Beskedet att man är gravid när man är mitt uppe i tonåren var för mig ett väldigt jobbigt besked.
Även fast det inte kom som någon överraskning så kom det som ett väldigt tungt besked. Jag hade ett år kvar i gymnasiet, jag ville ut o resa efter studenten, vara m kompisarna varje dag. Barn för mig var väldigt långt borta. På alla sätt o vis. Medans kompisarna satt barnvakt åt små gulliga bebisar så var jag hundvakt åt grannen istället. Jag lekte nästan aldrig m dockor, det var gossedjuren som fick ställa upp på att leka istället.
Så allt som hade med barn och små bebisar att göra var aldrig så intressant. Och nu helt plötsligt hade man något i magen som 9 mån senare skulle vara en liten bebis. Som skulle vara min och D´s.
Det var verkligen inget lätt beslut att ta. Skulle vi behålla det? Eller inte? Vad skulle allt innebära om vi bestämde oss för att behålla den här lilla geléklumpen i magen? Det var i stort sett omöjligt att sätta sig in i den situationen. Man hade ingen aning om hur ett liv m barn var. Man hade ingen om hur mina tonår som jag hade kvar, skulle se ut. Vad jag ville göra. Vad vi ville göra. Skulle vi vara tillsammans jag och D? Ville vi plugga vidare efter gymnasiet? Hur skulle vi bo? Vart skulle vi få pengar ifrån? HUR ÄR MAN FÖRÄLDRAR??
Jag vor nog den som kände mest att jag inte kunde behålla det. Jag var rädd. Osäker.Min kunskap om barn var noll. Mitt intresse för barn var i stort sett noll. D var mer för.Vi pratade väldigt mycket med våra föräldrar. Nu när jag tänker tillbaka så förstår jag inte att de tog det så "lätt" när vi gav dem beskedet. Inte lätt kanske, men att de hanterade det så bra. Jag tror att en orsak var att de är båda adoptivföräldrar.
I och med att min mamma aldrig kunnat bli gravid och har sett det som en stor förlust, så värdesätter hon det så högt hos andra. Särskilt hos mig, som är hennes dotter. Hon är inte emot aborter, men när jag blev gravid så var det nog så "pass nära" henne att hon stöttade mig för att behålla det. Det kändes som om D´s mamma kände likadant. Hon är ju också adpotivförälder. Och jag tror att det var en av orsakerna till varför vi tog det beslutet som vi gjorde. Att både jag och D är adopterade. Till slut kände vi att det här skulle bli en liten människa som skulle vara av vårat kött blod. Någon som kommer att likna oss. Någon som vi kan identifiera oss i. Något biologist. Som vi aldrig hade fått känna tidigare. En känsla som vi båda hade saknat. Den känslan, det tillfället, kunde vi inte ta bort. Vi bestämde oss allihopa för att behålla barnet. Mest var det ju såklart mitt och D´s beslut. Men att ha våra föräldrar som stöttepelar betydde guld. Och det är det fortfarande.
Tillsammans skulle vi fixa det här. Jag och D, mina föräldar och hans föräldrar.
