Lördag kväll. Städat hela huset, vilade en liten snabbis och sen göra i ordning oss för att åka på middag till J´s syster och hennes man. Skulle bli trevligt, det var ett tag sen vi träffades bara vi.
Och det blev en jättetrevlig kväll. Grillade lite, drack massa gott vin, god mat, god efterrätt.
Men när klockan började bli sent och Camilla fortfarande inte hade fått tag på sin 17-åringa son som skulle sova över hos sin kompis, så började vi oroliga över varför han inte svarade. Hon ringde flera gånger från mobilen men inget svar. Hon ringde hem till kompisen där sonen skulle sova över men inget svar där heller. Vi försökte hitta numret till kompisens föräldrars mobil men utan resultat. Sen försökte Camillas man ringa istället. Då svarade han. Och han lät tydligen rätt påverkad och blev bara irriterad över att de ringde honom. Han sa att han sov hos sin kompis och blev irriterad över att de ringde och väckte honom hela tiden. Men varför svarade han inte när Camilla ringde? Och varför svarade inte kompisen på hemtelefonen?
I sånna här lägen blir man jäkligt osäker på vad man ska tro. Man vill inte misstänka sitt barn. Man vill ju så gärna tro på vad de säger. Men hur fasen vet man om de talar sanning eller inte. Och vad ska man göra då? Åka runt och leta? Tänk om han nu var full och var ute någonstans och nåt kanske skulle hända? Tänk om han dricker för mycket? Är det annat än alkohol han druckit? Om man inte gör något och resonerar att ok, vi tar det här med honom när han kommer hem imorgon, då känns det som som om man släpper problemet. Tar den enklaste vägen. Men då skulle man aldrig förlåta sig själv om nåt skulle hända. Man vill ju också markera och visa att det inte är ok om man inte svarar, när man får förtroendet att sova borta. Nu la han ju bara på när Camilla försökte nå honom.
När klockan började närma sig 01 var vi rätt trött, det var dags att åka hem. Camilla hade nog bestämt sig för att vara hemma och ta tag i det nästa dag.
Imorse när jag och J fortfarande låg i sängen så fick båda ett sms. Det var från Camilla. Hon o hennes man hade åkt hem till kompisen där sonen sagt att han sov över. Och det stämde. Han var där och hade legat o sovit när de försökt fått tag på honom. Så det stämde ju det han sa. Men gud vilken tur att de åkte dit. Då kunde de åka hem i lugn o ro och veta att allt var lugnt, och de hade också visat för sonen att så blir det om han inte svarar när man ringer och vill prata med honom. För man blir ju orolig.
Men åh, tonåren är så svåra. Man vet ju själv hur man kunde dra lögner för sina föräldrar för att kunna vara ute så länge som möjligt. för att få sova över där man inte egentligen inte fick sova. "Smugglade" med sig sprit ut i väskan rakt framför föräldrarnas näsor. Ja, man ljög för sina föräldrar. Och ja, chansen är stor att våra barn gör eller kommer göra samma sak mot oss. Men nu kan man inte förstå och tro att ens barn kan göra så mot oss. Inte början som tonårsförälder. Då kommer det nästan som en chock de första gångerna. Men det är nog då man ska försöka tänka tillbaka hur det faktiskt var, hur man själv gjorde, sätta sig in i deras situation. Lättare sagt än gjort. Men jag tror att man kan hantera det lättare då, när det väl dyker upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar