Oj! Jag glömde ju sist att skriva om intervjun som jag blev uppringd om när jag var och handlade på Ikea..!
Jag åkte ju dit dan efter. Till Manpower inne i stan. Kom lite för tidigt så jag gick in en snabbis på Åhléns och tittade på massa utegrejer som de fått in. Vad köpsugen man blev. Det kliade verkligen i fingrarna men jag höll mig.
Inne hos Manpower fick jag sitta och vänta ganska länge. Jag var t o m på väg att gå och fråga om jag sett fel på dag eller nåt men precis då så kom hon som skulle intevjua mig.
Jag var inte nervös alls. Jag är aldrig det längre. Väldigt sällan i alla fall. Det känns som om man gjort det här några gånger nu och man vet vad man ska svara på alla deras typer av frågor. Vet inte om det är positivt eller negativt..
Intervjun kändes bra. Hon var bra som intervjuade mig. Lite smårolig, lite speciell. Man fick lätt kontakt med henne. Tjänsten kändes som om det skulle vara nåt bra, något utmanande. Hon gick inte i den i detalj men det kändes ändå som att jag ville ha den. När intervjun var slut så fick jag en ny tid dan efter då jag skulle bli intervjuvad av företaget som efterlyste tjänsten. Sen skulle vi skaka hand. Som man brukar göra när man tackar för sig. Då tog hon undan mig och sidan och sa lite lågt "Du kan mycket bättre. Du har mycket inom dig som du ska visa att du har när du tar i hand. Ta ett fastare tag, visa din säkerhet". Jag blev lite förvånad. Och jag kände mig lite som ett osäkert litet barn som inte vet hur man gör i vuxenvärlden. Men jag uppskattade det ändå. Det var ett tips. Hon var rak och ärlig och sånt gillar jag. Tack! Det här kommer jag att tänka på i fortsättningen. Faktisk. Visa hur jäkla bra jag är, när jag skakar hand. i rekryteringen.
Humöret var på topp när jag åkte hem. Även fast jag inte kanske skulle få tjänsten så var det kul att vara iväg på intevju igen. Man får ny energi.
Dan efter var jag på plats på Manpower igen. Fortfarande ingen nervositet. Jag tänkte på mitt handslag när jag hälsade på den HR-ansvarige på företaget där jag sökte jobbet och på tjejen som efterlyste tjänsten. The boss. Man fick en känsla ganska snabbt av hon var en tjej som kunde vara ganska hård. Hård men rättvis. Ärlig, tuff. I början kändes det väldigt bra. Men sen i slutet kändes det inte alls särskilt. När hon kom in på hur viktigt det var att kunna vissa program och ställde lite kontrollfrågor på om jag visste vad vissa komandon innebar, då föll jag. Jag blev kuggad. Jag hade inte övat på min läxa kändes det som. Så när jag gick därifrån och hela eftermiddagen och kvällen, då var humöret inte alls på topp längre. Jag kanske inte vill ha tjänsten till 100%. Det var vissa saker som jag kände inte stämde riktigt med vad jag "vill ha". T ex att företagskulturen var Nordkoreansk vilket skulle innebära stark hierarki, hård jargong från nordkoreanerna, att man fick räkna med att "ta en utskällning" osv. Visst, det kanske man skulle ta. Men är det något jag skulle trivas med? Jag vet inte. Men jag börjar nästan känna mig desperat nu. Och det är inte bra. Inte alls, men jag vill ju bara ha ett jobb. Jag kan inte var kräsen längre. Då får jag väl ta att nordkoreaner skäller ut mig då och då..
Men jag kan nog säga att jag kände på mig rätt starkt att inte det inte skulle bli nåt där.
I torsdags ringde hon från Manpower. Hon som lärde mig hur jag ska skaka hand. Hon sa att jag inte gått vidare. No surprise. Visst, det känns ju. Det tar ju. Men inte så länge den här gången. Efter en kvart var det "bortglömt". I alla fall lagt åt sidan. Jag fortsatte att ha en jättetrevlig kväll inne i stan. Med en vän jag inte träffat på länge.
Nästa dag ringde ett okänt nummer på mobilen. Det var gällande en annan tjänst jag sökt. Ny intervju, nästa vecka. Life goes on and on.
