Tandläkarbesök och "KBT" stod det i kalendern idag. Båda är i Täby så det fick bli att jobba hemma idag.
Jag skulle faktiskt gärna ha åkt in till kontoret och jobbat. Eftersom jag trivs så bra. Men det blir så mycket åkandes fram och tillbaka mellan både mötena i så fall.
KBT. Kognitiv BeteendeTerapi. Jag har aldrig testat det förut. Men jag har hört från många och läst att det ska vara bra. Att det har funkat och hjälpt.
I somras när vi skulle åka till Gotland så bokade jag först ett läkarbesök hos husläkaren innan vi skulle åka. Jag visste att jag skulle noja mig över ifall det skulle bli dåligt väder på sjön. Ifall det skulle börja gunga, och jag kanske skulle må dåligt.. Inte för att jag någonsin gjort det. Men tänk om. Man vet ju inte. Lika bra att gå och få lugnande utskrivet. För förra året när vi skulle hem från Gotland blåste det på och ordentligt när vi skulle ta båten hem. Och jag fick ju värsta panikångesten pga det. Ingen kontroll alls! Och det orkade jag inte chansa på att få den här gången.
Och när jag nu satt där vid läkarens skrivbord och förklarade varför jag behövde de här tabletterna så frågade han om jag inte skulle testa att gå på sån här KBT. Jag kunde inte låta bli att känna mig skeptisk, men nu satt jag ju ändå här och kunde få en remiss och tid bokad. So why not! Vi kör, skicka remissen så går jag och testar.
Så idag var det dags. Som vanligt så var jag ute i sista sekunden och körde alldeles för snabbt för att hinna i tid. Men jag hann! Någon minut sen bara.
Jag vet inte riktigt vad jag hade för bild av hur det skulle vara, hur det skulle se ut, hur hon skulle vara. Inte så positivt i alla fall. Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. På alla sätt. Hon gav faktiskt ett bra intryck. Och när hon sa att hon endast jobbade med det här deltid och annars jobbade på en privat psykmottagning i Bromma, så fick hon som en liten guldstjärna i kanten. Det blir ju så ju. Desto bättre "referenser", desto mer får man förtroendet. Så är det ju.
Och det kändes faktiskt helt ok. 5 gånger får man gå så jag går dem gångerna så får vi se om den här "lilla" ångesten vill försvinna ur kroppen. För den är faktiskt jobbig att ha. Väldigt jobbig. Även fast den inte dyker upp så ofta, så finns den där. Och jag känner mig så otroligt "svag" när jag får den. Svag som människa? Varför kan inte jag också bara gå på ett flygplan som om jag ska åka buss? Utan att känna massa ångest och oro. Det vore så jäkla skönt. Och så ska det bli! Någon dag. Det är mitt mål. Wish me luck..!
