När händer det??

Det går liksom lite upp och ner hela tiden. Ena dan känns det helt ok. Andra dan känns det mindre ok. Ibland känns det jäkligt jobbigt. När man inte vet när man kommer att hitta ett jobb. När kommer den dan liksom? Skulle vara så skönt om man kunde få det svaret, så man vet. Nu är allt så ovisst. Hur lång tid kan det ta? Det kommer ju i alla fall inte gå snabbare när jag inte söker så mycket som jag "borde"... Skärp dig nu, Annie! Visa att du vill hitta nåt. Snart!

I fredags föll jag vid mållinjen. Igen. Det är nog tredje gången på ett lopp av snart två mån. Men det är väl som en vän sa till mig igår. Det lyser ju igenom. Att man kanske inte vill ha tjänsten till 100%. Det går inte att "luras". Minst att lura sig själv.
Precis i slutet av utbildningen som var i början av jan nu år, så hade jag ett jobb på gång. Men jag kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle fixa tjänsten. Var det jag? I slutet stod det mellan mig o en annan. Och där föll jag. Lika bra det kanske. Tjejen som intervjuade mig ville ha in mig i företaget ändå. Hon rekommenderade mig att söka en tjänst hos hennes gamla chef som fortfarande jobbade kvar i företag.
Han målade upp guld o gröna skogar. Men sen "försvann" hann. Skulle fått besked för en månad sen. Men han försvann.
Sen blev jag rekommenderad av en kontakt på praktikföretaget att söka en tjänst på ett kommunikationsföretag. Hamnade i "finalen", men föll vid mållinjen. Krävde för hög lön.. Ok, då var det inte meningen att jag skulle ha den. Men det kändes faktiskt. Att jag inte fick den tjänsten. Tog någon dag innan jag tog nya tag..
Sen var det dags för två nya intervjuer. Den ena kände jag så fort jag kom in i rummet och träffade de som skulle intervjua mig, att det här var inte jag. Det var verkligen inte min typ av mentalitet, snack, miljö, tjänst. Inget klaffade. Skulle jag gå vidare på en den här vore det konstigt. Det hade jag inte velat. Dan efter fick jag svaret att jag inte gått vidare. Tack... :)
Samma dag en till intervju. Var skeptisk från början men intresset ökade under själva intevjun. "Det här kanske skulle vara nåt ändå". Men jag var ändå osäker. Varför kan jag inte bara hitta nåt som känns så jäkla bra?? Och OM jag hittar en sån tjänst, då lär jag väl inte få den, eller ens "gå vidare" i rekryteringen. Nej, nu börjar låta lite väl negativ. Det får väl ta den tid som krävs, att hitta nåt. Så att det blir rätt. Men jag vill att den tiden ska komma nu..!!
Jag gick vidare på denna i allla fall. Som slutade där jag började i detta stycke.

Have patience...!!

En bra dag!

Igår väl hade jag ett sånt där bra samtal m D, R´s pappa. Ett samtal där vi pratar som två vuxna människor, som två föräldrar om sitt barn, som två vänner som känt varandra i så många år. Vi skrattade, vi pratade allvar, vi pratade om inget speciellt. På en alldeles lagom nivå, utan tjafs eller aggressioner, utan svek eller frustration. De typen av samtal i tel har varit väldigt få. Såna här samtal känns så bra. Så mycket bättre.

D var med på TV4´morgon-tv idag och blev intervjuad av Malou. Jag kände mig nästan lite nervös precis när det skulle börja. Varför gjorde jag det? Det kändes konstigt att se honom i tv-rutan. Det var inte första gången men det är en konstigt och ovanlig känsla att se honom sitta där i soffan. Det var en bra intervju tycker jag. Han gjorde bra ifrån sig och fick bra frågor. Inte för snällt, lite hårt mot hårt måste det ju vara.. :)
Vid ett tillfälle fick jag gråten i halsen. När han kom in på sin adoption och sveket efter att blivit övergiven och bortlämnat av din biologiska mamma. Jag vet hur jobbigt den delen har varit för honom och av någon anledning så biter det ganska hårt på mig när han pratar om det. När han blottar sig. Kanske för att jag själv är adopterad och för att jag själv någonstans har ett tomrum där inne. Efter sin biologiska mamma.

Dagen har jag spenderat hos en nära vän som jag känt sen jag gick i mellanstadiet. Vi lekte mycket när i var små men sen när jag blev mamma i sån tidig ålder så gled jag ifrån henne. Plus många andra vänner. Man fick såna olika liv. Men nu på senare år har vi hitttat  tillbaka varandra. Hon och ett gäng andra tjejer som också var med när vi var små.
Vi pratade om allt och inget. Livet. En jättebra o mysig dag som gick alldeles för snabbt. Sen var det dags att åka och träna. Hade inte alls någon lust men sen när man väl kom dit var dit riktigt skönt. Så nu kan man sitta i soffan o slappa m gott samvete :)

Skärp dig!

Jag behövde verkligen komma ut i fredags och ta mig några glas vin,. Bli lite "salongsberusad", snacka om allt och inget med en nära vän, slappna av och skaka av sig "mammarollen" för en kväll. Sen låg man i soffan hela dan, nästa dag. Men det var det värt. Måste säga att det här är en fördel med att ha dottern varannan vecka. Att kunna ligga i soffan en hel del dag utan att ha massa "måsten", när man inte är så jättepigg. Men självklart hade man ju velat ha henne jämnt.
R är hos sin flickvän, annars hade jag nog inte kunna ligga o slappa. Skulle få dåligt samvete..

Idag har jag tränat. Det är riktigt skönt att verkligen ta ut sig tills man blir helt slut. Springa tills man är riktigt andfådd. Och det är verkligen ett bra sätt att rensa huvudet på. Få ut alla tankar. Och också aggresioner. När man tränat klart känner mig lite som en ny männsika med nya krafter.
Förra veckan missade jag att träna helt så den här veckan blir det skärpning. Ska försöka att köra 5 ggr den här veckan. Jag har ju anmält mig till Vårruset också så jag måste få upp flåset lite.. Så nu har jag 3 mån på att springa. Kondisen är ännu inte på topp..

Idag skulle R egentligen kommit hem för att gå på ett möte. Jag har känt på mig att han inte skulle komma hem tid eftersom det i stort sett alltid blir så när han är där. Alltid något strul eftersom han vill vara där så länge som möjligt. Sambon och jag har pratat om det här i helgen. Att tar han inte sitt ansvar nu, så måste jag släppa. Jag får inte bädda för honom på nåt sätt. Och jag märker ju på mig att jag tycker att det är så himla svårt. Jag vill för mycket. Jag vill hans bästa för mycket.
Tidigt imorse ringde R och sa att han inte trodde att han skulle hinna hem i tid, men att han skulle höra av sig sen när han visste mer. När vi hördes senare så frågade han mig om jag kunde hämta honom på tågstationen för att sen skjutsa honom till tåget. Han hade inga pengar att ta sig från stan och hem, och han skulle inte hinna i tid då heller. Det här var en sån situation där jag skulle sätta den här gränsen. Säga att "nej, jag tänker inte komma och hämta dig, det här får du fixa själv". Och jag gjorde faktiskt det. Och R tog till sig det bra. Han valde att stå för sina handlingar som nu innebar att han missade det här mötet som var väldigt viktigt. Ett avgörande möte kan man säga och nu när han inte går dit så kommer det inte att kunna repareras.
Självklart är det sen jag som sitter o tänker på det här och tycker att det inte alls känns bra. Medans han säkert inte har en tanke på det. Jag drar iväg ett mess till honom och erbjuder mig att hämta honom vid stationen för att han ska hinna. Dum som jag är..! Att jag ska ha så jäkla svårt att "släppa" honom. Han skickar tillbaka att han inte hinner ändå och att han gör som jag sagt att han ska göra. Klara sig själv o ta konsekvenserna av hans handlingar. Så det var bara för mig att svälja det här nu.

Sånt här är lärorikt för mig. Jag måste fasen skärpa mig med att fixa allt åt honom hela tiden. Men det är jäkligt svårt ibland. Dels för att jag har lite kontrollkänsla (ganska mycket kanske..) och sen också för att man har varit själv förälder åt honom jämnt och det är så ingrott i märgen att finnas till och stötta honom jämnt. För att jag såklart älskar honom så mycket och för att jag vill "skydda" honom. För att han haft en fråvarande pappa så länge.. För att jag så himla gärna vill att det ska bli bra för honom på alla sätt.
Herregud, jag hör ju hur jag låter nu när jag skriver. Skärp dig, Annie!!

En dag av intervjuer

I torsdags kväll var jag riktigt slut i huvudet. Var faktiskt ganska skönt. Nu när man är "arbetssökande" så känns det som om man inte använder huvudet lika mycket som när man jobbar.. :) Men det fick jag göra idag alla fall!
Var iväg på en intervju ute i Nacka. Och den kändes riktigt bra. Jag fick bra kontakt m hon som intervjuade mig och jag kände mer och mer under intervjun, att det här skulle kunna bli nåt bra. De ska plocka ut två st som de kommer gå vidare med. Jag får besked nästa vecka så jag får se hur det går. Oavsett så är det ju alltid skönt för självförtroendet att man blir kallad på intevjuer.

Efter intervjun åkte jag och lunchade m mina gamla kollegor i Solna. Har inte sett någon utav dem på länge så det var jättetrevligt. Synd att luncherna går så snabbt bara.. Jag skulle på ytterligare en intervju nu men den var inte förens kl 15 så nu hade jag 1 1/2 timme att döda. Passade på att åka till Solna C för att hitta nåt att ha på mig på fredag då jag skulle ut ta ett glas vin med en annan gammal kollega.
När jag kommer till centrumet känner jag mig rätt seg och har egentligen ingen lust att gå runt där men vad fanns inte så mycket annat att göra. Efter jag parkerat bilat o betala p-biljett så säger några att de brinner inne centrumet. Så det var bara att vända och gå och sätta sig i bilen igen. Vad skulle man göra nu då?? Det fanns inte tid att åka hem och sen tillbaka igen. Som tur var så fick man gå in i centrumet sen. Det verkade inte vara någon större brand..
Efter att gått runt i en timme så var det dags för nästa intevju. Nu var jag verkligen jättetrött i huvudet, ville egentligen bara åka hem. Kände mig inte alls taggad.
Den här intevjun var verkligen på ett helt annat sätt en den jag var på innan. Helt andra typer av frågor, helt annat typ av snack, helt annan företagskultur. Och jag kände mer och mer att det här var inte jag. Ville jag verkligen göra det här?
När jag äntligen kom hem på kvällen så försökte jag rannsaka alla tankar och frågor som snurrade runt i huvdet. När jag avslutade mitt 1 år av studier för ca 1 mån sen så kände jag mig rätt säker på vad det är för jobb jag vill söka. Men nu efter några intevjuer så känner jag inte så längre. Jag tror att jag vill något annat..

Jag har inte varit hemma så länge men jag känner ändå nu att det skulle sitta riktigt bra om någon ringer o säger att jag fått jobbet. Men samtidigt så känner jag att det får ta den tid det tar. Bara det blir bra i slutändan. Jag vill inte ta ett jobb som känns "ok". Det kännas skitbra! Jag vill känna att "jäklar, det här vill jag verkligen göra. Jag började känna så på intervjun jag var på i Nacka idag. Så jag hoppas på att jag går vidare på den i alla fall.

Känslan av att inte veta vart jag kommer hamna till slut är också en ganska spännande känsla.. :)
Och spänning är nåt jag ofta triggas av..

Måndag igen!

Det går verkligen fort. Tiden. Känns som om man säger det ganska ofta. Men det känns verkligen så. Att tiden går otroligt fort. Går den fortare nu när man är äldre? Eller känns det bara som det för att man alltid har saker inplanerat? När man  var yngre, eller när man var barn, då levde man typ en timme i taget.

Helgen som precis har varit, gick ju också fort..

I torsdags kväll kom det ju ett riktig snöoväder. (La in en liten bild på hur det såg ut på baksidan av huset på fre morgon).

Jag hade tänkt att åka och träna men hoppade det. Sen snöade det hela natten och på morgonen var det som vanligt kaos i trafiken och på SL. R skulle iväg på mötet med kommunen för att försöka hitta en ny praktikplats åt honom. Man hade blivit förvarnad på radio o TV om att det här ovädret skulle komma så jag sa till R att han måste ute i god tid ifall det blir stora förseningar på tåget. När det var en kvart kvar innan han skulle vara på mötet så gick han hemifrån. Han hade inte tagit ut några pengar för att kunna köpa bussbiljett och han hade inte fyllt på kontantkortet för att ev behöva ringa till kommuen o säga att han kanske blir sen, när han står o väntar på tåget. Och självklart så blev det tjafs innan han äntligen kom iväg.

R´s pappa ringde mitt i allt. Han tycker att jag är för mesig och måste vara mer hård mot honom. Jag håller med, jag vet att jag "curlat" alldeles för mycket. Och det är inte lätt att försöka vända på det här. Så det är lättare sagt än gjort. Det jag känna är också att D kanske kan "ta över" nu.. Känns som om att det är hans tur. Jag är jätteglad för att vi kan prata m varandra i sånna här situationer och att han engagerar sig genom att lyssna och komma m råd. Men samtidigt så skulle jag gärna vilja att han tar sin del nu. All den del som han har missat de här 18 åren. Jag vet att det rent praktikst inte skulle funka idag. Men om jag fick fantisera och bestämma hela själv, då skulle jag vilja R bor hos D. Faktiskt. Jag vill absolut inte köra ut R på nåt sätt, utan mer för att R ska få bo med sin pappa innan han hinner bli helt vuxen. Sen tror jag också att det skulle vara nyttigt för de båda att bo med varandra. Få leva den där vardagen tillsammans som de aldrig har gjort. D har ju "bara" varit helgpappa. Och var han inte det så var han en "frånvarande pappa". När de väl träffades så var det alltid bio, restaurangbesök, fika eller nåt annat kul. Aldrig att de har hamnat i konfrontationer med varandra, vardagstjaffs. Får se om det kommer bli så nåogon dag.

Resten av fredagen blev bra. Kvällen var mysig. Det är alltid lika mysigt att ha fredagsmys när Emily kommer hem till oss efter att ha varit hos sin pappa en vecka. Då blir det alltid chips, och Let´s dance. Hon älskar verkligen dans och musik. Det är riktigt kul att se vad det är man har lyckats påverka dem med. Hon började själv på dans för några år sen. Eftersom hon bara var 4 år då så var det mest lekdans. Men nu fyllde hon 6 i somras. Så för 1 vecka sen har hon börjat på "riktigt" dans. Vore så kul om hon fortsatte med det nu!
På lördagen skulle vi åka och bada. Jag förslog att vi skulle åka till ett badhus lite längre bort där de skulle ha lite vatteland. Vattenruschkanor och sånt. Emily tyckte det lät kul men sen när vi skulle åka. Då ville hon inte alls helt plötsligt. Först sa hon att hon inte orkade åka så långt.. Men man märkte att det var nåt annat. Hon började till slut gråta och sa att hon inte visste om hon vågade åka de "de där kanorna". Lilla gumman, då fick hon lite prestationsångest. Jag har märkt att hon kan vara ganska känslig ibland, att hon lätt blir orolig för saker som hon inte tror att hon ska klara av. Men jag tror att det bästa man kan göra i sånna här lägen är att få henne att känna att hon faktiskt fixar det. Det är så lätt att backa och säga att "ok, vi behöver inte åka om du känner så här". Men då kan nog mer bli stjälpa än att hjälpa. Då lär hon sig inte att gå igenom lite tuffare situtioner. Så vi fick med henne till slut och när vi kom till badet och hon såg de vattenruschkanorna, så ville hon åka på en gång. När vi sen åkte hem sa hon att hon ville åka hit igen, med pappa nästa gång.
Ibland känns det som om att man lär sig av barn nr 1.. Vad man ska och vad man inte ska göra m barn nr 2..

Igår em var vi hemma hos pappa och hans fru för att fira hans frus son..! Vad invecklat det lät. Det var i alla fall en jättetrevlig em. Jag är så glad för pappas skull att han har hittat sin Helen. Och det är jättekul att man fått lära känna hennes trevliga släkt och familj. Jag satt och pratade mycket m hennes sons flickvän som bott i Sverige ett år nu, efter att flyttat från sitt hemland Australien. Vilken omställning, på alla sätt vis. Men också väldigt spännande och utvecklande för en själv. Jag blir imponerad av sånna människor som vågar chansa här i livet och tar stora från det trygga ut i något nytt och främmande. Häfigt!
Det blev en sån trevlig kväll när så vi kom hem var klockan jättemycket o vi hade inte ätit middag än. Man hade verkligen ingen ork för att ställa sig o laga mat, en kvart kvar innan det var läggdags för Emily. Så det fick lite snabbmakaroner o köttbollar. Även fast det var ganska sent, vi hade varit hos pappa ett tag, Emily var hungrid.Så var hon ändå på så bra humör. Och man blir så glad av det. Hon ger en sån energi. Hon tog in sin bandspelare o ställde i köket så att jag skulle få lite musik när jag lagade mat :) "Så blir det lite roligare här inne i köket", sa hon. Lilla älsklingen!
Själv ställde hon sig o skulle gå ner i split och skulle ha på sig lejonmasken när hon dansade runt i köket till musiken som spelades i hennes bandspelare.
Underbart!!

Frustration!

I går R ut från sitt rum och hade en min i ansiktet som jag kände till väl vid det här laget. Och jag visste att det var inte bra min. Han skulle säga nåt som jag inte ville höra. Och han drog verkligen på att säga det.
Han kom och satte sig i soffan och mumlade något tyst. Jag hörde inte så då sa han lite högre "jag har blivit av med praktiken".. Sen började han gråta. Jag blev inte arg. Inte ledsen heller. Men inte alls likgiltig. Jag kände mer att nu får han känna på konskvenserna av att inte komma i tid till ett arbete, eller att inte dyka upp alls. Det här är inte plugget där skolsalen oftast står öppen fast man kommer försent, skolkat dan innan, eller glömt skolböckerna. Det här är verkligheten.

R´s skolgång började dala i slutet av högstadiet. Som många ungdomar i den åldern så var han ganska skoltrött. Och det blev inte bättre av att hans pappas frånvaro ökade mer och mer pga att han hade valt att leva i den "undre världen". Mötena m kuratorena och rektorn kunde jag inte längre räkna på en hand. Och orden man ofta fick höra var att R är duktig när han väl bestämmer sig, trevlig, social, omtyckte av lärare och elever, naturbegåvad and so on. Att höra såna ord om ens barn är sjävklart jättekul och man blir jättestolt. Men efter ett tag blir det ren frustration. Att veta vilka talanger som kastas bort och man som förälder står bara och tittar på. Tittade på gjorde jag i och försig inte. Jag låg i hela tiden för att få R att skärpa sig. Men vad ska man göra när någon inte vill något. När motivationen inte finns. Därför kändes det som om man ofta inte kunde göra annat än att titta på när det dalade. Så jäkla otroligt jobbigt!!
Jag tror att både jag och R blev lika förvånade när han kom in på gymnasiet. Vilken lättnad! Han fixade det med nöd och näppe. Man vågade andas ut och kände att nu. Nu kommer han fixa det här. Det tog inte lång tid innan frånvaron började hagla in på min mejl. Samtal från mentor. Igen. Sitta och prata om hur R ska klara av den ena terminen efter den andra. Man hoppades efter varje samtal. Man ville så gärna tro. Sen föll det igen. Och igen. Efter två år valde R att hoppa av. Och jag fick inse att jag måste ge upp. Jag ville ju mer än han.
Jag kontakde kommunen och tog reda på vad för hjälp man kunde få av dem i sånna situationer. Fick reda på att det har ett ansvar för ungdomar upp till 20 år (tror jag..) att hjälpa dem att sysselsätta sig på nåt sätt om man hoppar av studierna. R ville praktisera för att försöka komma ut i arbetslivet vilket jag tyckte lät jättebra. Man hoppades på nytt..! Han gick ner till ICA och frågade efter praktikplats och kom sen hem och sa att han fixat plats. Han tyckte att det kändes så bra just för att han fixat det här själv nu. Jag blev så stolt! Och glad för hans skull. Nu skulle han väl ändå ta det här på allvar. Vi förklarade att det här är verkligen en stor och bra chans för honom, att han skulle ta vara på det här nu. Visa ICA vad han går för. R har alltid varit riktigt bra på att tala för sig, få folk att känna förtroende för honom. Så nu gällde det. Å vad glad jag var för hans skull!!

Några veckor har det gått, och nu satt han här i soffan och grät. Varför tog han inte tillvara på den här chansen? Vad är det som gör att motivationen fortfarande inte räcker till? Hur ska jag göra som förälder för att få honom att förstå? Jag tror inte jag kan göra någonting. Kan det här som hände nu få honom att få upp ögonen? Tänk om det inte gör det. Hur länge ska det här fortsätta??
Jag tycker såklart att det här var nyttigt för honom. Det som hände. Men jag vågar inte tro på att det kommer lyckas nästa gång. Jag hatar den här frustrationen när man inte kan göra någonting.
Allt jag vill är att han ska förstå, få upp ögonen. Ge honom en omskakning. Men hur...????

Ett beslut

Beskedet att man är gravid när man är mitt uppe i tonåren var för mig ett väldigt jobbigt besked.
Även fast det inte kom som någon överraskning så kom det som ett väldigt tungt besked. Jag hade ett år kvar i gymnasiet, jag ville ut o resa efter studenten, vara m kompisarna varje dag. Barn för mig var väldigt långt borta. På alla sätt o vis. Medans kompisarna satt barnvakt åt små gulliga bebisar så var jag hundvakt åt grannen istället. Jag lekte nästan aldrig m dockor, det var gossedjuren som fick ställa upp på att leka istället.
Så allt som hade med barn och små bebisar att göra var aldrig så intressant. Och nu helt plötsligt hade man något i magen som 9 mån senare skulle vara en liten bebis. Som skulle vara min och D´s.

Det var verkligen inget lätt beslut att ta. Skulle vi behålla det? Eller inte? Vad skulle allt innebära om vi bestämde oss för att behålla den här lilla geléklumpen i magen? Det var i stort sett omöjligt att sätta sig in i den situationen. Man hade ingen aning om hur ett liv m barn var. Man hade ingen om hur mina tonår som jag hade kvar, skulle se ut. Vad jag ville göra. Vad vi ville göra. Skulle vi vara tillsammans jag och D? Ville vi plugga vidare efter gymnasiet? Hur skulle vi bo? Vart skulle vi få pengar ifrån? HUR ÄR MAN FÖRÄLDRAR??

Jag vor nog den som kände mest att jag inte kunde behålla det. Jag var rädd. Osäker.Min kunskap om barn var noll. Mitt intresse för barn var i stort sett noll. D var mer för.Vi pratade väldigt mycket med våra föräldrar. Nu när jag tänker tillbaka så förstår jag inte att de tog det så "lätt" när vi gav dem beskedet. Inte lätt kanske, men att de hanterade det så bra. Jag tror att en orsak var att de är båda adoptivföräldrar.
I och med att min mamma aldrig kunnat bli gravid och har sett det som en stor förlust, så värdesätter hon det så högt hos andra. Särskilt hos mig, som är hennes dotter. Hon är inte emot aborter, men när jag blev gravid så var det nog så "pass nära" henne att hon stöttade mig för att behålla det. Det kändes som om D´s mamma kände likadant. Hon är ju också adpotivförälder. Och jag tror att det var en av orsakerna till varför vi tog det beslutet som vi gjorde. Att både jag och D är adopterade. Till slut kände vi att det här skulle bli en liten människa som skulle vara av vårat kött blod. Någon som kommer att likna oss. Någon som vi kan identifiera oss i. Något biologist. Som vi aldrig hade fått känna tidigare. En känsla som vi båda hade saknat. Den känslan, det tillfället, kunde vi inte ta bort. Vi bestämde oss allihopa för att behålla barnet. Mest var det ju såklart mitt och D´s beslut. Men att ha våra föräldrar som stöttepelar betydde guld. Och det är det fortfarande.
Tillsammans skulle vi fixa det här. Jag och D, mina föräldar och hans föräldrar.

Första inlägget

Min sk "röda vecka" hade blivit försenad och jag förande vad jag hade att vänta mig. Jag hade nämnt min oro om detta för min mamma, som jag hade väldigt bra kontakt med för att vara tjej i tonåren.
Jag var tvungen att ta mig till ungdomsmottagningen som jag egentligen inte alls ville.
På plats fick jag beskedet som jag inte alls då ville höra. Jag var med barn. Och jag var 16 1/2 år för att vara exakt. Jag minns så väl att när jag satt på min Ciao-moppe på vägen hem därifrån till mamma och pappa. Tårarna rann ner för kinderna och allt bara snurrade runt i huvudet. När jag kom hem satt mamma o spelade piano. Jag satte mig i hennes knä och nu grät jag så tårarna sprutade. Hon förstod vad det var. Och det var så otroligt skönt.

Nu har det gått 18 år sen jag födde min son R. Ändå minns man det nästan som igår. Tiden har gått fort, men när man tänker tillbaka så har det hänt mycket under alla de här åren. Ibland har åren varit väldigt tuffa men man har växt otroligt mycket i själv. Det är fortfarande tufft ibland, men på andra sätt.

Jag och R´s pappa "gjorde slut" 2 år efter vi fick våran son. Relationen hade varit väldigt turbulent den sista tiden. Vi träffades när vi var 14 år och i slutet av förhållandet så gick det inte längre. D hade hamnat i en våg av kriminalitet vilket innebar att hans roll som pappa bara dalade och hans frånvaro ökade från dagar till veckor. Min roll som tonårsmamma blev mer krävande samtidigt som jag försökte leva ett "vanligt" tonårsliv emellanåt. Det var mina föräldrar och D´s föräldrar som gav mig dem chanserna ibland. Och ibland hade vi turen att D faktiskt var m R på sina helger. Varanna helg var det sagt, men man visste aldrig om det blev så när denna helg närmade sig.

När jag hade gjort mitt första riktiga jobb under 1 år kunde jag äntligen flytta hemfrån. Jag hade blivit 20 år och jag och R flyttade till en 3:a, inte långt ifrån föräldrahemmet. Jag köpte lägenheten för att ha en ekonomisk trygghet. Än en gång fick jag hjälp att kunna göra detta tack vare mina föräldrar.
Jag minns så väl när man hade köpt den här ljusa fina lägenheten. Jag tyckte att den var så stor och fin. Och här skulle jag och R bo. Bara han och jag.