"Vem är min mamma? Varför lämnade hon mig? Lever hon? Är vi lika varandra? Har jag syskon?"
Många frågor snurrade runt i mitt förvirrade barnhuvud. Barnen på dagis sa att min blonda mamma inte var min mamma. Varför så dem så, undrade jag när jag kom hem från dagis och berättade för mamma vad barnen hade sagt.
Jag vet inte när jag fick reda på att jag är adopterad. Men det känns som om jag alltid har vetat det, sen jag var väldigt liten. Men man blev ändå ledsen när man blev ifrågasatt. Man kände sig väldigt annorlunda. Som barn vill man ju se ut som sina kompisar. Ha likadana kläder, se likadan ut. Jag växte upp i Täby i ett husområde och det var inte många "mörka" barn i området. Jag typ och kansken någon mer adopterad. Men that´s it. Min mamma är blond och har blåa ögon, man hade ingen att identifiera sig i. Och självförtroendet blev därför inte alls på topp. Jag kände mig ful minns jag. Jag minns när man skulle bli fototgraferad för klasskorten. Gruppbilderna. "Finn ett fel". Jag stack ut, ofrivilligt.
Idag går inte många tankar på att jag är adopterad. Genom åren växte självförtroendet, sonen tog all min fokus istället för att lägga den på min bakgrund. Att vara peruan är något jag är väldigt stolt över idag. Att vara ljus, ha blont hår och blåa ögon, den önskan raderade jag för många år sen.
Men min pappa däremot, han vill ha blont hår och blå ögon. Neeej, det vill han ju inte. Kände för att lägga in ett litet "skoj" bara.. :)
Nej men han har däremot börjat tänka mer och mer på min adoption. Han är nypensionerad och nu har han tid att tänka mer på det han inte hunnit tänka på förut. Tid att göra det han inte haft tid att göra tidigare i livet.
Och en sak är att ta tag i min och min brors adoption. Han vill ta reda på det som finns att ta reda på. Även fast chanserna är väldigt små, jag tror inte ens att dom finns, så vill han ändå försöka få fram vem våra föräldrar var. Eller är.
Så han har nu satt sig och "googlat" fram en kontakt. Jag visste ens att pappa visste vad googla var.. Men med hjälp av googlingen hittade han den tjej som tillsammans med min bror adopeterades och flögs till Sverige. Hon har tydligen varit tillbaka till Peru och sökt upp sina biologiska föräldrar. Pappa kontaktade henne och frågade om vi kunde träffas. Hon, pappa, mamma jag och min bror. Så kunde hon berätta hur det var, vad det finns för typ av hjälp i landet, som man kan ta nytta av för att leta.
I förrgår åkte jag och min bror hem till pappa för att träffa henne. Det var första gången som hon och min bror sågs, sen de kom i ett litet knyte till Sverige tillsammans för 33 år sedan.
Hennes historia var helt otrolig att lyssna på. Mina tankar började såklart att växa kring att åka dit. Åka till Peru, till Arequipa där jag är född. Förmodligen. Tankarna som jag inte haft på flera år kom helt plötsligt tillbaka i huvudet. Men inte alls på något jobb sätt. Ett nyfiket sätt. Lever dem? Hur ser dem ut? Mina föräldrar.
Den här låten är väl passande för dagens inlägg. Jam it!
