Innan R skulle gå till praktiken imorse så säger han att han inte har pengar att ta sig in till stan med idag.
För att åka på ett läkarbesök.
-Är dem redan slut?
-Ja
-Då har du inte 400:- kvar som du är skyldig mig?!
-Nä, det kostade 1000:- spänn att åka till Karlskrona.
-Då kanske du inte hade råd att åka dit?
-Jo, jag hade inget val!
-Man har alltid ett val. Men då vet jag att jag inte kan låna ut pengar till dig eftersom jag inte får tillbaka dem.
-Nej. Bra!
Sen slängde han iväg dörren och gick.
Varför får jag ofta någon känsla av gråt i halsen när han o jag tjafsar? Inte så att jag vill gråta, men att jag liksom blir lite ledsen på nåt sätt direkt efter. Kanske för att man bara är allmänt trött på att tjafsa m honom sen alla år tillbaka. Och nu när ett litet tjafs uppstår så har man liksom ingen "ork" kvar. Är det därför?
Ingen aning. Känslan försvinner lika fort som den kommer iaf. Som tur är.
Idag skulle jag i alla fall hitta på nåt kul! Inte sitta hemma o stirra i skärmen som jag gjorde hela dan igår.
Innan jag åkte la jag 50:- på byrån så att R skulle kunna ta sig läkaren (skulle faktiskt inte gjort det om det inte var dit han skulle). Sen la jag ut nycklarna i och med att R inte hade med sig några. Sen messade jag honom o skrev att rummet och toan skulle vara städat när jag skulle vara hemma på em igen. Sen åkte jag iväg till min vän som är hemma och är mammaledig med sin nyfödda bebis.
Vi har inte setts på säkert ett år så det var jättekul att träffas efter så lång tid. Och att få se deras lilla
bebis. Det är alltid lika kul att se någon som fått barn första gången tycker jag. Man har ju alltid sett dem själva och helt plötsligt har de en liten bebis i famnen :)
Vi åt lunch o fikade och pratade om bebis, förlossning, jobb, relationer. Ja, allt sånt som vi tjejer brukar prata om. Livet.
Under den tid som jag var där så messade R mig två ggr och bad mig ringa. Pengarna på kontantkortet är slut sen ett tag tillbaka.
Första gången ville han säga att det saknades pengar på hans konto så jag fick hjälpa till att föra över dem. Han var inne i stan nämligen och skulle betala läkarbesöket. Sen nästa gång skulle han säga att han var klar och att han skulle träffa pappa. Sin pappa alltså. Vad kul! Jättekul. Lustigt att jag skrev om det igår också träffades de idag. Jag ville inte fråga vem som tagit initiativet. Ville inte göra nåt stort utav det. Jag frågade om de skulle äta middag också men han visste inte.
När jag var hemma, lite senare på em, så fick jag ett mess från R igen. Då skrev han "jag har ätit". Vad bra! Då vet jag det! Tack för att du säger det till mig. Känns alltid lika bra att han hör av sig och säger vad han gör eller ska göra. Så man vet.
När R kom hem hade det hunnit bli tidig kväll. Han började städa sitt rum och toaletten som jag tidigare bett honom om. Så skönt att inte behöva tjata..! Så skönt att man verkligen märker den här förändringen på att inte behöva tjata längre. Inte alls lika mycket i alla fall.
