Easy like a Tuesday mornin´..

Jag trodde att jag skulle känna mig mycket tröttare än vad jag gjorde när klockan i morse ringde kl 04.40. Idag skulle jag ut till Arlanda och se hur Jetpak jobbar där ute. Det skulle bli kul faktiskt. Lite spännande att komma "bakom kulisserna" på ett ställe där man alltid annars bara ser en viss del. Typ avgångs-och ankomsthallarna.

När jag körde ut mot flygplatsen var det helt dött ute. Klockan började närma sig 05.30 och det var inte en människa ute. Inte en bil. Och dimman låg tät över marken. Det var en mysig känsla på nåt sätt. Lugnet, dimman, tomheten. På radion var det fortfarande "nattradio". De spelade en lugn, skön, soft låt. "Easy" med The Commondores. Den passade till allt runtomkring på nåt sätt.
Jag körde av motorvägen och in på en slingrig 70-väg, på väg mot Upplands Väsby. Det är lite "landet" där man kör. Den enda bilen som jag ser (som ligger framför mig) bromsar helt plötsligt in. Då ser jag en jättestor älg på min högra sida, som står och väntar på att få över vägen. Nära stod den. Häftigt! Strax därefter står en tom taxibil och blinkar med varningsblinkers. Vart är chaffisen då..? Jaha, där stod han. Bakom en busskur och kissar.
Ja, det var en upplevelserik biltur en tidig tisdagsmorgon.

Jag har haft lite dåligt samvete de sista dagarna för att jag inte har ringt till min bror på ett tag. Men idag tänkte jag faktiskt göra det. Ska bara fixa tvätt, ut o springa, lägga Emily. Och sånt.. Och självklart så hann han ringa mig före. Vi pratade om lite allt möjligt. Jag fick rätt bra kontakt med honom idag tycker jag.
Vi pratar om att jag ska komma förbi honom i morgon och hälsa på. Han ville gärna det.
-"Ja men då kommer jag förbi i morgon på kvällen någon gång då. Det blir väl bra?"
-"Jag har knapert med pengar.
-"Mmm.. Men Martin. Då kommer jag i morgon då.
-Annie..!
-Ja..
-Knapert..!

Jag kunde inte låta bli att börja skratta.. Småskratta lite bara. Min underbara lilla fina bror.

Grattis, Ikea..!

Det känns som om man är inne i en "köpa-period". Är inte hösten en typisk sådan? Man behöver inköpa massa nytt till barnen, det är skolstart, semestern och sommaren är över. Höstaktiviteterna börjar, nya kläder behöver inköpas.
Emily har ett ganska litet smalt rum. Vi har tidigare haft som ett litet "issue" hur vi ska få in ett skrivbord också när hon börjar ettan. Nu har Emily börjat ettan. I och för sig har hon bara gått i en vecka men det är lika bra att köpa det där skrivbordet nu innan hon hinner gå klart trean..

I morse när vi vaknade gick åskan rätt bra och det ösregnade. Sånna dagar på sommaren kan vara rätt sköna ibland. Man slipper få dåligt samvete av om man inte åker ut och är i solen. Så nu kunde vi med gott samvete åka till Ikea och handla skrivbordet. Tillsammans med alla andra tusentals människor. Lönehelg och dåligt väder..
Men det var faktiskt rätt ok. Man kom fram med vagnen i gångarna utan att behöva armbåga sig fram. Och vi lyckades faktiskt, nästan, att bara köpa det vi tänkt att köpa från början. Några drickglas, galgar, lite lakan och ljus slank ner i påsen men sen fick det vara stopp. För så blir det ju jämt när man kommit hem från Ikea. Man har minst två fulla kassar med sånt man INTE hade dit för att köpa. Den där Kamprad kom
på ett jäkligt bra grej när han skapade Ikea..!
När vi kom hem var det bara det roligaste kvar. Att sätta ihop den stora garderoben och det lilla fina skrivbordet. Tusen skruvar och muttrar, och massa träskivor på hela golvet. Har man tur så saknas det inget. Har man otur får man åka tillbaka. Men det gick bra den här gången. Efter 7 timmars skruvande...

Another day in Täby

Jag måste erkänna att barnkalas aldrig varit riktigt min grej. Det är inte alls så att jag tycker att det är tråkigt eller så. Tvärtom. Det är jättekul att se hur glad Emily är dagen innan, inför "the big day". Hur förväntansfull och spänd hon är. När hon nästa morgon vaknar alldeles för tidigt för att sen räkna minuterna fram till det är dags. Fram tills det ringer på ringklockan och första gästen kommer.
Nej, det är mer att man vill att det ska bli bra, att man vet att det kommer bli två intensiva timmar med fix och underhåll på alla sätt. Lekar, ta fram lunch, duka av lunch, värma bullarna, fram med fikat, fixa lekar, öppna presenter. Se till att alla barn är glada och har kul. Visst, det är roligt men också speedat. Och det är alltid lika skönt när allt är klart. När alla har gått och man bara kan sätta sig i soffan och pusta ut. Nu är det bara 1 år kvar till nästa gång.. Nej, jag överdriver lite kanske. Men jag ljuger om jag säger att det inte gör nåt att det dröjer ett tag till det är dags igen.

När alla barnen blivit hämtade och vi satte oss i solen och läste tidningen för att varva ner lite, så kände man tröttheten komma. Vi hade först pratat om att åka ut med båten så fort kalaset var slut men vi hoppade det. Vädret var jättefint. Äntligen lite efterlängtad värme som vi inte haft på typ hela augusti. Men den fick vi njuta av i solstolen på tomten istället.

Och vad händer imorgon då? DÅ..kanske vi åker ut med båten. Beroende på vädret. Man vet ju aldrig. Även fast det står på SMHIs hemsida att det ska bli bra imorgon så kan det hinnas ändras nästa morgon till 12 grader och moln.. Så vi får se hur väl det stämmer. Annars ska vi nog åka och hälsa på en vän här i närheten. Ta en liten eftermiddagsfika eller nåt. Alltid lika trevligt.

Känner att det här inlägget i stort sett inte handlade om någonting, men nu ska jag ju försöka att skriva oftare. Och då kanske det kommer bli nåt sånt här "blajprat" ibland.

Nu ska jag dricka ur mitt vinglas som stått och väntat alldeles för länge på att jag ska skriva klart. Sen blir det nog läggdags. Klockan är 23 och Emily sover här i soffan bredvid. J tittar på någon s..tfilm på trean.

Sleep tight!

JAG ÄR KVAR

Jag är ju ingen "bloggare". Då är man väl inne o bloggar flera gånger varje dag..? Eller i alla fall en gång varje dag. Jag är ju inne knappt en gång i veckan.
För bara någon timme sen tänkte jag att det jag lika gärna kan stänga ner bloggen. Jag håller inte "måttet" känner jag. Men jag tror att jag ska ge det ett försök till. Testa om jag kanske bättrar mig lite.
Jag har ju ingen aning om, om det är någon som läser min blogg över huvudtaget. Jag kanske bara skriver "ut i tomma luften". Men jag vill fortsätta en dag. Det är kul att skriva. Skriva av sig lite, med hopp om att man kanske får någon liten läsare med sig. Eller att man på nåt sätt får någon att känna igen sig i olika situationer.

Förra måndagen började en ny säljare hos oss. Så nu är jag inte ensam ny :) Vi är nu full säljstyrka på tre personer. Jag o två killar. Chefen är hemma och är nybliven pappa men vi andra tre kör på. Och det känns riktigt kul. Jag har nog inte skrattat så mycket på en arbetsplats på länge, som jag gör här. Vi funkar bra ihopp. Jag måste säga att det är lättare att jobba med två killar, en med två tjejer. Eller lättare. Det är lättsammare på nåt sätt. Självklart hade det varit lika kul att jobba med två tjejer också.

Imorgon är det fredag. Jag har haft Emily den här veckan och ska ha henne fram tills på tisdag. Vi håller på och pusslar om lite efter sommarledigheten. På lördag ska Emily ha kalas. Åh vad hon har längtat efter det. Såklart :) Idag var jag och köpte två fulla påsar med lösgodis och allt annat man ska ha till kalas. Prinsess-muggar, prinsesstallrikar, prinsess-godispåsar.. Lite väl mycket rosa och prinsess. Men annars fanns det bara Spindelmannen att välja på och det hade inte gått hem. Snacka om barnen skaffar sina könsroller tidigt. Eller att affärer och media ger barnen könsroller tidigt.. Rosa eller blått. Prinsessa eller Spindelmannen..

Nej, nu är klockan mycket. Känner att jag börjar bli hungrig också efter att ha tagit en kvällsrunda i spåret. Slarvar alltid med att äta efter träning. Nu blir det äta nåt litet sen gå å sova. Imorgon fredagsmys :)

Sleep tight!!

MIN LILLA STORA TJEJ..!

Att ha Emily hos sig jämnt hade ju varit det allra bästa. Det var ju så man hade tänkt sig den dag då man bestämde sig för att skaffa barn. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är livets gång. Och ändå så faller det mesta på plats ändå till slut.

Jag minns när vi bestämde oss för att separera. Jag och M. Det som ekade mest i huvudet var Emily. Hur kommer det här gå ut över henne? Nu får hon ju inte bo med mamma och pappa samtidgt. Vad är det vi gör egentligen? Det dåliga samvetet är nog svårt att inte känna under beslutet för en separation med barn i bilden.

I söndags var dags för Emily att åka till sin pappa. Det har alltid gått så smidigt med de här varannan vecka-veckorna. Emily var ju så liten när vi började med det. Så det har nog bara fallit naturligt för henne. Har inte varit något konstigt eftersom inte haft något att jämföra med. Men nu är hon ganska stor. Hon fyllde 7 år nu i juli och man märker att det händer mycket i hennes huvud. Många funderingar och tankar kring saker. Reflektioner.
Vi byter annars alltid veckor på fredagar genom hämtning och lämning. Den som haft veckan m Emily lämnar som vanligt på fredag morgon på fritids och sen hämtar den andra och där är switchen gjord. Mycket smidigt. Så slipper Emily krama mamma och papppa hej då varje vecka. Men nu under sommaren har det varit lättare rent praktiskt att lämna på söndagar.
När vi stod där i hallen hemma hos M. Jag, M och Emily och jag skulle säga hej då. Då får jag en kram av Emily och hon säger lite lågt till mig: "Kan inte pappa bo med oss istället? Så behöver inte jag åka fram och tillbaka, fram och tillbaka." Åhhh då kom det här dåliga samvetet som man genom åren lyckats förtränga rätt bra. Lilla gumman, så vill vi inte att du ska känna. Men jag tror och hoppas att det inte är så farligt som man tyckte just då att det kändes. Vi sa till henne att det är jättebra att hon säger vad hon tänker och känner för saker. Och sen pratade vi lite om det.
När jag åkte hem så satt det kvar i huvudet. "Hoppas att det är var en tanke som försvinner lika fort som den kommer. Kommer hon att börja grubbla och fundera och se det som en jobbig grej nu när hon börjar bli äldre?" Ja, det finns ju en chans. Jag minns från när Robin var i den här åldern. Det var mycket som dök upp i huvudet helt plötsligt. Om jorden går under, vad händer då? Vad händer efter döden?
Och på nåt sätt så känns det som om det kan bli "jobbigare" för tjejer. Vi är ju rätt bra på att fundera, analysera. Och älta..

Som förälder gäller det nog bara att lyssna så mycket som möjligt. Kolla av läget ibland. Nu när de börjar i skolan och allt. Visa att vi finns här. Fortsätta jobba  på helt enkelt. Med heltidsjobbet som förälder :)

JUST IDAG ÄR JAG EXTRA STOLT!

"Hej.. Jag har fått jobbet..!"
Klockan hade nyligen passerat 11 när R ringde. Hade han inte hittat till intervjun? Inte bra om han var sen nu.
Men jo, intervjun var redan klar. Han hade kommit lite för tidigt så de började tidigare att intervjua. Och nu var R på väg därifrån med ett jobb i fickan. Hans första intervju. I livet. Och den gick hem. Och han fixade det själv. Helt själv. Så jäkla bra jobbat av honom. Vilken stolt mamma jag jag kände mig. Känner mig! Det var lite hårdare tag som behövdes. Eller ganska mycket hårdare tag. Och en ordentlig spark i baken. Sen gick det vägen. Och även om han inte fått jobb så fort som det gått nu så är jag ändå stolt. För det har verkligen skett en förändring sen han åkte till sin pappa D förra veckan.
D och jag har haft dagliga samtal om hur han och R suttit och pratat och planerat framåt hur R dels ska lägga upp allt för att söka jobb. Skriva in sig på Arbetsförmedlingen, gå och dela ut sitt CV till caféer och butiker, ringa runt till olika ställen och anmäla sitt jobbintresse, mejla ut sitt CV till alla grundskolor i Täby för jobb på fritids.Och sen bokföra och följa upp allting. Ligga i till 110%, allt för att få ett jobb.
Sen är det ju ytterligare en sak som har varit minst lika viktigt att åtgärda. Akut. För att allt det här ska funka. Och det är att skapa rutiner, sätta regler, ge konsekvenser. Lära sig att ta ansvar som en vuxen.

D har verligen legat i hårt med här nu. Och det känns så otroligt bra. Tänk om han inte hade varit närvarande. Tänk om hans frånvaro hade varit lika stort som det var för två år sen. Vad skulle vi gjort då? Vad hade hänt? För jag känner att jag hade nog inte fixat att få Robin på rätt väg. Inte så som D har gjort. Det har blivit för "infekterat" mellan mig och R. Nej, jag är evigt tacksam för D´s insats i det här. Jag tror att R är det också. Att äntligen få känna att hans pappa äntligen engagerar sig för honom. Sätter gränser för honom. Bestämmer och slår näven i bordet. Jag tror att det är väldigt viktigt för både barn och ungdomar att få känna det här. De behöver verkligen en riktlinje, en förebild. Någon som kan säga åt dem och samtidigt stötta och pusha dem.

Ja, vem har sagt att det är lätt att vara förälder. Tonårsförälder som småbarnsförälder. Men det ska det väl inte vara heller. Man måste ju få kämpa lite här i livet..  Och sen när man kommer i mål och känslan oslagbar.

Låten "Just idag är jag stark" går till min R som verkligen ska vara stolt och känna sig stark i det han har presterat idag. Texten är R!

SEPARATION OCH GRÄNSER. HAND I HAND?!

Ilskan lös i hans ögon. På ett sätt som jag aldrig sett förut. Jag kunde inte låta bli att känna en viss rädsla för att ilskan skulle rinna över. Skulle han bli våldsam? Vad gör jag då? Men ändå så kände och visste jag att det skulle inte hända. Han skulle inte göra något mot mig.
Situationen kändes bisarr, overklig. Och det fick mig också att känna att nu får det vara nog. Nu räcker det. Det här funkar inte längre. Och jag lät mina tankar komma ut i ord också. Jag tittade honom i ögonen, försökte samla mig, men kände mig ändå väldigt bestämd. "Nu räcker det, R. Det räcker nu!". Blicken som han gav mig tillbaka var som en litet barns två vilsna ögon. Han lugnade helt plöstliget ner sig, tittade bara på mig ett kort men intensivt tag. Sen gick han. Jag väntade på att jag skulle höra hur han skulle slänga igen dörren när han gick in på sitt rum. Men smällen kom aldrig. Sen blev det tyst.

Strax efter pep det till i mobilen. Det var R´s pappa D som undrade hur det hade gått. Hur det hade gått med att sätta ett ultimatum på R. För det var det som hade utbrutit "bråket". Vi, alltså jag, D och J hade tillsammans bestämt att vi måste sätta ett ultimatum på R. Hans lathet och passiva stil funkar inte längre. Vi måste få honom och förstå att fixar inte han ett jobb snart, visar han inte något som helst engagemang på att han söker jobb, då kan han inte bo kvar här längre. Han kan inte ligga i soffan fram till kl 13 och sen sätta sig och spela WOW resten av dan. Leva på mig och J. Nu är det slut med det. Konsekvensen av att jag skulle sätta det här ultimatumet på R i förrgår utbröt i bråk. R klarade inte av att jag ställde ett sånt här krav på honom helt plötsligt. Han fixade inte att jag helt plötsligt bestämmer vad han ska göra, att jag "slänger ut" honom om det inte går. Det blev för mycket. Och jag tror att han samtidigt blev rädd. Rädd för att bli lämnad, att bli "släppt". Jag har alltid funnits för honom. Jag har alltid ställt upp, jag har givit honom så många chanser genom åren. Med skola, med att ta ansvar här hemma, med att fixa praktik. Man vill ju finnas där för sina barn. Hjälpa. Så är det ju. Men det har brustit på vägen. Och det är riktigt jäkla svårt att lära en gammal hund att sitta. Och någonstans i livet kommer en brytpunk. Där det är dags att ändra riktning. Nu är den här. Både för mig och för R.

Jag ringde upp till D efter jag fått hans mess. Han slog också näven i bordet och en timme senare var han här. Här för att hämta med sig R hem till sig. Nu är det hans tur att ta över. Det känns som om jag och R har slitit ut varandra i sånna här situationer. Det spelar ingen roll längre vilka gränser jag sätter, eller hur många. R tar inte till sig längre. Det håller inte. På D lyssnar han. Deras relation är inte infekterad på samma sätt.
Men det kändes otroligt jobbigt att "släppa" R. Riktigt jobbigt var det. Men jag visste att jag var tvungen. Det här är den enda vägen. Och det kommer att bli bra. För alla, men mest självklart för R. Sen kände jag också att jag var rädd för att R skulle känna att jag lämnar honom. Så är det ju inte. Men han är inte dum. Han förstår nog längst inne att jag gör det för hans bästa. Släpper honom. Och för att markera en gräns. Den största markeringen jag gjort.

Att sätta en gräns, att markera för att sen behöva släppa. Går de ihopp? Faller kravet så måste man ju agera. Man måste följa sina krav. Och i värsta fall släppa. Som den här gången. 
Och det är är tufft. Jäkligt tufft. Tufft som mamma att klippa navelsträngen. Som förälder att släppa sitt barn.
Men ibland måste man. Måste göra saker i livet som just då känns för jäkligt men som sen visar sig varit det bästa.