I går R ut från sitt rum och hade en min i ansiktet som jag kände till väl vid det här laget. Och jag visste att det var inte bra min. Han skulle säga nåt som jag inte ville höra. Och han drog verkligen på att säga det.
Han kom och satte sig i soffan och mumlade något tyst. Jag hörde inte så då sa han lite högre "jag har blivit av med praktiken".. Sen började han gråta. Jag blev inte arg. Inte ledsen heller. Men inte alls likgiltig. Jag kände mer att nu får han känna på konskvenserna av att inte komma i tid till ett arbete, eller att inte dyka upp alls. Det här är inte plugget där skolsalen oftast står öppen fast man kommer försent, skolkat dan innan, eller glömt skolböckerna. Det här är verkligheten.
R´s skolgång började dala i slutet av högstadiet. Som många ungdomar i den åldern så var han ganska skoltrött. Och det blev inte bättre av att hans pappas frånvaro ökade mer och mer pga att han hade valt att leva i den "undre världen". Mötena m kuratorena och rektorn kunde jag inte längre räkna på en hand. Och orden man ofta fick höra var att R är duktig när han väl bestämmer sig, trevlig, social, omtyckte av lärare och elever, naturbegåvad and so on. Att höra såna ord om ens barn är sjävklart jättekul och man blir jättestolt. Men efter ett tag blir det ren frustration. Att veta vilka talanger som kastas bort och man som förälder står bara och tittar på. Tittade på gjorde jag i och försig inte. Jag låg i hela tiden för att få R att skärpa sig. Men vad ska man göra när någon inte vill något. När motivationen inte finns. Därför kändes det som om man ofta inte kunde göra annat än att titta på när det dalade. Så jäkla otroligt jobbigt!!
Jag tror att både jag och R blev lika förvånade när han kom in på gymnasiet. Vilken lättnad! Han fixade det med nöd och näppe. Man vågade andas ut och kände att nu. Nu kommer han fixa det här. Det tog inte lång tid innan frånvaron började hagla in på min mejl. Samtal från mentor. Igen. Sitta och prata om hur R ska klara av den ena terminen efter den andra. Man hoppades efter varje samtal. Man ville så gärna tro. Sen föll det igen. Och igen. Efter två år valde R att hoppa av. Och jag fick inse att jag måste ge upp. Jag ville ju mer än han.
Jag kontakde kommunen och tog reda på vad för hjälp man kunde få av dem i sånna situationer. Fick reda på att det har ett ansvar för ungdomar upp till 20 år (tror jag..) att hjälpa dem att sysselsätta sig på nåt sätt om man hoppar av studierna. R ville praktisera för att försöka komma ut i arbetslivet vilket jag tyckte lät jättebra. Man hoppades på nytt..! Han gick ner till ICA och frågade efter praktikplats och kom sen hem och sa att han fixat plats. Han tyckte att det kändes så bra just för att han fixat det här själv nu. Jag blev så stolt! Och glad för hans skull. Nu skulle han väl ändå ta det här på allvar. Vi förklarade att det här är verkligen en stor och bra chans för honom, att han skulle ta vara på det här nu. Visa ICA vad han går för. R har alltid varit riktigt bra på att tala för sig, få folk att känna förtroende för honom. Så nu gällde det. Å vad glad jag var för hans skull!!
Några veckor har det gått, och nu satt han här i soffan och grät. Varför tog han inte tillvara på den här chansen? Vad är det som gör att motivationen fortfarande inte räcker till? Hur ska jag göra som förälder för att få honom att förstå? Jag tror inte jag kan göra någonting. Kan det här som hände nu få honom att få upp ögonen? Tänk om det inte gör det. Hur länge ska det här fortsätta??
Jag tycker såklart att det här var nyttigt för honom. Det som hände. Men jag vågar inte tro på att det kommer lyckas nästa gång. Jag hatar den här frustrationen när man inte kan göra någonting.
Allt jag vill är att han ska förstå, få upp ögonen. Ge honom en omskakning. Men hur...????
