"Hej, är du hemma?
"Ja, jag är hemma
"Jag är hungrig. Jag har inga pengar."
"Har du inget hemma du kan äta?"
"Nej"
"När kommer personalen då?"
"Kl 15... Vad är klockan nu? Jag kan inte äta hos dig då...?"
"Hon är 13. Jo, kom och ta nåt och ät."
"Jag kommer nu då."
"Ja gör det, Martin."
Några minuter senare stod han här i hallen. Först gick han runt lite grann innan jag sa att
han kunde ta av sig jackan o sätta sig i köket, där jag höll på att ta fram lite fil o flingor åt honom.
"Stopp, nu räcker det!" Nästan hela tallriken var full m flingor innan filen hälldes på som höll på
att rinna över kanten.
En ganska vanlig grej man får säga till honom när han ska lägga på mat på tallriken. Ända sen han var
liten. Det har alltid varit hans stora passion. Att äta. Så mycket han orkar. Idag är det en av hans få glädjerika tillfällen i hans liv.
Filen tog slut ganska snabbt och tallriken var så skrapad den kunde bli. "Obama är bra va´?" Ja, jo han gör väl en del bra saker. "Alla poliser är inte dumma? Det är så vá, Annie" Nej, de är de verkligen inte. De flesta poliser är jättebra. Men vi pratar inte om det nu, det gör vi ju jämnt. "Jaaaa, ok".
Vi satt o småpratade i köket ett litet tag med ganska många långa tysta avbrott. Det kom en tanke, som ofta kommer när man träffar Martin, att varför ser jag inte till att vi ses oftare? Han bor ju bara ett kort stenkast härifrån. Visst, så känner man ofta för sina vänner. Men det här är lite mer skuldkänslor pga att jag vet att han är ganska ensam. Och för att han är min bror.
"Jag ska gå hem nu". Det hade kanske gått 20 min sen han kommit. Filen var uppäten och han var mätt.
Då var det dags att gå hem. Jag gick med honom ut i hallen. Han gick runt några gånger i hallen innan jag
sa till honom att jackan hänger där på galgen. Efter han knytit sina skor extra hårt (som han alltid gjort) så stod han tyst i hallen en kort stund. Sen kom han fram och gav mig en kram. "Vi hörs, Annie" Jag blir alltid lika glad när jag får den där kramen av honom. Han kramas inte så jättegärna. Därför tar man den så personligt. Sen öppnade han ytterdörren och stod stilla på verandan. "Vad är det för dag idag..." Det är fredag idag. "Det är det alltså?" Ja. Sen stod han tyst, som han funderade på nåt. Sen gick han. "Hej hej!" sa han jätteglatt. Jag stod och tittade efter honom ett tag. Och log. Och samtidigt kände mig lite ledsen. Jag log med tankarna att det där är min bror. Jag kände mig stolt. Och ledsen för att att jag såg honom som ensam, när jag såg honom försvinna bakom staketet.
Martin fick diagnosen autism för ganska många år sen. Jag har varit dålig på att hålla kontakten m honom. Jag måste skärpa mig! Familjen är de "vänner" han har i stort sett.
Ett litet samtal gör mycket.
