Jobba jobba jobba..!!

Tröttheten var ganska skön på nåt sätt. Det var en annan typ av trötthet. En sån där som man känner för att man har gjort något kreativ under en intensiv tid. Använt hjärnan på ett "bra" sätt av en kul anledning.
Jag känner inte det så jätteofta nu när man är "arbetssökande". Men efter en intervju på tre timmar inkl ett slags kunskapstest på 1 1/2 tim så var jag rätt trött i huvudet när jag satte mig i bilen på väg hem.

Igår fick jag mejlet en länk från rekryteringsföretaget. Det var en länk till ett test som skulle ta mig ca 1 tim att göra. Jag skulle betygsätta från skala 1-5 vad jag tyckte var viktigt och mindre viktigt. Det var 150 st påståenden som jag skulle läsa igenom. När det var klart skulle jag betygsätta vilka påståenden som stämde bäst överens på mig. Det var ytterligare ca 150 st alternativ till som jag skulle svara på. Det kunde vara väldigt konstiga och osammanhängande påståenden ibland. "Vad är mest/minst viktast för dig: 1. Göra bästa resultat på arbetet, 2. Att få bekräftelse på att du är bra, av dina kollegor, 3.Finnas till stöd för dina kollegor, 4. Att tänka på de handikappade i samhället"..! Vart kom DEN frågan ifrån?? Den hade ju inte alls någon likhet m de andra frågorna. Är jag en dålig egoistik hemsk människa om jag väljer alt.1 framför sista alternativet? Eller vad vill de att man ska framstå som? Herregud, jag fick tänka jättenoga hur jag svarade, vilket man INTE skulle göra på det här testet. Men hur lätt var det?

Efter detta omfattande testet så skulle jag idag åka till rekr.företaget för att göra ytterligare ett test. På 1 1/2 timme. Jag kom dit vid 8.30, kände mig peppad. Hade ett äpple i väskan ifall jag skulle bli hungrig. Blir jag oftast det efter typ 20 min från frukosten. Och då funkar jag inte särskilt bra om jag inte får nåt i mig ganska snabbt. När jag kom till kontoret inne i stan fick jag sitta ensam i ett rum och med en dator. Sen var det bara att sätta igång. Och det gick på tid. Nu var det ordförståelse. Sen var det någon slags "mönstertydning". Kan man säga så..? Man skulle tyda massa olika mönster som bestod av cirklar, kvardrater osv osv. Lite invecklat, svårt att förklara. Efter det var jag lite smått trött i huvudet.. Hade nog suttit i en timme nu. Nästa och det sista avsnittet var någon slags tydning av sifferkombination. Typ "3058735" och sen en tom ruta efter sista siffran där man skulle fylla nästa troliga siffra. I början gick det faktiskt bra. Flöt på där. Men sen tog det bara stopp. Hjärnan la av. Helt. Talen blev svårare och svårare och det märkte jag verkligen. Helt plötsligt såg jag bara massa siffror framför ögonen och fick inte ihopp det på nåt sätt. Jag testade minus, plus, gånger. Men det gick inte. Då hade jag typ 1 min på mig. Magen kurrade rätt bra nu..Dags att ta äpplet. Sen var tiden slut.

Efter testet blev jag hämtad från rummet och då var det dags för en muntlig intervju. I 1/2 tim till. Sista 10 min började det bli lite småjobbigt av mitt kurrande i magen. Den var så tom som den kunde bli. Jag hade fått ett glas vatten i början på intervjun och det glaset hade jag fyllt på ett antal ggr nu. Så det var typ det enda som skvalpade runt i magen. Så jag blev ju jättekissnödig också. Jobbigt..!!
Men det gick bra. Ändå. Intervjun gick bra. Jag sprang på toa när hon sa att hon skulle gå och kopiera nåt papper. Tog en kola från en av alla godisskålar som stod i korridoren för att fylla magen m annat än vatten. Sen var det tack och hej då. Skaka hand. Åka hem och fixa fram tre st referenser. Och sen. Hoppas jag på att få svar till helgen. Det jobbiga är ju att jag kan få ett nej. 50% chans. Kommer nog kännas rätt tungt efter alla dessa tester och prov och intervjuer. Men men. Imorgon är en ny dag.. :)

Några tankar

När bion var slut hade klockan hunnit bli runt 23. Och det var lördagkväll. Nattlivet på stan verkade ha startat till liv medans vi suttit inne på biografen i två timmar. Vi var på väg ut, vi gick motströms, medans "alla andra" var på väg in. Var o varannan som man passerade luktade smink eller parfym. Eller både och. De var uppklädda, pratade i mobilen, hade bråttom, frös. Köerna började bildas utanför krogarna på Kungsgatan."Vad är det där för ställe? Det måste vara nytt. Eller inte.." När vi var ute på stan sist? Det har säkert haft öppet i flera år. Det är ju vi som börjar bli "gamla". "Undra om man får spela så där hög musik?" säger J. Gud vad gammal jag kände mig! Vilken fråga. Den hade man ju inte ställt för 10 år sen. Då hade man inte ju inte ens tänkt på det. Nu gick vi där, arm i arm på väg hem kl 23 och undrade om man fick spela så där hög musik..!
Herregud, tiden går ju så jäkla fort. Den där tiden är över nu. Festtiden. Ute-på-stan-hela-nätterna-tiden. Det är 90-talisterna som tar över nu. Tänk vilken rolig tid de har framför sig. Neeej, jag kan väl inte säga att jag saknar det. Men det var en rolig tid. Har börjat tänka tillbaka på den tiden en hel del har jag märkt. 35-årskris kanske? Lite kanske.. Inte kris, men som om man kommit till en slags mittpunkt i livet, vid 35. Nu är man närmare 40, närmare ett till, ett ännu mer vuxenliv. Eller?

Jag blev ju ändå mamma när jag var 17 år. Halva tonårstiden levdes inte ut som en "riktig" tonåring. Jag blev ju vuxen väldigt snabbt. Kanske därför tankarna ofta går tillbaka way back, för att den tiden gick så snabbt. Var så kort. Helt plötsligt var jag 25 år och man var vuxen. På riktigt. Nästan.
Men det finns många fördelar också, såklart. Ibland i olika situationer känns det som om man kan sätta sig in i R´s situtationer lättare än om man hade varit 30 är äldre än honom. Man kan lättare relatera till hur man själv var och gjorde när man var 18. Det var ju ofta som man tyckte att mamma o pappa inte fattade någonting, och de jämförde från när de var unga, vilket var alldeles för "långt bort" för att förstå.
Sen är det klart att R tycker att jag inte fattar någonting ibland, men jag tror ändå att det är EN fördel m att vara yngre förälder. Att avståndet inte är lika långt mellan oss. Det kan ju också medföra en bättre relation. Och jag tycker nog att vi har det. Även fast man har och haft mycket tjafs så är det väldigt värdefullt att kunna sitta och prata i lugn o ro efteråt, om det man tjafsat som. Det gör vi ju inte jämnt, men det finns där. Och det kommer fram ibland. Och efteråt känns det så himla bra.

R skulle åka till sin flickvän i fredags em för att vara borta under helgen. Han stod i hallen o var redo för och gå, med den packade bagen hängandes över axeln. Han såg så stor ut. Han ÄR stor. Så fin. "Hej då, mamma! Jag åker nu." Innan han öppnade ytterdörren för och gå så kom han fram och gav mig en kram. Jag pussade honom på kinden. "Hej då min älskling". Jag kände mig helt plötsligt så stolt. Det är ju i och försig ingen konstigt känsla att känna för sitt barn. Men han har skött sin praktik i tre veckor nu. Utan nåt tjafs, utan försovningar, förseningar eller frånvaro av annan anleding. Och han har varit så mycket gladare de här veckorna. Och det blir jag så glad av att se. Att han mår bra, att han kommit upp på banan.

Tänk vad en kram kan ge mycket. Sån lycka.

Våffelfredag

Oj! Nu tog det långt tid sen sista inlägget igen..

Efter att ha haft 5 riktigt härliga dagar i Tandådalen så har man fått lite ny energi igen.
Det var verkligen en jättebra fjällsemester. Nu är det tredje året i rad som vi åker och det är så kul att
se hur kul Emily tycker att det är m att åka slalom och att vara i fjällen. Man blir alltid lika glad när man ser att man lyckats "föra över" ens egna intressen på sina barn. Att man lyckats påverka på ett bra sätt.

Emily var på skidskola varje dag så då passade jag och J på att åka skidor på egen hand. På kvällarna blev det bastu och sen fika. Igår när det var dags att åka hem till Täby igen så sa Emily att hon tyckte det var så kul i fjällen och att hon vill åka mer skidor. Måste säga att hon är så himla lätt att vara med. Hon är så glad och positiv hela tiden. Man blir så glad när man är med henne. Ibland känns det nästan för lätt o bra, att man bara väntar på tills det ska bli en totalvändning. Har ju hört en del säga att är barnen lugna blir tonåren stormig. Eller tvärtom. Hoppas det inte stämmer.. Då har vi en jäkligt tuff tid att vänta oss.

Också jobbbiten.. Häromdan (när vi var i fjällen) blev jag intevjuad via tel gällande ett jobb som jag sökt. Det var andra intervjun för den här tjänsten. Vi satt i 45 o de ställde massa frågor om mig, vad jag gör på fritiden, vad jag motiveras mest av på ett arbete, vad jag minst föredrar för arb.uppgifter osv osv. De var tre st som ställde alla frågorna. Först hon från rekr.företaget, sen två st från företaget där jag söker jobbet. Efter intervjun så fick jag info att jag kommer att bli uppringd i slutet av veckan för att sen ev gå vidare ytterligare ett steg i processen..
Jag förstår att det är jätteviktigt att de vill ha den bäst lämpade personen men varför så många steg? Det tar ju sån tiiiid. Innan tel.intervjun så var jag på intervju hos rekr.företaget. Och innan det hade jag fyllt i ett långt formulär med massa frågor där jag ska skulle motivera massa olika saker om varför jag vill jobba hos just dem osv osv. Nej, jag hoppas att man snart får svar och att processen snart är slut.
Fick iaf idag reda på att jag gått vidare. Ett till steg. Så nu står det mellan mig o en till. Det vore ju väldigt kul om det skulle bli jag som vann..!

Nu är det fredag! Våffelfredag :) Och ett glas vin!

Bror

"Hej, är du hemma?
"Ja, jag är hemma
"Jag är hungrig. Jag har inga pengar."
"Har du inget hemma du kan äta?"
"Nej"
"När kommer personalen då?"
"Kl 15...  Vad är klockan nu? Jag kan inte äta hos dig då...?"
"Hon är 13. Jo, kom och ta nåt och ät."
"Jag kommer nu då."
"Ja gör det, Martin."

Några minuter senare stod han här i hallen. Först gick han runt lite grann innan jag sa att
han kunde ta av sig jackan o sätta sig i köket, där jag höll på att ta fram lite fil o flingor åt honom.
"Stopp, nu räcker det!" Nästan hela tallriken var full m flingor innan filen hälldes på som höll på
att rinna över kanten.
En ganska vanlig grej man får säga till honom när han ska lägga på mat på tallriken. Ända sen han var
liten. Det har alltid varit hans stora passion. Att äta. Så mycket han orkar. Idag är det en av hans få glädjerika tillfällen i hans liv.
Filen tog slut ganska snabbt och tallriken var så skrapad den kunde bli. "Obama är bra va´?" Ja, jo han gör väl en del bra saker. "Alla poliser är inte dumma? Det är så vá, Annie" Nej, de är de verkligen inte. De flesta poliser är jättebra. Men vi pratar inte om det nu, det gör vi ju jämnt. "Jaaaa, ok".
Vi satt o småpratade i köket ett litet tag med ganska många långa tysta avbrott. Det kom en tanke, som ofta kommer när man träffar Martin, att varför ser jag inte till att vi ses oftare? Han bor ju bara ett kort stenkast härifrån. Visst, så känner man ofta för sina vänner. Men det här är lite mer skuldkänslor pga att jag vet att han är ganska ensam. Och för att han är min bror.

"Jag ska gå hem nu". Det hade kanske gått 20 min sen han kommit. Filen var uppäten och han var mätt.
Då var det dags att gå hem. Jag gick med honom ut i hallen. Han gick runt några gånger i hallen innan jag
sa till honom att jackan hänger där på galgen. Efter han knytit sina skor extra hårt (som han alltid gjort) så stod han tyst i hallen en kort stund. Sen kom han fram och gav mig en kram. "Vi hörs, Annie" Jag blir alltid lika glad när jag får den där kramen av honom. Han kramas inte så jättegärna. Därför tar man den så personligt. Sen öppnade han ytterdörren och stod stilla på verandan. "Vad är det för dag idag..." Det är fredag idag. "Det är det alltså?" Ja. Sen stod han tyst, som han funderade på nåt. Sen gick han. "Hej hej!" sa han jätteglatt. Jag stod och tittade efter honom ett tag. Och log. Och samtidigt kände mig lite ledsen. Jag log med tankarna att det där är min bror. Jag kände mig stolt. Och ledsen för att att jag såg honom som ensam, när jag såg honom försvinna bakom staketet.

Martin fick diagnosen autism för ganska många år sen. Jag har varit dålig på att hålla kontakten m honom. Jag måste skärpa mig! Familjen är de "vänner" han har i stort sett.
Ett litet samtal gör mycket.

Börja om från början, börja om på nytt.

Oj vad längsen det var som jag skrev sist. Jag ska försöka att skriva lite oftare.

Det har varit rätt turbulent här hemma sista veckan. Man kan säga att det känts som om man varit mitt i en ganska dålig film. Och att man känt och undrat vad den här dåliga filmen kommer få för slut. Kommer det bli några ännu sämre uppföljningar? Det brukar ju ofta bli det på B-filmer..

Min sambo har varit på mig sista tiden om att jag måste se till så att R söker sommarjobb. Den här sommaren kan han inte vara hemma o inte göra någonting. Dessutom är han ju 18 år nu och det är dags att börja tjäna sina egna pengar, inte bara leva på mig o J. Jag vet ju om det här, att jag måste ta upp det här m R men jag har dragit på det för jag har jag inte vetat hur jag ska säga. Visst, jag kan ju bara säga att "du måste fixa sommarjobb, punkt slut". Men riktigt så lätt är det inte. Tyvärr inte. Jag måste ju veta att det kommer att bli gjort också och veta vad jag ska göra om det inte blir gjort. För det har alltid varit det stora problemet när det gäller R, att han aldrig tar tag i något. I stort sett aldrig. Man kan aldrig lita på att saker blir gjorda och man hatar att gå och tjata o tjata för att se om han har tagit tag i det.

J, min sambo, har känt sig allmänt trött på R´s attityd och på att han inte tar ansvar för saker här hemma. Så nu sa han härom dan att han inte orkar mer om R inte fixar sommarjobb nu. Det börjar inna över, och jag käner ju likadant. Nu måste vi se till att det här fixas, R måste se till att det fixas. Men hur..???

Jag bestämde mig i alla fall för att ta tag i det här härom dan. R hade kommit hem från praktiken och J var på jobbet. Så det var bara vi hemma, vilket passade bra tyckte jag. Så slapp någon annan höra för jag visste att det skulle bli tjafs. Och det blev det ju också. Men det kändes ändå som om R tog in vad jag sa och att han förstod vad han faktiskt måste göra. Men hans attityd och motfrågor kunde göra mig galen. J kom sen hem o jag sa att jag tagit upp det här nu. Han sa att han var skittrött på allt, att om R inte fixar det här inom tre veckor så lägger han er allt. Alltså lämnar allt. Både jag och han förstod nog att han inte menade det ordagrant men att det var ett sätt för honom att verkligen markera att nu får det fan vara nog. Nu håller det på att rinna över och vi måste göra nåt. För självklart så sliter ju det här på oss också.

Vi satt allihopa i R´s rum. Jag, R och sambon, J. Vi pratade alla i lugn o ro om situationen och vad vi ska göra. R förklarade varför han har den attityd han i stort sett alltid har haft mot J sen han kom in i våran familj. Alltså snart 4 år sen. Och J förklarade utifrån hans situation hur det känts att komma in här. Och jag tror att det här samtalet var jättebra. Och samtidigt så frågade man sig själv om varför man inte gjort det här tidigare. Men bättre sent än aldrig.. R förklarade att han tyckte att J kom in alldeles för tidigt efter min separation. Att han därför fick emot J på en gång. J var redan dömd liksom. Och jag förstår faktiskt det. Jag gjorde precis likadant m min mammas nya man som hon träffade i stort sett direkt efter hon skilt sig från pappa. Dömde ut.

Det här samtalet slutade bra. Det gav verkligen nåt. Alla fick mer förståelse för varandra. Man fick en chans att sätta sig in i den andres situation. Det är ju så lätt att man hela tiden utgår från sin egna.
Det slutade med att R sa till J att han vill göra en nystart mellan dem. Att han nu förstår J bättre och att han nu kom på sig själv med att kanske dömt för hårt.
Så nu början vi om från början. Börjar om på nytt. Och jag hoppas SÅÅÅ mycket att det verkligen kommer bli så nu. För nu ligger bollen hos dem. Hos killarna. Nu är det upp till dem att visa att de vill lära känna varandra, ge varandra en chans. Och på så sätt blir det mycket mer trivsel här hemma.
Hoppas!!!!!

Jävla idiot!!

I måndags när jag var på väg in till stan för att träffa en vän så märkte jag att jag hade missat ett samtal när jag satte mig på tåget. Jag kände inte igen numret så hoppades på det var gällande ett jobb som jag hade skickat in ansökan på i helgen. Jag lyssnade av meddelandet och det var från rekryteringsbyrån som hade hand om rekrytyringen av tjänsten.
Jag tyckte att han lät lite ointresserad på nåt sätt, killen som lämnade meddelandet. Ingen trevlig eller glad ton alls. Han t o m gäspade vid ett tillfälle. Man rynkade ju lite på ögonbrynen och fick inte jättestor lust att ringa upp men jag var ju intresserad av tjänsten så jag ville ringa tillbaka.
Han hade samma tråkiga och nästan lite nonchalanta sätt när han svarad. Tur att det inte var hos honom man sökte jobb. Jag skulle ändrat mig på en gång! Vi bestämde en tid som jag skulle ringa senare på dan i och med att jag satt på tåget nu.

När jag träffade min vän så berättade jag för henne om den här lite otrevliga rekryteraren. Hon sa att jag får ju tänka att det faktiskt inte är hos honom jag söker. Och det är ju så sant. Men jag tänkte också att ska man sitta vid honom o bli intervjuad, vad får han för uppfattning om mig? Han verkade inte särskilt bra på sitt jobb om man säger så..
Jag ringde upp honom vid avtalad tid. När jag ringde o presenterade mig o sa varför jag ringde så sa han bara "jaha", väldigt kort. Han hade inte tid nu och bad mig ringa nästa dag istället. Fick bara mer o mer dåliga vibbar. Nästa dag ringde jag igen. Han lät lika kort och otrevlig. Men det vara bara början..! Nu skulle han börja intervjua mig på telefon. Och det var nog den värsta "intervju" (eller vad det var han höll på med) som jag har varit m om!!!

Han hade sån otrolig nedlåtande stil, han försökte verkligen få mig att känna att jag klarar inte av den här tjänsten och han skulle verkligen tala om det för mig. Han hade minsan jobbat i mediabranschen i 20 år. Alla svar jag gav på hans konstiga hemska frågor ifrågasatte han och tyckte att jag inte alls förstod vad den här tjänsten handlade om. Han frågade om jag verkligen förstår vad det är för tjänst jag sökt, att det här är minsan inget glamourjobb osv osv. Han hade sånt jäkla otrevligt sätt att tala till mig på så till slut kände jag bara att jag lägger på snart. Jag tänker inte ta den här skiten. Det här var ingen intervju, det här var nån jäkla attack..! Jag frågade på slutet varför han ringde till mig för överhuvud taget, när han ändå påstår att jag inte förstår vilken "avancerad" tjänst jag sökt (som han uttryckte det). Då blev han helt plötsligt osäker och verkade inte veta vad han skulle säga.
Istället började han ifrågasätta mig om jag har en aning om hur det är att jobba som säljare på det här företaget. Han började snacka bonusar på flera miljoner och bla bla bla. "Jag tror inte du förstår hur det är at jobba som det på det här företaget" Nej, sa jag då. Men jag vet en som jobbar där som säljare så jag kan ju höra m honom. Men det tyckte han inte att jag skulle göra. "Varför ska du göra det", sa han lite osäkert helt plötsligt. Jävla idiot!! För att jag vill det, för du snackar ju bara massa skit och är allmänt dum i huvudet! Jag litar inte ett skit på vad du säger om den här tjänsten. Du ska jag bara måla upp den som nåt som jag aldrig skulle fixa. Så ville jag säga. Men jag sa bara att jag visst tänkte höra m honom. "Jaha..gör det då", sa han bara. Sen la vi på.

Jag satt bokstavligen o skakade i kroppen av ilska efter vi pratat. Hur kan en person som han vara rekryterare?? Jag var bara tvungen att mejla företaget som anlitat den här rekryteringsfirman och berätta
hur de hanterar sina kandidater. Fy fan!!!