Det här är ju en stor bana. Ingen Vilda Musen-grej. Jag kunde inte låta bli att bli den oroliga mamman. Tänk om Emily skulle få världens chock när hon sitter där och ser vilket stup hon ska åka nerför. Tänk om hon blir livrädd och börjar gråta. Vilken mardröm. Usch, jag blev nervös bara av att stå nedanför och titta på alla som åkte. Där skulle Emily upp och åka.
Kön var på säkert 40 min. Jocke, Emily och pappan i vårat sällskap, ställde sig för att åka. När det äntligen var deras tur (eller äntligen visste jag inte då..) stod jag nedanför med kameran i högsta hugg. Jag såg vagnen tuffa uppåt för en brant hög backe. Sen kom de på toppen. Nedanför var värdens nerförbacke. Ett stup tyckte jag mer att det var. Nu var det dags. Men hon skrattade. Hela ansiktet lös. Åh vad skönt. Vad härligt! Och vad stolt jag kände mig. Hon fixade det. Hon är så tuff! Jag skulle aldrig satt mig där som 7-åring.
Ner hon kom ner var det som hon inte gjort nåt annat än åka hela livet. Medans jag ställde tusen frågor. Jag var tusen ggr mer uppspelt än var hon var. Men sa sa hon faktist på vägen hem att hon vid ett tillfälle kände att det var lite läskigt att hon fick gråten i halsen men höll igen. Lilla snutta. Lilla tuffa snutta.

Fredagen var en lugn dag. Det var en varmare dag en gårdagen. J var tvungen att jobba och det skulle bli faktiskt bli skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Var fortfarande lite trötta från gårdagen. Jag åkte till centrum för att handla på mig ett gäng sommarkläder till Emily. Allt är ju för litet från förra året. Och det var så skönt att kunna handla ordentligt nu. Nu när man vet att jag fått jobb. Att jag kommer få lön snart. Nu behövde jag inte handla så begränsat som när man går på A-kassa. Äntligen.

Igår lördag åkte vi ut med båten. Vädret var helt fantastiskt. Inte ett moln på himlen. Vi tog med oss en engångsgrill, lite korv att grilla och lite bullar o kakor till fika. Vi skulle möta upp J´s syster o hennes man på en liten skärgårdsö där vi brukar vara på midsomrarna.
När vi kom fram var alla hungriga. Dags att sätta på den lilla engångsgrillen.
J ställde grillen ganska nära vattnet, uppe vid bryggan. Precis när jag hade fått upp elden så kommer en stor skärgårdbåt som det självklart blir vågor utav. Stora. När de närmat sig oss så är de inte lika stora längre, men de stänker. Stänker över våran grill. Som såklart släcktes. Jaha, det var den lunchen det. J försökte få eld på den igen, testade på flera olika ställen på ön. Men nej, det gick inte. Jaha, vad skulle vi göra nu? Vi var ju jättehungriga. Jäkla dumma vågor! Jäkla dåliga engångsgrill!
Det var bara att plocka ihopp allt och hoppa i båten igen. Vi tog oss till en närliggande ö. En stor ö där vi visste att det fanns Ica. När Emily och jag kom in i affären, som var väldigt väldigt liten, så var allt slut som vi behövde. Det fanns ingen mjölk, ingen fil, ingen youghurt, inget bröd. Ingenting. 4 risifruttis och ett paket med knäcke. Det var våran lunch. Och Emily äter inte ens risifrutti. Såklart.
När vi kom tillbaka till "våran" ö hade J´s syster och hennes man kommit med deras båt. De har ju en stor båt. Med kök. Varför tänkte vi inte på det? Vi kunde ju koka korven i deras kök.
Äntligen fick vi våran korv. Den godaste korven på länge.