Helgen som precis har varit, gick ju också fort..
I torsdags kväll kom det ju ett riktig snöoväder. (La in en liten bild på hur det såg ut på baksidan av huset på fre morgon).
Jag hade tänkt att åka och träna men hoppade det. Sen snöade det hela natten och på morgonen var det som vanligt kaos i trafiken och på SL. R skulle iväg på mötet med kommunen för att försöka hitta en ny praktikplats åt honom. Man hade blivit förvarnad på radio o TV om att det här ovädret skulle komma så jag sa till R att han måste ute i god tid ifall det blir stora förseningar på tåget. När det var en kvart kvar innan han skulle vara på mötet så gick han hemifrån. Han hade inte tagit ut några pengar för att kunna köpa bussbiljett och han hade inte fyllt på kontantkortet för att ev behöva ringa till kommuen o säga att han kanske blir sen, när han står o väntar på tåget. Och självklart så blev det tjafs innan han äntligen kom iväg.
R´s pappa ringde mitt i allt. Han tycker att jag är för mesig och måste vara mer hård mot honom. Jag håller med, jag vet att jag "curlat" alldeles för mycket. Och det är inte lätt att försöka vända på det här. Så det är lättare sagt än gjort. Det jag känna är också att D kanske kan "ta över" nu.. Känns som om att det är hans tur. Jag är jätteglad för att vi kan prata m varandra i sånna här situationer och att han engagerar sig genom att lyssna och komma m råd. Men samtidigt så skulle jag gärna vilja att han tar sin del nu. All den del som han har missat de här 18 åren. Jag vet att det rent praktikst inte skulle funka idag. Men om jag fick fantisera och bestämma hela själv, då skulle jag vilja R bor hos D. Faktiskt. Jag vill absolut inte köra ut R på nåt sätt, utan mer för att R ska få bo med sin pappa innan han hinner bli helt vuxen. Sen tror jag också att det skulle vara nyttigt för de båda att bo med varandra. Få leva den där vardagen tillsammans som de aldrig har gjort. D har ju "bara" varit helgpappa. Och var han inte det så var han en "frånvarande pappa". När de väl träffades så var det alltid bio, restaurangbesök, fika eller nåt annat kul. Aldrig att de har hamnat i konfrontationer med varandra, vardagstjaffs. Får se om det kommer bli så nåogon dag.
Resten av fredagen blev bra. Kvällen var mysig. Det är alltid lika mysigt att ha fredagsmys när Emily kommer hem till oss efter att ha varit hos sin pappa en vecka. Då blir det alltid chips, och Let´s dance. Hon älskar verkligen dans och musik. Det är riktigt kul att se vad det är man har lyckats påverka dem med. Hon började själv på dans för några år sen. Eftersom hon bara var 4 år då så var det mest lekdans. Men nu fyllde hon 6 i somras. Så för 1 vecka sen har hon börjat på "riktigt" dans. Vore så kul om hon fortsatte med det nu!
På lördagen skulle vi åka och bada. Jag förslog att vi skulle åka till ett badhus lite längre bort där de skulle ha lite vatteland. Vattenruschkanor och sånt. Emily tyckte det lät kul men sen när vi skulle åka. Då ville hon inte alls helt plötsligt. Först sa hon att hon inte orkade åka så långt.. Men man märkte att det var nåt annat. Hon började till slut gråta och sa att hon inte visste om hon vågade åka de "de där kanorna". Lilla gumman, då fick hon lite prestationsångest. Jag har märkt att hon kan vara ganska känslig ibland, att hon lätt blir orolig för saker som hon inte tror att hon ska klara av. Men jag tror att det bästa man kan göra i sånna här lägen är att få henne att känna att hon faktiskt fixar det. Det är så lätt att backa och säga att "ok, vi behöver inte åka om du känner så här". Men då kan nog mer bli stjälpa än att hjälpa. Då lär hon sig inte att gå igenom lite tuffare situtioner. Så vi fick med henne till slut och när vi kom till badet och hon såg de vattenruschkanorna, så ville hon åka på en gång. När vi sen åkte hem sa hon att hon ville åka hit igen, med pappa nästa gång.
Ibland känns det som om att man lär sig av barn nr 1.. Vad man ska och vad man inte ska göra m barn nr 2..
Igår em var vi hemma hos pappa och hans fru för att fira hans frus son..! Vad invecklat det lät. Det var i alla fall en jättetrevlig em. Jag är så glad för pappas skull att han har hittat sin Helen. Och det är jättekul att man fått lära känna hennes trevliga släkt och familj. Jag satt och pratade mycket m hennes sons flickvän som bott i Sverige ett år nu, efter att flyttat från sitt hemland Australien. Vilken omställning, på alla sätt vis. Men också väldigt spännande och utvecklande för en själv. Jag blir imponerad av sånna människor som vågar chansa här i livet och tar stora från det trygga ut i något nytt och främmande. Häfigt!
Det blev en sån trevlig kväll när så vi kom hem var klockan jättemycket o vi hade inte ätit middag än. Man hade verkligen ingen ork för att ställa sig o laga mat, en kvart kvar innan det var läggdags för Emily. Så det fick lite snabbmakaroner o köttbollar. Även fast det var ganska sent, vi hade varit hos pappa ett tag, Emily var hungrid.Så var hon ändå på så bra humör. Och man blir så glad av det. Hon ger en sån energi. Hon tog in sin bandspelare o ställde i köket så att jag skulle få lite musik när jag lagade mat :) "Så blir det lite roligare här inne i köket", sa hon. Lilla älsklingen!
Själv ställde hon sig o skulle gå ner i split och skulle ha på sig lejonmasken när hon dansade runt i köket till musiken som spelades i hennes bandspelare.
Underbart!!
