Ilskan lös i hans ögon. På ett sätt som jag aldrig sett förut. Jag kunde inte låta bli att känna en viss rädsla för att ilskan skulle rinna över. Skulle han bli våldsam? Vad gör jag då? Men ändå så kände och visste jag att det skulle inte hända. Han skulle inte göra något mot mig.
Situationen kändes bisarr, overklig. Och det fick mig också att känna att nu får det vara nog. Nu räcker det. Det här funkar inte längre. Och jag lät mina tankar komma ut i ord också. Jag tittade honom i ögonen, försökte samla mig, men kände mig ändå väldigt bestämd. "Nu räcker det, R. Det räcker nu!". Blicken som han gav mig tillbaka var som en litet barns två vilsna ögon. Han lugnade helt plöstliget ner sig, tittade bara på mig ett kort men intensivt tag. Sen gick han. Jag väntade på att jag skulle höra hur han skulle slänga igen dörren när han gick in på sitt rum. Men smällen kom aldrig. Sen blev det tyst.
Strax efter pep det till i mobilen. Det var R´s pappa D som undrade hur det hade gått. Hur det hade gått med att sätta ett ultimatum på R. För det var det som hade utbrutit "bråket". Vi, alltså jag, D och J hade tillsammans bestämt att vi måste sätta ett ultimatum på R. Hans lathet och passiva stil funkar inte längre. Vi måste få honom och förstå att fixar inte han ett jobb snart, visar han inte något som helst engagemang på att han söker jobb, då kan han inte bo kvar här längre. Han kan inte ligga i soffan fram till kl 13 och sen sätta sig och spela WOW resten av dan. Leva på mig och J. Nu är det slut med det. Konsekvensen av att jag skulle sätta det här ultimatumet på R i förrgår utbröt i bråk. R klarade inte av att jag ställde ett sånt här krav på honom helt plötsligt. Han fixade inte att jag helt plötsligt bestämmer vad han ska göra, att jag "slänger ut" honom om det inte går. Det blev för mycket. Och jag tror att han samtidigt blev rädd. Rädd för att bli lämnad, att bli "släppt". Jag har alltid funnits för honom. Jag har alltid ställt upp, jag har givit honom så många chanser genom åren. Med skola, med att ta ansvar här hemma, med att fixa praktik. Man vill ju finnas där för sina barn. Hjälpa. Så är det ju. Men det har brustit på vägen. Och det är riktigt jäkla svårt att lära en gammal hund att sitta. Och någonstans i livet kommer en brytpunk. Där det är dags att ändra riktning. Nu är den här. Både för mig och för R.
Jag ringde upp till D efter jag fått hans mess. Han slog också näven i bordet och en timme senare var han här. Här för att hämta med sig R hem till sig. Nu är det hans tur att ta över. Det känns som om jag och R har slitit ut varandra i sånna här situationer. Det spelar ingen roll längre vilka gränser jag sätter, eller hur många. R tar inte till sig längre. Det håller inte. På D lyssnar han. Deras relation är inte infekterad på samma sätt.
Men det kändes otroligt jobbigt att "släppa" R. Riktigt jobbigt var det. Men jag visste att jag var tvungen. Det här är den enda vägen. Och det kommer att bli bra. För alla, men mest självklart för R. Sen kände jag också att jag var rädd för att R skulle känna att jag lämnar honom. Så är det ju inte. Men han är inte dum. Han förstår nog längst inne att jag gör det för hans bästa. Släpper honom. Och för att markera en gräns. Den största markeringen jag gjort.
Att sätta en gräns, att markera för att sen behöva släppa. Går de ihopp? Faller kravet så måste man ju agera. Man måste följa sina krav. Och i värsta fall släppa. Som den här gången.
Och det är är tufft. Jäkligt tufft. Tufft som mamma att klippa navelsträngen. Som förälder att släppa sitt barn.
Men ibland måste man. Måste göra saker i livet som just då känns för jäkligt men som sen visar sig varit det bästa.
