Att få ett dödsbesked i telefonen, eller när någon knackar på ens dörr; det måste vara det värsta som kan hända. När det allra minst är som väntat. Sist man sågs var som viken vanlig dag som helst. Man kanske höll på och gör i ordning inför att lämna barnen på dagis för att sen skynda ner till tåget eller för att sätta sig i massa bilköer på väg in till jobbet. Det är bara några minuter kvar innan man ska åka så man slänger bara iväg ett snabb"Hej då" i hallen till dem i familjen som inte åkt iväg ännu. Man kommer ju ändå ringa varandra sen på dan. Eller ses på kvällen efter jobbet.
Man ligger på varsin sida av sängen. Man är fortfarande inte helt vänner, tjafset ligger i luften. Men man orkar bara inte fortsätta att tjafsa. Men man står på sig. Man vill inte ge sig. "Jag tänker inte säga förlåt. Jag orkar inte reda ut nåt nu". Man vänder sig om med ryggen mot varandra och försöker somna. Trots att aggressionerna finns där, tankarna snurrar runt i huvudet. Man har svårt för att stänga av men man måste bara somna nu för i morgon ska man upp tidigt till jobbet igen. Man kommer ju ändå ses imorgon. Vi fortsätter att prata om det då istället. Eller så kanske det har runnit ut i sanden.
Man kanske somnar som ovänner. Inte som vänner i alla fall. Vi tar det i morgon istället. För vi ska ju ända ses nästa dag..
Tankarna har kommit många gånger att man INTE ska skiljas åt som ovänner. Att man ska leva för dagen. Att man aldrig ska någon för givet. För vem vet hur morgondagen ser ut. Ingen. Morgondagen för Stefan Livs familj blev en mardröm. Och hur kunde de veta det dan innan, när allt var som vanligt? När allt var så bra.
När sånna här hemska tragedier inträffar får man ofta en tankeställare. I alla fall jag. Till livet. Livet är kort. Livet är så oförutsägbart. Tänk inte, agera! "Jag borde ju.." Gör det då! "Tänk om vi kunde.." Se till att det händer! Byt jobb, åk på den där resan, ring till vännen som du varit ovän med ett tag, skit i stoltheten, hälsa på mormor oftare, köp den där båten, visa uppskattning till dem man håller av. Just do it! För man vet aldrig vem eller vad som finns kvar imorgon. Det ska jag i alla fall försöka bli bättre på. För vem vet hur morgondagen ser ut? Ingen.
Den här låten spelades ur iPoden medans jag googlade på "Stefan Liv" ikväll. "Shoreline" med Anna Thernheim. Den går till Stefan Liv och hans familj.
