Oj vad längsen det var som jag skrev sist. Jag ska försöka att skriva lite oftare.
Det har varit rätt turbulent här hemma sista veckan. Man kan säga att det känts som om man varit mitt i en ganska dålig film. Och att man känt och undrat vad den här dåliga filmen kommer få för slut. Kommer det bli några ännu sämre uppföljningar? Det brukar ju ofta bli det på B-filmer..
Min sambo har varit på mig sista tiden om att jag måste se till så att R söker sommarjobb. Den här sommaren kan han inte vara hemma o inte göra någonting. Dessutom är han ju 18 år nu och det är dags att börja tjäna sina egna pengar, inte bara leva på mig o J. Jag vet ju om det här, att jag måste ta upp det här m R men jag har dragit på det för jag har jag inte vetat hur jag ska säga. Visst, jag kan ju bara säga att "du måste fixa sommarjobb, punkt slut". Men riktigt så lätt är det inte. Tyvärr inte. Jag måste ju veta att det kommer att bli gjort också och veta vad jag ska göra om det inte blir gjort. För det har alltid varit det stora problemet när det gäller R, att han aldrig tar tag i något. I stort sett aldrig. Man kan aldrig lita på att saker blir gjorda och man hatar att gå och tjata o tjata för att se om han har tagit tag i det.
J, min sambo, har känt sig allmänt trött på R´s attityd och på att han inte tar ansvar för saker här hemma. Så nu sa han härom dan att han inte orkar mer om R inte fixar sommarjobb nu. Det börjar inna över, och jag käner ju likadant. Nu måste vi se till att det här fixas, R måste se till att det fixas. Men hur..???
Jag bestämde mig i alla fall för att ta tag i det här härom dan. R hade kommit hem från praktiken och J var på jobbet. Så det var bara vi hemma, vilket passade bra tyckte jag. Så slapp någon annan höra för jag visste att det skulle bli tjafs. Och det blev det ju också. Men det kändes ändå som om R tog in vad jag sa och att han förstod vad han faktiskt måste göra. Men hans attityd och motfrågor kunde göra mig galen. J kom sen hem o jag sa att jag tagit upp det här nu. Han sa att han var skittrött på allt, att om R inte fixar det här inom tre veckor så lägger han er allt. Alltså lämnar allt. Både jag och han förstod nog att han inte menade det ordagrant men att det var ett sätt för honom att verkligen markera att nu får det fan vara nog. Nu håller det på att rinna över och vi måste göra nåt. För självklart så sliter ju det här på oss också.
Vi satt allihopa i R´s rum. Jag, R och sambon, J. Vi pratade alla i lugn o ro om situationen och vad vi ska göra. R förklarade varför han har den attityd han i stort sett alltid har haft mot J sen han kom in i våran familj. Alltså snart 4 år sen. Och J förklarade utifrån hans situation hur det känts att komma in här. Och jag tror att det här samtalet var jättebra. Och samtidigt så frågade man sig själv om varför man inte gjort det här tidigare. Men bättre sent än aldrig.. R förklarade att han tyckte att J kom in alldeles för tidigt efter min separation. Att han därför fick emot J på en gång. J var redan dömd liksom. Och jag förstår faktiskt det. Jag gjorde precis likadant m min mammas nya man som hon träffade i stort sett direkt efter hon skilt sig från pappa. Dömde ut.
Det här samtalet slutade bra. Det gav verkligen nåt. Alla fick mer förståelse för varandra. Man fick en chans att sätta sig in i den andres situation. Det är ju så lätt att man hela tiden utgår från sin egna.
Det slutade med att R sa till J att han vill göra en nystart mellan dem. Att han nu förstår J bättre och att han nu kom på sig själv med att kanske dömt för hårt.
Så nu början vi om från början. Börjar om på nytt. Och jag hoppas SÅÅÅ mycket att det verkligen kommer bli så nu. För nu ligger bollen hos dem. Hos killarna. Nu är det upp till dem att visa att de vill lära känna varandra, ge varandra en chans. Och på så sätt blir det mycket mer trivsel här hemma.
Hoppas!!!!!
