Jag hade råkat dubbelbokat gårdagens "happenings". Hur kan det hända när jag faktiskt skriver upp allt i kalendern på Gmail? Ja uppenbarligen så kan det ske.
Jag hade bokat med två tjejer som jag lärde känna där jag praktiserade under skoltiden förra hösten. En utav tjejerna ska flytta till Kina på fredag, alltså sista tillfället att träffa henne. Så det ville jag ju inte ställa in. Sen hade jag också bokat upp mig på att gå sonens pappas releasemingel. Han släppte sin andra bok igår och skulle ha lite mingel på puben Engelen inne i Gamla Stan. Det ville heller gärna inte missa. Så jag fick slå två flugor i en smäll. Jag visste att de här två tjejerna är rätt okomplicerade, flexibla. Så jag kollade om de ville hänga på med på minglet och sen gå vidare och äta någonstans. De köpte förslaget så kl 18 stod jag och väntade på dem en bit ifrån Engelen.
De var jättekul att träffa dem. Nästan varje gång som jag träffar personer som jag inte träffat på länge så känner man att varför ses vi inte oftare? "Åhh vi måste träffas mer" är en replik som ofta dyker upp i sånna tillfällen. Och det är ju faktiskt så jag känner. Varför gör man inte det? Man har familj, jobb, träning o allts annat på schemat. Men man borde ju ändå kunna klämma dit en liten träff då och då efter jobbet. Det tar ju bara några timmar.
Minglet var också bra. Sonen kom dit strax efter mig. Jag stod och pratade med mina vänner när jag såg honom komma in. Vi vinkade hej åt varandra och jag vinkade åt honom att komma. Jag fick bara en "huvudskakning" som sa nej typ.. Men det är klart. Det förstår jag faktiskt. Morsan är väl inte den första man vill stå och hänga med när hans polare är där, hans pappa och hans vänner.
Efter någon timmes mingel så tog R´s pappa scenen. Han berättade om vad hans nya bok handlar om, hur han liver idag, framtidsplaner, hur det var med livet i Thailand. Och när jag hörde allt han sa, allt han berättade, hur kan känt, vad han känner, så kunde jag inte låta bli att känna att halsen började kännas lite ansträngd. Så där som den känns när man står och håller sig för att inte gråta. Gråten var inte nära. Men det kändes väldigt känsloladdat. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Men där jag fick återigen en bekräftelse. En bekräftelse på att det sitter kvar där inne. Långt där inne någonstans. Allt som D gjort. Mot mig. Och allra mest mot R. Och där stod ju nu, än en gång, och minglade på hans release, applåderade när han pratar. Finns där för honom helt enkelt. Och det gör jag för att jag vill.
Om jag känner så här. Hur kände då R igår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar