Ingen motivation alls och har absolut gjort ingenting idag. Suttit o stirrat in i datorn några timmar, gjort lunch och sen satt sig o stirrat igen. Jag hatar verkligen när man hamnar i sånna där gropar. Det kan vara jättesvårt att komma upp ur dem. Jag fick säga till mig själv på sparken att ta mig ut och gå. Få lite luft, vädra hjärnan lite.
Tillbaka efter promenaden på ca en halvtimme så känns det mycket bättre. Inte lika mossigt i huvudet. Tänk vad det gör mycket att röra på sig, komma ut i luften.
Under promenaden med spellistan "Soft" i lurarna så började, som det i stort sett alltid gör, sätta igång att arbeta i huvudet. Tankarna far runt, ibland om allt möjligt och ibland om saker som kanske ligger o nöter och som alltid finns det är i bakhuvudet.
Min sons pappa. Pappa "D"..Han är ett bra exempel på en "nötande tanke". Försvinner liksom aldrig. Den ligger där o nöter, ibland kommer den fram mer och ibland känns den knappt. Nu kom den fram. Eller DEM. Frånvaron, sveket, hoppet, tron... Det är verkligen och har nog nästan alltid varit så mycket blandade känslor för honom.
De känslor av ilska som fanns för honom för några år sen har minskat. Som tur är. Man orkar inte vara arg på någon hela tiden. Och man vill inte älta massa saker som varit heller. Jag lever i nuet, hur han är nu. Inte mot mig. Utan mot R. Våran son. Vad känner han idag? Hur ser han på sin pappa? De har ju aldrig pratat om det som varit. Om det som är. Det måste finnas hur mycket som helst i honom, som han inte visar. Som inte kommer ut. När D var i Thailand var det väldigt osäkert när han skulle komma hem. Men han nämnde ofta sin stora saknad av R, hur ont det gjorde. Att han ska ta igen tiden han förlorat när han kommer hem. Nu är han hemma och har varit det i ett år. Vart tog allt det vägen som han pratade om? Frånvaron finns fortfarande. Den är nästan större nu än då, när han var i Thailand. Då ringde han iaf lite då och då på Skype. Eller chattade. Nu hör jag aldrig att R nämner honom. Och de ses aldrig. Jag förstår att R vill att hans pappa ska visa honom att han vill ta igen allt det här. Men än så länge så tror jag att han bara känner att det är snack.
Varför ringer han inte och frågar R om de kan gå på bio, gå ut o äta, ta en fika? För dåligt samvete? R är 18 år nu, åren går. Det är bråttom. Varför tar han inte vara på den tid som finns? Varför gör han inte det han pratade om? Förstår han inte hur R känner sig? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte det.
R läser om honom på hans Facebook, hur bra det går med han skrivande, med hans föreläsningar, möten osv osv. Jättekul. Kul att det går bra. Men allt kretsar ju bara runt D. Som vanligt. Om jag skulle vara R skulle jag känna mig bortglömd, bortprorieterad. Igen. Visst nu är det "bra saker" som D gör. Inte kriminella. Men ändå. Vet D om vad som händer i R´s värld? Jag tror inte det. Eller jag VET det.Eller är han bara uppslukad av sin egen? Som vanligt. Undrar man inte hur sin son mår? Undrar man inte hur det går på hans praktikplats som han fixar så bra? Vet han om han fixar praktiken bra? Vad vet han?
Jag pratade m R igår som var på väg hem från Karlskrona där han hälsat på sin tjej o hennes familj för första gången. Nu satt de i bilen på vägen hem mot Stockholm. För första gången åkte han bil själv utan att någon vuxen körde. För hans tjej har tagit körkort. Jättekul! Man minns ju själv hur det var när man upplevde sånna saker för första gången. D har ingen om det här. För han hör inte av sig. Och R ringer inte och berättar.
Kommer de någon gång att ha en far-och-son-relation? Jag tvekar på det. R har saknat sin pappa i så många år. Han är här i Sverige nu. Någon mil ifrån oss. Förut var han på andra sidan jorden. Men frånvaron är fortfarande lika stor.Större?
Kommer han någonsin att våga lita på sin pappa? Jag vet inte...
